Synpunkter från resenärsorganisationer som kommit utredningen till del som kommit utredningen till del

Inom ramen för det gångna arbetet har utredningen haft dialog med resenärsorganisationer²⁶ och presenterat tankegångar och idéer samt tagit del av framförda synpunkter, som främst har gällt färdtjänst.

Något som har lyfts fram är att det finns stora regionala och kommu-nala skillnader avseende taxor, servicenivå, beställning och utförande.

Som exempel kan nämnas att i vissa kommuner blir förvärvsarbetande färdtjänstresenärer tilldelade två arbetsresor per dag, dvs. en resa till och en resa från jobbet. I de fall där arbetsdagen inleds med ett externt möte är en resa förbrukad redan innan man har tagit sig till arbets-platsen. Många men inte alla arbetsgivare är beredda att betala resan mellan den externa möteslokalen och arbetsplatsen. Samma proble-matik aktualiseras på vissa håll när det gäller hämtning och lämning på förskola på väg till eller från arbetet, eftersom ett stopp på vägen innebär att resan rubriceras som två resor. En annan problematik är att färdtjänstresenärer aldrig kan garanteras en sluttid för angivet resmål, vilket av vissa resenärsorganisationer har lyfts fram som en faktor som kan påverka möjligheten att erhålla och i förlängningen även behålla ett förvärvsarbete. Det är heller inte tillåtet att använda sitt färdtjänsttillstånd för resa till vårdbesök då den resan betalas av annan huvudman vilket kan vara svårt att förstå för den enskilde.

Ytterligare en aspekt som har lyfts fram till utredningen är att olika huvudmän har olika regler vad gäller förälders rätt att som med-resenär få åka samma fordon som ett färdtjänstberättigat barn. Det-samma gäller huruvida en vuxen färdtjänstberättigad får ta med ett barn som inte har rätt till färdtjänst.

26 Synskadades riksförbund och Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, Resenärsforum, SPF Seniorerna samt inom ramen RTAF-rådet: Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, Sveriges Dövas Riksförbund, Synskadades Riksförbund, Astma- och Allergiförbundet, Mag- och Tarmförbundet, Personskadeförbundet RTP, Attention, Neuroförbundet och Resenärs-forum.

SOU 2018:58 Resenärsperspektiv

När det gäller stationsledsagning och användning av kollektiv-trafik finns det potential för nyttjande i högre omfattning. Valet mellan färdtjänst och kollektivtrafik avgörs av lokalkännedom och om resenären känner trygghet och säkerhet under resan. I dag upp-levs det som en svårighet att få hela resekedjan att hänga ihop med byten och stationsledsagaransvar. Ibland kan det röra sig om en sträcka på ett par hundra meter där stationsledsagaransvaret inte fungerar tillfredsställande, men vilket i sin tur gör att resa med all-männa kommunikationer inte är ett realistiskt alternativ för personer med vissa funktionsnedsättningar, t.ex. synnedsättning. Att vissa trafik-operatörer har egna system och att det därmed finns en varierad service-nivå för stationsledsagning underlättar inte användandet, snarare fram-hålls vikten av ett enkelt och nationellt stationsledsagarsystem. I det sammanhanget har det också lyfts fram att det borde finnas en utpekad ansvarig för järnvägsstationerna eftersom dessa stationer är nyckel-faktorer för att byta transportform och därmed kunna använda kollek-tivtrafik, se mer om stationsledsagning under avsnitt 6.3.1. Stations-ledsagning i praktiken.

En aspekt som lyfts fram när det gäller egenavgifter och högkost-nadsskydd är att det finns en logik i att koppla dessa till gällande kollektivtrafiktaxa. Högkostnadsskyddet för färdtjänst skulle i så fall motsvara ett månadskort i den kollektivtrafiken och ett önske-mål är även att resenärerna skulle ha möjlighet att betala in beloppet motsvarande ett månadskort på en gång, för att slippa erlägga betal-ning för varje resa till dess att man har nått upp till högkostnads-skyddet.

Vidare har vissa resenärsorganisationer angett att det inte bör vara syftet som styr antalet resor eller det sätt på vilket resan sker, efter-som sådana krav inte uppställs på personer efter-som åker kollektivtrafik.

I stället ska individens behov av individuellt anpassade resor vara i fokus vid tillståndsgivning.

När det gäller riksfärdtjänst har det till utredningen framförts önskemål om ett statligt huvudmannaskap. Anledningen är att riks-färdtjänsten upplevdes fungera bra i statlig regi men att det nu finns stora regionala och kommunala skillnader avseende tillståndsgivning och resevillkor, kanske t.o.m. i högre utsträckning än för färdtjänsten.

Slutligen har utredningen även uppmärksammats på att för per-soner som har allergier eller annan doftproblematik kan det vara

Resenärsperspektiv SOU 2018:58

besvärligt att åka färdtjänst, eftersom s.k. ”allergibilar” sällan är i det skick som efterfrågas avseende renlighet och doftfrihet.

Utredningens kommentar

Utredningen önskar här lyfta fram att utredning av kvaliteten i själva utförandet av de aktuella tjänsterna inte har varit en del av utred-ningens uppdrag. De synpunkter som framförts har utredningen tagit del av och noggrant övervägt. Många av dem berör kvalitetsaspekter som torde kunna hanteras inom ramen för huvudmännens upphand-ling och avtalsutformning. Vissa av synpunkterna är sådana att utred-ningen bedömer, med hänsyn till utredningsdirektivens begränsningar om att förslag inte får leda till ett utökat offentligt åtagande, att det inte är möjligt att lägga fram förslag i dessa delar.

En fråga som utredningen noga har övervägt är möjligheten att på regional nivå harmonisera egenavgifterna för sjukresor och färd-tjänst samt tillåta färdfärd-tjänst till vården. Eftersom sjukresor generellt sett har högre egenavgifter än färdtjänst, och två olika huvudmän är berörda, fann utredningen att den typen av förslag inte går att genom-föra utan att det sker en övervältring av kostnaderna mellan kommun och landsting. Ett sådant förslag är inte förenligt med de ramar inom vilka utredningen har haft att bedriva sitt arbete.