Uppvisar eleverna stöd för det demokratiska politiska systemet?

Grundläggande bedömningskriterier för om eleverna totalt uttrycker stöd för de demokratiska värderingar som finns i det svenska politiska systemet härleds till regimvärden (se kapitel 5.7.1). Här innebär det att aspekten demokratisk förpliktelse ges en överordnad betydelse och att 75 procent av eleverna ska hålla med om dessa värderingar om stöd för det demokratiska systemet ska anses förekomma. Aspekten demokratisk förpliktelse kompletteras också med delar av extern efficacy och vertikalt förtroende där kriteriet är att en majoritet ska uttrycka stöd gentemot dessa aspekter. Om dessa kriterier uppnås anses eleverna genom stödet för det demokratiska systemet uttrycka en gemensam demokratisk identitet. Procentsatserna ska inte ses som någon absolut gräns utan som riktlinjer där diskussionen kring stöd eller avsaknad av stöd tar sin utgångspunkt. I respektive avsnitt om de fyra aspekterna i kapitel 7 har stödet

diskuterats. Diskussionen förs nu samman till en sammanvägd analys av elevernas grad av stöd gentemot demokrati och dess uttryck i det svenska politiska systemet.

Med utgångspunkt i resultatet för demokratisk förpliktelse finns bland eleverna en utbredd konsensus om hur en medborgare ska bete sig i ett demokratiskt system. Denna konsensus ligger i linje med allmänna demokratiska principer och även sådant som är mer knutet till det specifika svenska demokratiska systemet. För de flesta frågor ligger andelen elever som håller med om de demokratiska principerna över 75 procent. Några undantag finns dock. De exempel där stödet är något svagare gäller konkreta attityder och delar av deltagandet som kan sägas vara mer på modell- än principnivå. Eleverna är tydliga på att en demokratisk medborgare ska vara tolerant. Däremot brister eleverna något i konkreta attityder rörande detta och då framförallt att vara tolerant gentemot intolerans och annat beteende som kan uppfattas som odemokratiskt. Rörande politiskt deltagande ses olika typer av deltagande som viktigt respektive mindre viktigt, något det politiska systemet ger utrymme för. Det är tydligt att deltagande i politiska partier inte ses som viktigt av en majoritet av eleverna. Ur stödsynpunkt får detta ses som en attityd mer på modell- än principnivå då det knappast är en given demokratisk princip att politiskt deltagande ska vara knutet just till partier.

Den konsensus som finns för principerna om demokratisk förpliktelse är också överlappande gentemot andra attityder och konfliktlinjer på så sätt att det inte finns någon grupp som inte uttrycker stöd för principerna. Dock måste påpekas att det även finns samband där högre värden för undersökningens andra aspekter, partipolitiska attityder och vissa socioekonomiska faktorer också generellt ger högre anslutning till demokratisk förpliktelse.

För fem av sex frågor om extern efficacy uttrycker en majoritet av undersökningens ungdomar ett missnöje med hur svarande det politiska systemet är. I teorikapitlet relaterades extern efficacy till regimnormer och regimstruktur och framför allt till uppfattningen om det politiska systemet efterlever normerna och strukturen eller ej. Jag menar därför att majoriteten av eleverna i denna undersökning får anses ha uppfattningen att det politiska systemet inte till fullo lever upp till sina egna principer.

Det är tydligt att nivån på elevernas interna efficacy är låg vid båda under-sökningstillfällena. Min bedömning är att graden av intern efficacy är lägre än det som det svenska politiska systemet uttrycker som mål i styrmedel och inte minst i Skolverkets skrivningar om ”demokratisk kompetens” hos eleverna (se kapitel 2.1.3). Men det negativa resultatet ska inte överdrivas. Åldern och särskilt att eleverna befinner sig före rösträttsåldern kan vara en viktig orsak till nivån. Den nivå av intern efficacy undersökningens ungdomar visar utgör inget problem, teoretiskt sett, vad gäller stöd för systemet. Däremot kan den upp-mätta nivån faktiskt utgöra ett problem och rent av ses som ett misslyckande då den är lägre än det som det politiska systemet självt uttryckt som önskvärt. I riktlinjerna för bedömningen som gjordes i kapitel 5.7 angavs att en majoritet av eleverna skulle uttrycka förtroende för de institutioner som tillhör regimstrukturen för att stöd ska anses finnas. Eleverna i undersökningen når nätt och jämnt upp till detta krav. För riksdag och regering är det ingen absolut majoritet som uttrycker förtroende men den höga andelen som svarar ”vet inte” gör att det är klart fler som uttrycker förtroende än som uttrycker misstillit. Myndigheter, med skola och sjukvård i spetsen, ges ett stort förtroende medan konkreta politiska aktörer i form av politiker och politiska partier uppfattas negativt av en majoritet av eleverna.

Den första slutsatsen från den empiriska analysen är att det bland eleverna i undersökningen finns ett stöd för demokrati i allmänhet och, även mer specifikt, det svenska demokratiska systemet. Eleverna anses därför uttrycka en gemensam demokratisk identitet. Rangordningen för stöd, som går från regim-värden via regimnormer och regimstruktur för att vara som lägst för politiska aktörer, är på många sätt naturlig. Att vara överens om de grundläggande principerna men oense om det konkreta sättet som specifika aktörer försöker förverkliga dessa principer är helt i sin ordning enligt de riktlinjer för stöd jag diskuterat tidigare.

Om en demokratisk socialisation visar sig förekomma i form av en skoleffekt i samband med undervisning i Samhällskunskap A så är slutresultatet hos ungdomarnas demokratiska orientationer således i huvudsak att betrakta som stödjande gentemot demokratiska värderingar och det demokratiska systemet. Några varningsflaggor måste dock hissas. För det första ser inte eleverna det politiska systemet som svarande; detta tyder på en misstro mot systemets efterlevande av principer och regler. För det andra är tilltron till partipolitik

sammantaget på en sådan nivå bland ungdomarna att om det politiska systemet vill se partipolitik som det främsta medlet för att föra fram krav och åsikter så innebär det ett gap mellan ungdomars och systemets syn på åsiktsartikulerande. I slutet av kapitel 2 om skolans demokratiska uppdrag formulerades sju förväntningar om orientationer och förhållningssätt utifrån analysen av skolans styrmedel. De tre första förväntade orientationerna om ”åsiktstolerans”, ”solidaritet med svaga” och ”rättskänsla” är tydligt infriade med avseende på nivån på ungdomarnas orientationer. Endast en liten minoritet avviker från det förväntade. Lika tydligt är orientation 5 om ”att känna sig politiskt kunnig” inte infriad när det gäller nivån på ungdomarnas orientationer. Resultaten för de tre övriga förväntade orientationerna är mer tvetydiga och ger inte underlag för några säkra slutsatser vad det gäller nivån på ungdomarnas attityder. De sju förväntade orientationerna analyseras noggrannare i följande avsnitt om socialisation.