En händelse som lyfts fram i de finlandssvenska historieläroböckerna är att Magnus Erikssons son Håkan blev medregent 1362, vilket få svenska folkskolebarn, oavsett hur historieintresserade de varit, fått lära sig via sina läroböcker. I de svenska läroböckerna nämndes detta i två läroböcker421, dock bara i förbigående, utan orsak därtill. Bland de finlandssvenska läroböckerna beskrevs denna händelse och dess orsaker genomgående i läroböckerna.422
Magnus Eriksson skildrades som en kung som medvetet bekämpade stormännen, vilket beskrevs vara impopulärt. Enligt läroböckerna tvingade stormännen kung Magnus att avstå en del av riket till sonen Erik. Dock avled Erik snart därefter och Magnus blev åter ensam kung, men stormännen gav inte upp utan tvingade Magnus att ta en ny medkonung, kungens yngre son Håkan. Händelsen ansågs viktig i Finlands historieskrivning därför att:
Vid detta tillfälle skedde en för Finland viktig regeringshandling. De båda konungarna Håkan och Magnus avgåvo nämligen en förklaring om att Österland (Finland), emedan det var ett biskopsdöme och lagmansdöme samt dess invånare visat riket trohet, för framtiden skulle hava samma rätt vid konungaval som andra biskopsdömen och lagmansdömen i riket. [...]Genom denna förklaring blev Finland ett rikslandskap med samma rättigheter och skyldigheter som de gamla rikslandskapen.423
Finland betraktades, i och med att de fick delta i konungavalen, som en landsdel i Sverige och inte ett lydrike, vilket innebar att finnar därmed betraktades som svenskar lika mycket som dalmasar eller upplänningar och därigenom var de alla jämlikar. Finland blev i och med detta en värdig del av den gamla självständiga nationen och kungariket Sverige. Att redan på 1300- talet vara en befolkning att räkna med i Sveriges styre var mycket viktigt för den finländska självbilden.
Dessutom betraktades Håkan som konung i de finländska läroböckernas historieskrivning, exemplifierat i ovanstående citat, något som är
421 Wiberg 1867, s.34, Ekelund 1868, s.45.
422 Detta finns beskrivet i alla finlandssvenska historieläroböcker utom i fyra; tre av dem (Melander I 1871, förf.lös 1882, Lindeqvist I 1932) har valt att behandla den äldre historien som allmän historia och således bara lämnat lite utrymme till Finlands, Sveriges och övriga Nordens historia. Den fjärde (Melander II 1871) inledde sin lärobok vid 1400-talet vilket är efter Österlands upphöjande 1362.
anmärkningsvärt.424 Att Håkan inte bara tillskrevs varit medregent, utan en av två konungar illustrerar vikten av händelsen i den finländska historieskrivningen.
Att kröningen av kung Håkan behandlades så olika berodde just på vilken roll händelsen spelade i ländernas nationella historia. Att redan vid Håkans kröning 1362 få upphöjelse till en jämlik del av Sverige och att därigenom få delta i kungavalen var av stor vikt för det finska nationella strävandet och Finlands självbild som likvärdig, icke underkastad befolkning av konungariket Sverige. Det sågs som ett erkännande av det finska folkets existens som ett folk med en historia och med möjligheter till inverkan och påverkan i den forna stormakten Sverige. Inom Föreningarna Norden fick svenska läroböcker kritik från de finländska granskarna just för avsaknaden av händelserna runt Håkans kröning 1362. De finländska granskarna argumenterade för att händelsen visade att den östra rikshalvan var lika viktig som den västra. Händelsen 1362 skulle därmed ses som ett slags erkännande för Finland som nation, jämställd med Sverige. Svenska granskare menade att händelsen var oviktig eftersom Finland var en del av Sverige, såsom vilken som helst. Kung Håkans kröning 1362 var således viktig för Finlands nationella självbild, medan Sverige inte alls värderande den som viktig.425
Klubbekriget
En annan händelse som lyfts fram i de finlandssvenska läroböckerna i historia är klubbekriget, vilket enbart flyktigt nämns av två svenska läroboksförfattare, Grimberg och Rosenborg. De nämnde det inte vid namn, men skrev i samband med skogsfinnarnas överflyttning till Sverige att det var oroligheter i Finland426 och att finnarna där ”[...] blevo förtryckta av grymma fogdar och ståthållare.”427 Att kriget var ett bondeuppror mot finsk adel och en strid understödd av den blivande Karl IX och dåvarande kung Sigismund, nämndes inte. Alla finlandssvenska läroböcker i historia beskrev klubbekriget428, ett krig som också har getts en intressant symbolisk roll i den nationellt strävande finländska historieskrivningen. Kriget skildrades i läroböckerna som ett uppror som bottnade i decennier av förtryck från framförallt adelsmannen, ståthållaren och anföraren för rikets krigshär Klas
424 Håkan beskrevs som kung även av Nordmann 1892, s.17, 1905, s.17, Magnusson 1897, s.11, Vest 1906, s.35, Wichmann 1908, s.65-66, Soininen & Noponen 1912, s. 110-111, 1921, s.109. Att Håkan antyds vara ensam kung skrevs av Hallstén 1874, s.15, medan Ottelin 1926, s.43 och Schybergson 1939, s.32 beskrev honom som medkonung.
