klassisk och sedan länge omdebatterad. På sätt och vis utgör den en av samhällsvetenskapens mest fundamentala problemställ-ningar.99 Skall vi betrakta samhället som primärt bestående av de aktörer som ingår i det och de handlingar de utför, eller skall vi betrakta det som något mer än bara summan av dess ingående delar? Kan vi reducera samhället till de intentioner och de handlingar som dess invånare har? I grunden handlar det om människans autonomi i förhållande till sin omgivning, om män-niskans handlingsutrymme och handlingskapacitet, och proble-met tangerar därmed på ett fundamentalt plan den klassisk-filo-sofiska frågan om voluntarism respektive determinism i relatio-nen människa–samhälle. Egentligen, kan man säga, omfattar alla föreställningar om samhället som ett socialt system en im-plicit eller exim-plicit hållning i relation till aktörstrukturproble-met, där aktörer och strukturer på något sätt relateras till var-andra.100 Inte sällan reduceras emellertid problemet på ett miss-visande sätt till en fråga av enbart metodologisk karaktär och till en fråga om val av analysnivå vid konstruerandet av operativa teorier eller modeller. I själva verket ligger här en betydligt dju-pare problematik som ofta avspeglar en fundamental skillnad i social ontologi.101 Det finns en betydande, om än inte nödvän-dig, korrespondens mellan val av metod och operativ analysnivå och de grundläggande ontologiska antaganden som utgör analy-sens utgångspunkt. Ofta hanteras problemet, som vi skall se,
ge-nom att man i analysen betraktar antingen aktörer eller struktu-rer som ontologiskt primära enheter och därmed ger uttryck för en ontologisk reduktionism.102
Två skilda grundperspektiv eller berättelser i relation till ak-törstrukturproblemet har länge dominerat; berättelser som var för sig ger helt olika svar på frågan vad som i grunden konstitu-erar ett samhälle.103 Å ena sidan har vi de som utgår från en ak-törsorienterad, ofta individualistisk, social ontologi och som be-traktar världen som primärt konstituerad av individer eller aktö-rer och deras handlingsval. Individerna uppfattas som mer eller mindre autonoma aktörer vars ofta målrelaterade handlingar skapar, reproducerar och förändrar samhället och den sociala struktur i vilken de agerar. Vanligtvis finns ett starkt drag av vo-luntarism i synen på individens autonomi i förhållande till soci-ala strukturer, och samhället betraktas helt enkelt som summan av det varje individ har var för sig, som ett aggregat av aktörers handlande. Samhällsstrukturen är med andra ord härledd ur ak-törernas handlingar. Synsättet blir därmed starkt reduktionis-tiskt i det att den sociala strukturen – i vårt fall samhällsordning-en – reduceras till att vara konstituerad uteslutande av aktörer, d v s aktörer betraktas som ontologiskt primära enheter.104 Själ-va termen »samhälle«, eller mer generellt termen »struktur«, används ofta rent instrumentellt för att beskriva detta aggregat av handlingar och saknar i sig direkt ontologisk status – samhäl-let blir en artificiell konstruktion. Strukturer är i den meningen inte verkliga och saknar existens då de inte besätts av aktörers handlingar, och är följaktligen ontologiskt beroende av hand-ling snarare än a priori givna.
Å andra sidan finner vi den motsatta uppfattningen, vars före-trädare betraktar världen som primärt konstituerad av autonoma strukturer och som därmed utgår från en mer strukturalistisk so-cial ontologi. De soso-ciala strukturerna är något som existerar oberoende av aktörers handlande och strukturen görs härvidlag till primär ontologisk enhet.105 Individer eller aktörer betraktas som passiva bärare av strukturella egenskaper eller krafter, utan autonomi att handla utanför den föreskrivna ramen.106 Samhäl-let blir ett slags supra-individuell organisk enhet, en totalitet i vilken helheten är något annat än summan av de ingående
de-larna. Också detta synsätt kan kallas för reduktionistiskt i den meningen att aktörers handlande reduceras till, härleds ur och är determinerat av strukturella egenskaper. Strukturerna har så-ledes en viss autonomi, de reproducerar sig genom att begränsa aktörers handlande och kraften till förändring – i den mån för-ändringsdimensionen är närvarande – härstammar och finns inneboende i strukturerna själva.
