Kulturell friställning, expropriation och prestationsprincipen

En central fråga inom ungdomsforskning är huruvida unga själva kan påverka och styra sin identitet och framtid eller om deras öde är förutbestämt och formas av sociala omständigheter. Många forskare försöker visa att dagens unga har mycket större möjlighe- ter att förändra och välja hur de ska leva sitt liv jämfört med tidi- gare generationer, Thomas Ziehe har till exempel denna utgångs- punkt (Jönsson, Trondman, Arnman & Palme, 1993). Ungdomar- na sägs kunna agera från en kulturell friställning, det vill säga det är inte på förhand bestämt av individens sociala bakgrund vilka möjligheter som finns tillgängliga (Ziehe, 1984). I dagens samhälle har vi stora möjligheter att förändra vår identitet, men denna frihet är ibland förknippad med svårigheter. Prestationsprincipen, enligt

Ziehe (1989), innebär att vi registrerar, mäter, jämför och bedömer på allt fler samhällsområden. Detta menar han medför att vi både utsätts för psykisk press, liksom att vi genom att ställa krav på att prestera på en viss nivå sätter press på oss själva. Ziehe är skeptisk till denna bedömningsiver som vuxit fram, särskilt inom skolan men även i övriga livet, då han skriver att det ofta är oklart vilken nytta och användning denna bedömning kommer att få i ett kom- mande yrkesliv och livssituationen i övrigt.

Idag måste varje individ utveckla och omforma sin egen identitet i skuggan av massmedierna, som via kultur- och medvetandeindu- strin synliggör olika personlighetsvarianter som sinsemellan tävlar och försöker locka anhängare. Detta resulterar i en ständigt närva- rande psykisk och social konkurrens. Ziehe (1989) nämner att ut- seende, sättet att umgås med andra, valet av vänner och det sexuel- la beteendet är områden där varje individ måste kunna ”sälja sig själv”, det vill säga visa upp sig både på ett socialt och psykiskt plan. Han talar vidare om en frigörelse från tidigare traditioner, vilket skapar möjligheter till en ny kulturell frihet. Bjurström (2005) framhåller att förutsättningarna för ungdomskulturernas attityd, deras stilproduktion och estetiska praxis har förändrats ge- nom den samhälleliga kontexten och statens, marknadens och me- diernas spridning av olika stilar. Denna moderna situation är allt- mer komplex. Gränserna mellan olika ungdomskulturer och stilar har dels blivit mer flytande och ibland även motstridiga, vilket tvingar fram nya sätt att förhålla sig till dem (ibid).

Jönsson med flera (1993) poängterar att det är viktigt att ha i åtanke att ungdomskulturen alltid måste betraktas som differentie- rad, samt att ungdomstiden har förlängts på grund av längre skol- gång och spänner över många viktiga år i människors liv. På likar- tat sätt är det viktigt att komma ihåg att förändringar i samhället tas emot och bearbetas olika beroende på vilka förhållanden och förutsättningar man själv har (Ziehe, 1989). Unga människor lever med en mer eller mindre medveten, eller för den delen även omed- veten, livsstil. En del ungdomsgrupper lägger mycket tid och energi på att avvika från sin egen klasskultur och/eller från den så kallade mainstream-kulturen, som de flesta unga tillhör (Jönsson m fl, 1993).

Johansson (1998) skriver i sin studie av gymkulturen att den tendens att vilja bevara en ung kropp och vänta med att bli vuxen, som finns bland bodybuilders, delas med flera andra sub- och ung- domskulturer. I gym- och fitnesskulturen finns stor kunskap om träning och hälsa, men Johansson varnar även för mindre hälso-

samma konsekvenser som anorexia, megarexi, överträning, drog- användning etcetera, vilka kan bli ett resultat av ett osunt engage- mang i denna kultur.