425 Henrik Åström Elmersjö (2013) s.163. 426 Rosenborg 1920, s.152.
427 Grimberg 1923, s.124, Grimberg 1935, s.112-113.
428 Undantagen är Melander I 1871, Soininen & Noponen I 1912 och 1921, samt Mickwitz 1924, vilka alla fyra behandlar tiden före 1500-talet. Klubbekriget som utspelades de sista åren av 1590-talet finns således inte med.
Fleming. De förtryckta bönderna sökte hjälp hos hertig Karl, senare Karl IX, då Fleming var förtrogen med dåvarande kung Sigismund.
Klubbekriget avslutades med att bondeledarna avrättades, men efter Flemings egen död och Karl IX:s övertagande av den svenska tronen avrättades ett antal finska adelsmän och maktföredelningen på finländska landsbygden sågs vara över.429 Klubbekriget skildrades styckesvis lätt mytologiskt i läroböckerna, bland annat gällande Klas Flemings död, en död som betraktades som en gåva till folket, vilket beskrevs som att ”Allmogen ville ej tro att han dött en naturlig död; det sades att en österbottnisk trollkarl skjutit honom med pil.”430
Resultatet av kriget beskrevs olika beroende på tidsperspektiv. I kort perspektiv förlorade bönderna, men i det längre perspektivet påverkade upproret makthavarna att avsätta adelsmän och fogdar. Läroboksförfattarna beskrev händelsen enhälligt som ett utryck av självständiga bönders agerande i Finland. Även om de finska bönderna fick hjälp av Sverige i sin kamp mot finska ståthållare och adelsmän, så gavs denna händelse symboliken av ett litet befrielsekrig i näst intill nationell anda. Ottelin nämnde också att ”Bonderesningen omfattade landets finsktalande befolkning; svenskarna synas hållit sig på sidan”431. Att Ottelin skrev ut detta kan tolkas på två sätt. Det ena att han ville att händelse skulle ses som en finsk nationell frihetssträvan, men också att medvetet inte blanda in finlandssvenskarna i upproret. Det kan ses som ett dubbelt, men likriktat, motiv.
Klubbekriget skulle kunna tolkas som en folklig kamp mot överheten och ur ett fennomanskt perspektiv en politisk kamp vilken påvisade förekomsten av en finsk politisk identitet, men också som ett brott med finsk kungatrohet och pliktkänsla.432 Huruvida klubbekriget var en kamp för nationellt strävande eller en kamp mot makthavarna går inte i läroböckerna att se någon tidsmässig förändring i, men den genomgående beskrivningen visade att även om finnarna kunde härda ut, fanns gränser.
En lärobok i historia skulle inte odelat handla om att beskriva det förflutna utan innehade också ett uppdrag att få läsarna att förhålla sig till sin egen och andras värld. Makt över historien ansågs ge makt över nutiden och framtiden. Hålls detta i åtanke vid läsandet av beskrivningarna av klubbekriget, men också av kung Håkans kröning, blir både Finlands markerande av händelserna och Sveriges negligerande av dem intressanta. Den enkla förklaringen till Sveriges negligerande skulle kunna vara att de svenska författarna hade platsbrist i läroböckerna och händelserna därför
429 Se beskrivningarna i de finlandssvenska historieläroböckerna. 430 Ottelin 1926, s.87.
431 Ottelin 1926, s.86. 432 Matti Klinge (1997) s. 195.
inte gavs utrymme. Mer troligt är dock att händelserna inte ansågs viktiga för den nationella svensk historien och det därigenom var ett medvetet val att inte lyfta fram finländarnas intresse av egen nation under den gemensamma tiden. Den finländska beskrivningen passade inte heller in i det svenska narrativet av svenskarna som ansågs inneha de germanska egenskaperna att härska över andra folk. Att Finland, som var det trogna, tappra brödrafolket som krigade i Sveriges namn, skulle ha en egen nationell agenda passade dåligt i svenska läroböcker under den nationalistiskt inspirerade perioden 1866-1939.