Det sätt på vilket man betraktar världen och den sociala ontolo-gi som ligger till grund för analysen är intimt relaterad till det sätt på vilket man söker kunskap om världen, hur man teoretiskt bemöter den och vad som utgör grunden för en förklaring eller förståelse av densamma, d v s det har betydande epistemologiska och metodologiska implikationer. Utgår vi från en individualis-tisk social ontologi är det naturligt att söka förklaringar till eller förståelse för olika sociala fenomen och processer i termer av individer eller aktörer, deras intentioner och handlande. Har man därtill en nomotetiskt betingad ontologi, d v s har föreställ-ningen att världen konstitueras av någon form av mönster eller regelbundenheter, så tolkas även dessa regelbundenheter pri-märt med referens till individuella motiv och handlingar. I den mån strukturer behandlas och ges förklaringskraft är det ofta bara skenbart så, i det att strukturförklaringen vanligtvis emane-rar från ett nedifrånperspektiv och ges i aktörsorienterade ter-mer. Strukturer kan i bästa fall begränsa individernas eller aktö-rernas handlingsmöjligheter, men aktörerna i sig är a priori giv-na, oantastliga och vanligtvis oproblematiserade. Strukturer kan ju, per definition, inte generera aktörer om strukturerna initialt sett reducerats till dess ingående aktörer.
Allmänt sett finns det således en tydlig korrespondens mellan grundläggande social ontologi och metodologi i vid mening även om det ena, på ett principiellt plan, inte nödvändigtvis behöver implicera det andra.107 Men det ligger i stort sett alltid, implicit eller explicit, ett ontologiskt och epistemologiskt antagande till grund för varje metodologi. En individualistisk ontologi tar sig därför ofta uttryck i ett slags metodologisk individualism eller – annorlunda uttryckt – en aktörsreduktionistisk ontologi mot-svaras ofta, i metodhänseende, av en aktörsreduktionistisk
meto-dologi och på förklaringsnivå – för att använda en sådan termi-nologi – av aktörsreduktionistiska förklaringar. Det samma, fast omvänt, gäller för det strukturalistiska perspektivet. En struktur-reduktionistisk ontologi tar sig därvidlag ofta uttryck i en struk-turreduktionistisk metodologi, där förklaringskraften uteslutan-de tillskrivs strukturella betingelser med referens till olika struk-turella kategorier. Detta kan ske genom aktörernas strukturellt betingade föreställningar och medvetande eller genom ett slags funktionell feedback, för att ta två vanliga exempel.108 Föremål på strukturnivå får därigenom helt egen kausal kraft. Analyti-kerns uppgift blir därför att försöka konceptualisera denna helhet eller totalitet och i bästa fall söka kartlägga de inom hel-heten interna mekanismer som verkar bestämmande för utveck-lingen.
Problemet med såväl ett ontologiskt-individualistiskt per-spektiv som ett mer ontologiskt-strukturalistiskt dito ligger i dess vanligtvis starkt reduktionistiska karaktär. De enheter som görs ontologiskt primära tas med nödvändighet för givna i ana-lysen och behandlas som oproblematiska. I det individualistiska perspektivet är individerna och de stipulationer som görs om dessa givna och det finns, så att säga, ingen teori om individerna i sig. På samma sätt betraktas strukturer som a priori givna och oproblematiska i det strukturalistiska perspektivet och det finns ingen teori om strukturerna per se. Problematiken har alltså sin grund i att vi inte har några teorier om de primära enheterna som sådana. Vi skall strax återkomma till detta och se vilka hi-storiefilosofiska implikationer en sådan reduktionism för med sig, men låt oss först återvända till våra olika lösningar på ord-ningens problem.