Kulturell friställning är, tillsammans med begreppet kulturell ex- propriation, enligt Ziehe (1986) huvudmomenten i förändringspro- cessen av det traditionella kulturmönstret. Upplösningen av tradi- tionella normer som definierat levnadssättet för människor, kring familjeformer, uppfostringsmönster, inställning till auktoriteter och samhälleliga institutioner, gör att det inte längre finns ett riktigt sätt att leva, tänka och organisera sitt liv eller någon dominerande tradition. Medierna är en huvudaktör då det gäller att sprida in- formation om en oändlig mängd olika livsstilar och produkter, till exempel hur man lever hälsosamt. Nu är det mångfalden som är i centrum. Kulturell expropriation innebär att:

de samhälleliga institutionerna och medierna serverar färdiga bilder och föreställningar om sociala företeelser, om vem vi är, vad vi ska göra och hur vi ska leva som fyller det tomrum som skapats genom den kulturella friställningen vilket sammanhäng- er med stora förändringar i samhället (Jönsson m fl, 1993, s 176).

Lalander och Johansson (2012, s 113) betonar att den kulturella friställningen som etablerats med hjälp av den kulturella expropria- tionen är ”tveeggad i den meningen att den både kan leda till fri- het, däribland djärva stil- och identitetsexperiment, och till en fångenskap inom mediernas drömvärldar.” Om man som individ till exempel är arbetslös, eller av andra orsaker inte har resurser att leva upp till idealet att förverkliga sig själv och göra vad man vill i livet, kan den kulturella friställningen ge en känsla av misslyckande och frustration.

Vidare diskuterar Lalander och Johansson (2012, s 115) hur da- gens samhälle, eller med deras ord ”möjligheternas tyranni”, på- verkar ungdomar. Samhällets budskap till unga är att livet är kort, alternativen är många, det finns många platser att resa till och mycket att lära. De ska sköta om sin kropp och sitt liv, samtidigt som de bör se till att de uppnår sina drömmar. Nyss nämnda för- fattare belyser problematiken för unga att uppfylla samhällets bud- skap, särskilt de som saknar utbildningskapital och ekonomiska resurser, är arbetslösa eller av olika anledningar inte dras till dessa oändliga möjligheter.

4.3 Konsumtionskultur

All konsumtion som funnits i den mänskliga historien kan beskri- vas som en något modifierad variant av tidigare bruk (Bauman, 2008). I en vidareutvecklad syn på konsumtion är det samma reg- ler som gäller på alla marknader; en vara som bjuds ut till försälj- ning ska konsumeras av en köpare, menar Bauman som definierar

konsumism på följande sätt:

”konsumism” är en typ av socialt arrangemang som blir resul- tatet av att man omvandlar vardagliga, permanenta och så att säga ”regimneutrala” mänskliga behov och begär till den vikti- gaste drivkraften i samhället, en kraft som samordnar systemisk reproduktion, social integration, social stratifiering och mänsk- lig individuation, och även spelar en väsentlig roll i den indivi- duella och kollektiva självidentifikationens processer och i indi- videns val av livspolitik. ”Konsumismen” inträffar när konsum- tionen tar över den centrala roll som arbetet spelade i produk- tionssamhället. (Bauman, 2008, s 36)

Vidare poängterar Bauman att konsumtion i första hand är ett drag och en syssla hos enskilda människor, medan konsumism är en egenskap hos samhället.

Under produktionssamhällets moderna epok låg tillfredsställel- sen främst i löftet om långsiktig säkerhet. Det var inte tal om nå- gon omedelbar njutning utan det eftersträvansvärda var ”förstån- dighet och långsiktig försiktighet” (Bauman, 2008, s 38). Bauman tydliggör vidare att det mänskliga begäret efter säkerhet är helt olämpligt i ett konsumtionssamhälle, där det istället är viktigt med en ”ständigt växande omfattning och intensitet hos begären, vilket i sin tur innebär omedelbar användning och snabb ersättning av de föremål som förhoppningsvis ska tillfredsställa dem” (ibid, s 39). Därefter följer som i ett ekorrhjul nya behov, som behöver nya va- ror, som initierar nya behov och därmed nya varor etc.

Konsumtionssamhället utlovar, unikt nog, en ögonblicklig och bestående känsla av lycka här och nu. Det visar sig dock snart att konsumtionens löfte om ökad lycka ofta är kraftigt begränsad. Det har visat sig att invånarna i högutbildade och rika länder med kon- sumtionsdrivna ekonomier inte blivit lyckligare då de fått mer pengar. Istället har oro, tristess, ökad arbetsbörda, försämrade re- lationer och brist på självförtroende blivit följden (Oswald i Bau-

man, 2008, s 55). Vårt konsumtionssamhälle premierar perfekta kroppar, det vackra, ungdomliga och kreativa. Det är ett samhälle som uppmanar till ständig förbättring och att man aldrig ska bli nöjd. Unga lever ett liv där globala influenser ständigt gör sig på- minda via tv, datorer och mobiltelefoner. Influenserna sinar inte och de är ofta motsägelsefulla (Lalander & Johansson, 2012).

