Geografiläroböckerna i studien är 47 till antalet, av dessa var 33 läroböcker skrivna för den svenska kontexten207 och 14 för den finlandssvenska.208 Av de svenska geografiläroböckerna skrevs det i 28 av dem att det levde finnar i Sverige vid författandet av läroböckerna.209 Fem svenska läroböcker saknade således beskrivningar av finsk etnicitet i Sverige. De flesta läroboksförfattare som nämnde finsk etnicitet skrev att dessa levde i Norra Sverige. Det var bara två läroböcker som nämnde finnarna utan geografisk hemvist. Detta görs av danske Erslev i upplagorna från 1874 och 1880, dock ändrades det i senare upplagor till att 15000 finnar levde ”[...] utmed finska gränsen”210. 16 av läroböckerna nämnde skogsfinnarna och deras ättlingar i Mellansveriges finnskogar.211
206 Herbert Tingsten. (1969) s.250
207 Gehlin & Brunius 1868, Dahm 1871, Pettersson 1871, Ålund 1872, Erslev 1874, 1880, 1890, Bäckman 1875, Lind 1881, Hägerman 1882, Almquist 1886, 1909, Celander 1887, 1907, Bergsten 1891, Kalén 1891, Lindholm 1898, Berg 1903, 1908, 1921, 1922, Bergström 1907, 1928, Lundborg 1911, Goës m.fl. I & II 1924, Enghoff 1920, Holmén, Thomée & Bruce 1922, Nordin I 1922, II 1924, III 1925, Bergsten 1927, Berg/Furuskog 1937.
208 Modeen 1866, 1879, Pütz 1866, Hallstén 1872, 1874, Lagerblad 1890, 1919, 1921, Allardt 1891, Hult 1896, Sohlberg 1900, Hult/Nordmann 1900, Sahlberg I & II 1929.
209 Gehlin & Brunius 1868, Dahm 1871, Ålund 1872, Erslev 1874, 1880, 1890, Bäckman 1875, Lind 1881, Hägerman 1882, Almquist 1886,1909, Celander 1887,1907, Bergsten 1891, Kalén 1891, Lindholm 1898, Berg 1903, 1908, 1921, 1922, Bergström 1907, 1928, Lundborg 1911, Enghoff 1920, Holmén, Thomée & Bruce. 1922, Nordin I 1922, Bergsten 1927, Berg/Furuskog 1937.
210 Erslev 1890, s.58.
211 Gehlin & Brunius 1868, Ålund 1872, Almquist 1886, 1909, Celander 1887, Berg 1903, 1908, 1921, 1922, Bergström 1907, 1928, Lundborg 1911, Holmén, Thomée & Bruce 1922, Nordin I 1922, Bergsten 1927, Berg/Furuskog 1937.
Att det bodde svenskar i Finland beskrevs i 27 av de 33 svenska läroböckerna i geografi.212 Av de sex läroböckerna som inte nämnde svenskarna i Finland behandlade tre av dem enbart svenska geografiska förhållanden.213 Av de finlandssvenska läroböckerna i geografi stod det om svensk och finsk befolkning i Finland i 12 av 14 läroböcker.214 Undantagen var tyske Pütz översatta lärobok från 1866 och Sahlbergs lärobok från 1929, vilken behandlade förhållandena utanför Finland. Sveriges befolkning behandlandes i fem av de 14 läroböckerna215 och av de övriga nio handlade sju enbart om Finland. De två kvarvarande är återigen Pütz och Sahlbergs läroböcker.
