Som ett slags tankeexperiment ska nedan relationen mellan Finland och Sverige beskrivas enbart utifrån en jämförelse av studiens svenska och finländska historieläroböckers presentation. Detta för att illustrera vad svenska folkskolebarn kan ha fått veta om Sverige och Finlands relationer och gemensamma historia.
Det svenska skolbarnet torde ha fått veta att det på 1100-talet skedde svenska korståg till Finland för att bereda kristendom, organisera och bidra
till ordning bland de vilda stammarna i Finland. Området kom sedan att fungera som en buffertzon mot Ryssland och många krig mot jätten i öster fördes för att försvara denna buffert. I området levde framstående svenskar som styrde upp det i övrigt agrara landet med en fattig allmogebefolkning som levde i yttersta enkelhet. Fattiga svedjebönder flyttade till skogsområden i den svenska rikshalvan under 1600-talet.
Finnarna var tappra krigare och soldater, men hade kulturellt inget att bidra med; kulturen stod landets svenskar för. År 1809 förlorade Sverige området, men som tur var för folket fick de behålla de svenska lagarna där. Med dessa stereotyper försvinner Finland sedan ur historien i de svenska historieläroböckerna med undantag för beskrivningar av Götiska förbundet som önskade ”erövra Finland åter”. År 1917 verkade Finland återuppstå som en följd av 1:a världskriget och då börjar Sverige och Finland bråka om Åland vars befolkning är svenskar. Finland vinner Åland genom NF, men försöker då förfinska de svenskar som skapat det civiliserade Finland.
De finlandssvenska skolbarnen möttes av en historia som berättade att Sverige var ursprungslandet, därifrån kom finlandssvenskarna med kristnandet, organisationen och bildningen till finnarna. Svenskarna lät finnarna utveckla sitt språk och bli en fullvärdig del av Sverige efter att Håkan kröntes som medkonung 1362. I övrigt beskattades Finland av de krigande svenskarna och finnarna ställde upp. Finlands befolkning lämnade sina hem oförsvarade för ryssarnas härjningar när de följde svenskarna i krig. De svenska kungarna beskrevs vara svenskorienterade och lämnade därmed den finländska adeln att göra vad de ville, vilket ibland krävde uppror. Dock fanns där också några ”hyvä kuningas”536, som brydde sig om
finnarna och lärde sig finska. Karl IX uppmanade till och med finnar att uppodla mark i både den finska landsändan som i den svenska. Efter skilsmässan 1809 upphöjde tsaren Finland till en nation bland andra och de fick behålla sina lagar.
Den svenska beskrivningen av Finland kan sägas vara bristfällig, missvisande och orättvis då den inte visar något av Finlands egen historia, utan bara den svenska under den gemensamma tiden. Efter 1809 återfinns Finland inte alls i de svenska läroböckerna förrän i samband med första världskrigets slut. Likaså försvinner Sverige ur de finlandssvenska läroböckerna efter skilsmässan och återkommer först i och med Ålandskrisen.
Läroböckernas presenterade historia visade två linjer. Den ena var blandningen av gemensam och separat historia, där tiden före 1809 ibland sågs som gemensam, men ändock skiljde sig åt genom olika perspektiv på händelserna. Den andra linjen visade skillnaden mellan politisk och kulturell
536 Uttrycket hyvä kuningas (bra kungar) är återkommande i de finlandssvenska läroböckerna och är egentligen det enda uttrycket på finska som förekommer.
historia, där främst de finlandssvenska läroböckerna visade balansgången genom att bitvis beskriva den svenska politiska historien, och i andra lägen lyfta fram den finska kulturella historien. Att mer svensk historia återfanns i finlandssvenska läroböcker än vad Finlands historia fanns i den svenska beror på att finlandssvenskarna såg svenskarna som sina förfäder och Sverige som det gamla moderlandet. De framställde sig därav nära knutna till svenskarna. De svenska läroboksförfattarna å sin sida såg den svenska gemensamma historien som båda ländernas. Då de varit ett land borde väl den svenska historien också vara den finska rikshalvans historia. Både Wilhelm Carlgren och Henrik Åström Elmersjö tar upp att Föreningarna Nordens granskningsarbete påpekade att Finland saknades i den svenska historieskrivningen. De finlandssvenska läroböckerna beskrev mycket svensk historia, men blandade den med finska kulturens framväxt. Håkan Andersson menar att de finskspråkiga läroböckerna än mer betonade finsk kulturhistoria än de finlandssvenska, så berättelserna om Sverige torde således vara mer nedtonade i den finskspråkiga kontexten.
De svenska läroboksförfattarna beskrev den äldre historien537 av politisk historia, krig, slag, kungalängder och ärofyllda personer. Efter 1809 betonades den långa fredliga 1800-talsperioden och längre fram även hur Sverige genom skandinavism och neutral fredlig hållning kunde undvika första världskriget. Det nationellt och fosterländskt svenska framhölls som det germanska och bästa och lämnade litet eller inget utrymme till självkritik. Vid behandlingen av 1800- och 1900-talen intog en mer samhällsvetenskaplig orientering, där författningen och rösträttsreformer togs upp. Den utvecklingen kan också härröras till att det efter 1810 rådde fred i Sverige. Den äldre krigsorienterade historien kvarstod i beskrivningarna före 1810.
De finlandssvenska läroboksförfattarna tryckte på kultur och balanserade mellan nationell strävan och ett bibehållande av den svenska kulturen. Händelser viktiga för det finska folket lyfts fram ur den gemensamma
historien, såsom Agricola, Håkans kröning, klubbekriget och
anjalaförbundet, samtidigt som finlandssvenskarna verkade rädda för att försvinna i den finska nationella strävan efter självständighet. De ställde upp på den finsknationella historieskrivningen, då även de ville vinna självständighet, men de skiljde samtidigt ut svenskarna från finnarna. Stora skillnader, både i utseende, kultur och folkegenskaper, målades upp mellan olika etniska grupper, och hänvisningar till germaner och skandinavers förträfflighet gjordes. Den nationella patriotismen i Finland tog sig ibland lite underliga uttryck genom denna kluvenhet. Vid läsningen av den äldre historien upplevs framväxten av det finska språket central, medan det efter
1809 blir tydligt att svenskan ansågs bättre. Motsättningarna syns även detta inom samma lärobok.
Båda lärobokstraditionerna visade på ett uppenbart ointresse för den andra nationen efter delningen 1809. Ointresset från Sveriges håll kan ha haft två grundorsaker, dels nesan gentemot Ryssland att förlora Finland, en förlust som verkar ha hanterats genom försök till glömska, men också för att den svenska blicken vändes mot väster och söder i och med unionen med Norge samt skandinavismen och intresset för Europas industrialisering. Från finskt håll började en period av att visa Ryssland, att banden med Sverige var upplösta. Detta samtidigt som Finland försökte hitta sin egna nationella prägel. Den finska blicken vändes nationellt inåt och internationellt snett mot öster för att iaktta Rysslands utveckling. Under de
senare decennierna av undersökningsperioden syns ett ökat
samhällsengagemang hos läroboksförfattarna och samtida händelser beskrivs relativt direkt efter händelseförloppet, eller till och med mitt i. Här syns en vilja i att presentera en aktuell historia, att vara uppdaterad och modern i sitt innehåll. Dock finns också en hel del äldre svensk historia som inte direkt förändrats, textstycken vilka känns igen från tidigare upplagor eller till och med mellan olika författare, vilket visar på en stagnation och reproduktion. Det kan tyda på en enighet om tolkningen av den svenska historien i båda kontexterna.