Att konsumera medför att man investerar i sitt eget sociala med- lemskap, man gör sig säljbar eftersom ”medlemmarna i konsum- tionssamhället är själva konsumtionsvaror” (Bauman, 2008, s 67). Detta tangerar Ziehes (1989) tanke om att varje individ måste kunna sälja sig själv, vilket jag skrev om i 4.2. Det är även så att konsumtion är en investering i allt som påverkar individens själv- aktning och sociala tillgångar. Det är en individuell skyldighet att i konsumtionssamhället göra sig själv till en säljbar vara. Detta fak- tum är dock sällan direkt uttalat, utan förmedlas på ett undermed- vetet sätt (Bauman, 2008). I enlighet med konsumtionssamhällets principer ses därmed inte bara mentala egenskaper som en vara, utan även kroppens yttre som något formbart. Johansson (1998) behandlar de kroppsideal som premieras inom konsumtionskultu- ren. En vältränad kropp ses som karaktärsfast och hälsosam, vilket kan leda till positiv uppmärksamhet både privat och i arbetslivet. Han skriver om gymkulturen som å ena sidan värnar om hälsa och välbefinnande, men å andra sidan lätt skapar förutsättningar för extrem kroppsfixering som kräver mycket energi och tid av de, ofta unga, människor som attraherats av den. Miljön, där kroppar ”vårdas”, är kritisk, menar han, då det inte verkar finnas gränser för vad man kan uppnå. Det går alltid att prova ett annat tränings- upplägg, nya övningar, ny kosthållning och nya näringspreparat. Johansson refererar här till Ziehe (1989), och menar att det finns en fara att den träningsvillige tappar greppet om vad som faktiskt är möjligt och hur mycket tid och kraft som är rimligt att lägga på denna livsstil med kroppens utseende i fokus.

”Looking good and feeling great” har inom reklam- och media- branschen visat sig vara en säljbar vara. Spänstiga, vackra, gärna halvnakna människor med vaken blick, som njuter av att deras kroppar arbetar och utför olika rörelser, syns ofta i olika reklam- snuttar. Denna spridning av bilder som gång på gång misshandlar individen inom konsumtionskulturen är problematisk, betonar Featherstone (1982). Bilderna stimulerar inte bara falska behov hos individen, utan visar även att nämnd kultur har en förmåga att ut- nyttja verkliga kroppsliga behov och önskemål även om förverkli- gandet av dem är tveksamt. De uttrycker en historisk längtan inom

förvrängda former, en önskan om hälsa, livslängd, ungdom, skön- het och sexuell tillfredsställelse. Motsättningarna för konsumenter- na blir alltmer uppenbara (Featherstone, 1982).

Tidigare värderades ansvar och ansvarsfulla val högt och sågs som en skyldighet. Numera innebär ansvar främst ett ansvar inför sig själv och att tillfredsställa sina egna begär, säljarna lovar att ”du är skyldig dig själv detta” (Bauman, 2008, s 105). Konsum- tionslivet handlar om att ”vara i farten” (ibid, s 111), inte om sta- tiskt innehav. Skulle konsumenterna plötsligt vara nöjda och till- fredsställda en längre tid, innebär det en stor fara för konsum- tionssamhället. Att vara nöjd kan i längden enbart innebära tristess och att inte komma framåt eller få uppleva något nytt. Johansson (1998, s 249) uttrycker sig på liknande sätt i sin epilog:

Den samtida människan är fångad i en paradox. För att kunna njuta av sin kropp måste han eller hon ständigt ägna sig åt att bättra på fasaden. Begäret måste disciplineras för att det skall kunna tillfredsställas. Den estetiserade kroppen blir något av ett självändamål. Syftet med all träning, kosthållning och alla lev- nadsregler är att man skall kunna leva det goda livet, men i själva verket är det ett fängelse man bygger. Det går inte längre att skilja begär från disciplin; det ena ger det andra.