Vid ett jämförande av ländernas geografiläroböcker ses enbart mindre variationer rörande beskrivningar av svenskarna i Finland medan det gällande finnarna i Sverige ses större skillnader. 85 procent av de svenska läroböckerna i geografi nämnde att det fanns finnar i Sverige, medan endast 36 procent av de finlandssvenska läroböckerna gör detsamma. Skillnaden har troligen främst två orsaker. De finlandssvenska geografiböckerna fokuserade i större utsträckning enbart på Finland, något som kan ses utifrån perspektivet att Finland under perioden gick mot en självständig nation. I en ung nation pågår en identifikationsprocess där det egna ska placeras, förhållas till och identifieras i den omgivande kontexten. Nationalismen kan sägas vara stark och fokus landade därför på det egna. Innehållet i Finlands historie- och geografiböcker ses spegla detta. Den andra orsaken kan vara att eftersom de finlandssvenska böckerna var skrivna för den etniskt svenska befolkningen i Finland, kan det ha upplevts relativt ointressant huruvida det bodde finnar i Sverige eller inte. En finsk befolkning i Sverige ansågs kanske oväsentlig, eller till och med problematisk. I Finland hade också relationerna mellan svenskt och finskt en etnisk dimension som saknades i den svenska kontexten. Det ibland problematiska förhållandet mellan Finlands språkgrupper kan också ses som förklaring till finlandssvensk avsaknad av beskrivningar finsk etnicitet i Sverige.
De finlandssvenska läroböckerna presenterade Finlands finnar som en del av befolkningen och det gjordes i den omfattningen att de kan ses varit stereotypiserade. Det blir extra tydligt då olika läroboksförfattares beskrivningar av finsk etnicitet liknar varandra, är mycket detaljerade och innefattar många folktypiska och genetiska personlighetsdrag. Gällande
212 Gehlin & Brunius 1868, Pettersson 1871, Ålund 1872, Erslev 1874, 1880, 1890, Bäckman 1875, Lind 1881, Hägerman 1882, Almquist 1886,1909, Celander 1887, 1907, Kalén 1891, Lindholm 1898, Berg 1903, 1908, 1922, Bergström 1907, 1928, Lundborg 1911, Bergsten, Goës & Ramsjö II 1924, Enghoff 1920, Holmén, Thomée & Bruce 1922, Nordin II 1924, Bergsten 1927, Berg/Furuskog 1937.
213 Bergsten, Goës & Ramsjö I 1924, Berg I 1921 och Nordin I 1922.
214 Modeen 1866, 1879, Hallstén 1872, 1874, Lagerblad 1890, 1919, 1921, Allardt 1891, Hult 1896, Sohlberg 1900, Hult/Nordmann 1900, Sahlberg I 1929.
svensktalande i Finland kan de, i förhållande till sin faktiska andel av befolkningen, ses som kraftigt överrepresenterade och stereotypiserade. Här ska dock ihågkommas att beskrivningarna av Finlands svenskar skrevs för svenskspråkiga av i huvudsak svenskspråkiga författare och ett strategiskt framlyftande av gruppen var troligen en medveten strategi för att möta befolkningens behov av att se sig som en legitim del av Finlands befolkning.
De svenska läroböckerna presenterade inte direkt svensk etnicitet eftersom de utgick från normen svensk och beskrev inte de egna gränserna, bara andras, de avvikande. Finnarnas påstådda seghet och envishet visar på att svenskarna inte såg sig själva som sega och envisa. Det gör att svensk etnicitet inte på samma sätt är beskriven och definierad annat än i historieskrivningens anda.
