De kombinationer av produktion, utställning och konsumtion som tar plats i Die Gläserne Manufaktur kan öppna möjligheter för nya ty-per av relationer både inom företaget och mellan företag och omvärld.
Fabriken kan bli ett nytt landmärke i staden Dresden, som eventuellt fungerar som en försoning mellan tung industri och delar av livet i in-nerstaden. Men vad innebär egentligen denna försoning och vilka re-lationer uppmuntras? Eftersom varumärkens och därmed företags värde förändras i takt med att människors associationer omformas, är det nödvändigt för VW att vara vaksam på hur människor uppfattar besök i fabriken och hur vissa skillnader synliggörs (jfr Salzer-Mörling
& Strannegård 2002). I viss mån försöker VW behålla sin folkliga image, samtidigt som man försöker skapa en aura av lyx kring pro-dukter som Phaeton och fabriker som Die Gläserne Manufaktur (Eisen-stein 2003).
En industri är en kontrollerad miljö, även om man har valt att syn-liggöra delar som tidigare varit dolda, och trots att bygget är baserat på 20 000 kvadratmeter glas. Fabriken är öppen för allmänheten, men bara delvis. De VW-anställda beigeklädda yngre männen och kvin-norna som guidar och tar emot i anläggningen följer leende men med en viss anspänning besökarnas rörelser. Allt är inte tillgängligt och tillåtet för besökare. Det är till exempel förbjudet att fotografera
pro-duktionsprocessen, trots att den i så hög grad är iscensatt för att be-traktas. Helst ska besökare gruppvis vallas runt i guidade turer, för att enbart vid vissa stationer på egen hand ta del av simulatorer, da-torskärmar och utställningsmontrar.
Enligt arkitekten Henn ska anläggningen försonas med staden, men det är inte med den del av staden som uppmuntrar oförutsedda möten, spontanitet och informell fest. Istället är det en kontrollerad urbanitet liknande den som finns i andra privatägda urbana rum som till exempel shoppinggallerior som uppmuntras i Die Gläserne Manu-faktur (jfr Bergman 2004, s. 196; Becker et al 2001). I försoningen mellan fabrik och stad har industrin anpassats till nya möten, men frå-gan är om inte även staden i så fall tvingas att anpassas i lika hög grad.
Staden kan i försoningsprocessen bli mer kontrollerad och anpassad till företags olika krav.
Die Gläserne Manufaktur uppmuntrar till en viss typ av beteende där spontanitet och lekfull improvisation tonas ner. Iscensättningen och den aura som frammanas kring anläggningen och Phaeton-bilarna bi-drar också till att rikta blicken från centrala fenomen vilka hela verk-samheten egentligen vilar på. Strålkastarna riktas bokstavligen på de sammansättningar som sker i de fashionabelt inglasade rummen, sam-tidigt som vissa aspekter förblir i dunkelhet. De bullriga och opas-sande tillverkningsprocedurer som inte passar att visas upp, som till exempel gjutning av aluminiumdelar, formpressning och svetsning, döljs i lokaler som enbart via filmklipp på teve-skärmar synliggörs i den transparenta fabriken. Avstånd till olika delar av det industriella skapas härmed med hjälp av olika tekniker. Ett urval görs bland de olika momenten och sidorna av bilproduktionen. Vissa delar förblir helt osynliga.52 Vissa andra visas i redigerade filmklipp. De moment och sidor av produktionen som anses mest representativa för den image av VW som företaget vill förmedla synliggörs sedan bakom glasrutor i fabriken. Det finns en betoning på det spektakulära och på-kostade i fabriken. Härmed skiljer sig anläggningen från en rad av de övriga fabriker som finns i koncernen. Man producerar helt enkelt så spektakulärt och inte så lönsamt som möjligt i Die Gläserne Manufak-tur (Eisenstein 2003). Då får man anta att andra anläggningar i kon-cernen tvingas att producera desto lönsammare för att bekosta det spektakulära.
Trots anläggningens konceptuella betoning på transparens blir vissa delar av produktionen i Dresden inte synliga för alla besökare.
Centrala moment som ”bröllopet” får endast kunder ta del av. Det blir en påtaglig skillnad mellan hur man bemöts som besökare och som kund i anläggningen. Detta är en statusfördelning som kan ses som självklar i ett kommersiellt sammanhang, skillnaden mellan kund och icke-kund.
Det finns också en annan skillnad som blir påtaglig i lokalerna, det är skillnaden mellan olika anställda. I bilproduktionen jobbar företrä-desvis män med att sätta samman bilarna. En del i deras arbete är att vara representativa när de blir beskådade. De som tar emot i receptio-ner och som leder guidade turer ska även de vara representativa och serviceinriktade. En annan slags servicearbetare är också ständigt när-varande i lokalerna. Allt glas, all skinande metall och de välordnade rabatterna utanför fasaden kräver ständigt underhåll. Därför sker mö-ten mellan besökare och de arbetare som inte finns i lokalerna för att i första hand representera VW:s varumärke som synliga aktörer utan som diskreta och gärna osynliga servicearbetare vilka står för under-håll, putsning och rengöring.
Jag mötte vid mina besök i anläggningen kvinnor som diskret put-sade bort fettfläckar från näsor som tryckts mot glasfaput-saderna, som putsade metall- och glasinredningen i herrtoaletten och som plockade ogräs i rabatterna. Dessa servicearbetare, som kontinuerligt putsar och fejar för att upprätthålla såväl aura som transparens i fabriken, möter besökare och ger upphov till en slags sekundära servicemöten. De be-tonas inte i presentationer av anläggningen, utan är tänkta att stå för en slags bakgrundsverksamhet. Vissa arbeten i form av de huvudsak-ligen manliga monteringsjobben har givits en estetisk aura och lyfts fram, medan kvinnopräglade servicejobb fortfarande andas lågstatus och tonas ned.
Men de sekundära servicemöten som sker mellan besökare och un-derhållsarbetare säger lika mycket om förutsättningarna för den trans-parenta fabriken som de mer välregisserade mötena med guider, re-ceptionister, säljare och utagerande bilmontörer. Lågstatusserviceyr-kena synliggörs inte när VW lyfter fram verksamheten i anlägg-ningen, men de är villkorslöst nödvändiga för upprätthållandet av den transparenta fabriken, och de påminner om att skapandet av aura och lyx alltid handlar om att skapa distinktioner. Det faktum att det ex-klusiva även är exkluderande är en grundförutsättning som måste hanteras av ett företag som i Dresden försöker vara både lyxigt och folkligt.