6. Finsk etnicitet i läroböckerna
Finlands nationella identitet sägs ha konstruerats av tre personer, Johan Vilhelm Snellman genom sitt politiska arbete för folket och det finska språket, samt Johan Ludvig Runeberg och Elias Lönnrot via sitt författande. De i sin tur var influerade av Johan Jacob Tengströms grecomanska världsbild. I enlighet med grecomanin ansågs finnarna vara ett bergsfolk vilka, liksom grekerna, befann sig på en högre moralisk nivå än de rikare slättfolken. Språket och traditionerna ansågs vara värdefulla och ursprungliga identiteter vilka skulle återuppväckas. Det finska folket och fosterlandskärleken kunde således idealiseras genom sitt språk. Kärleken till fosterlandet var inledningsvis av rent estetisk art, men kom längre fram på 1800-talet att anta mer nationalistisk form.216
Tengström kritiserade det franska, upplysningsfilosofiska inflytandet i Sverige och menade att den svenska kulturen med tiden skulle försvinna på grund av den lättsinniga egoism upplysningsfilosofin gav upphov till. Den finska kulturens styrka var sin relativa efterblivenhet, vilket i sin tur gjorde att den kunde utvecklas positivt. Detta genom folklig patriotism, vilken satte det egna fosterlandet före den egna, egoistiska, utvecklingen. Fosterlandet fick under perioden alltmer fysisk form för att runt 1900 utvecklats till det autonoma Finland.217 Kopplad till grecomanin var också klimatläran inom vilken miljön och klimatet ansågs påverka människans egenskaper. Klimatläran menade att människans inneboende karaktärer var så nära kopplade till miljön och omgivningen att de inneboende egenskaperna förändrades vid en flytt. De svenska vikingarna betraktades vara kraftfulla men med ojämnt och hetsigt humör vilket ansågs bero på Sveriges forsar, berg och de öppna kustlandskapen. Detta sattes i motsats till finnarnas allvarliga läggning och lugna och stilla men djupa känsloliv som ansågs ha påverkats av ett skogrikt inlandsklimat med lugna insjöar.218 Detta synsätt har likheter med den individualistiska nationalismen där nationen sågs som en kollektiv individ, överordnad en befolkning vilka innehade identiska egenskaper präglade av nationens natur och kultur.219 Tidskriften Suomi gav 1847 ut en etnografisk översikt över det finländska folket. Där lyftes egenskaper som kraft, envishet och tålamod fram som nationalkaraktär.220
Klimatläran och grecomanin anses ha inspirerat Runeberg vid författandet av dikten Högt bland Saarijärvis moar, i vilken den strävsamme bonden Paavos förhållningssätt till sin livskamp, kan betraktas
216 Matti Klinge (1997) s.174-175 och Sten Högnäs (1995) s.15, 174-175. 217 Matti Klinge (1997) s. 174-177, 200
218 Sten Högnäs (1995) s. 15-22 219 Patrik Hall (2000) s.294. 220 Teemu Ryymin (2004) s.117.
som ett tydligt exempel på hur klimatläran påverkade lynnet. Finnarna sågs enligt klimatläran som ”den lättroade negerns” motsats, liknande motsatsförhållandena mellan Afrikas och Finlands natur.221 Även den lutherska härdande traditionen visade sig i Runebergs beskrivning av finsk etnicitet. Istället för att klaga över sin arma lott i livet, kantad av orättvisor och hårt arbete, tog den finske bonden Paavo i lite extra, bet ihop, hade förtrösten, trodde på framtiden och fokuserade på livets positiva sidor istället.222 Den ryske tsaren, som var Finlands egentliga överhuvud vid tiden för Runebergs, Lönnrots och Snellmans gärningar, såg positivt på denna bild av finnarna; ett moraliskt folk som troget och idogt arbetade för nationen. Han såg därför denna bild av finnarna som ett föredöme för hela Ryssland.223 Runebergs beskrivning av Paavo var inspirerad av östfinnen, vilket i förlängningen blev problematiskt inom Finland, då identifikationen låg långt ifrån både de västliga finnarna och svenskarna, något som ledde till en svensk uppfattning av finnen som främmande och avvikande.224
I Sverige spelade naturvetenskapen en viktig roll inom den framväxande rasbiologin, via fysisk antropologi och genetik. Tanken om ärftlighet var central och degenerationsfaran betonades. Svenskarna ansågs höra till den germanska rasen vilken inom rasbiologin ansågs vara den främsta.225 Finnarna betraktades i Sverige som välbekanta främlingar, men också som ett språkligt problem främst i norra Sverige. Dessutom ansågs finnarna i början av 1900-talet vara en fara för svensk rättssäkerhet.226 Finlandssvenskarna hade både de svenska och de finska synsätten att förhålla sig till.