Den betydelseskillnad som här framkommer mellan begreppen är emellertid inte särskilt märklig. Den har sin grund i och sin förklaring i de olika tolkningar begreppen får i den politiska idéhistorien.13 Den klassiska medborgartanken, för att följa kro-nologin, har sina rötter i antik politisk filosofi, särskilt hos Pla-ton och Aristoteles, och var här intimt relaterad till styret av den grekiska stadsstaten, polis.14 Medborgare är den som styr och blir styrd, lär oss som sagt Aristoteles, och begreppet markerade mycket tydligt ett aktivt deltagande i den politiska gemenska-pen.15 Medborgarrelationen var horisontell och flerfaldigt reci-prok.16 En medborgare i Aten var jämlik inför lagen i sina rättigheter och skyldigheter, men också jämlik i relation till andra medborgare. Logiken var enkel. Att styra över sina jämli-kar var möjligt endast då jämlijämli-kar kunde styra över en själv. Medborgartanken innebar således en strikt balans mellan rättig-heter och skyldigrättig-heter, såväl medborgare emellan som i relation till stadsstyret som sådant. Medborgaren deltog aktivt i de slut gemenskapen fattade, men hade också att rätta sig efter be-sluten när de väl fattats.
innebörd, särskilt så kanske hos Aristoteles.17 Att vara medbor-gare innebar inte endast att man hade rättigheter och skyldighe-ter i förhållande till stadsstatens styrelse, utan också att man, i djupare mening, var medlem i en etisk gemenskap.18 Livet i polis sågs som ett världsligt uttryck för det högsta goda och det aktiva deltagandet i gemenskapens angelägenheter bildade utgångs-punkt för mänskligt blomstrande. Synsättet hade sin grund i Aristoteles människosyn. Kata phusin zoon politikon, skriver han i
Politiken – människan är av naturen skapad att leva ett
samhälle-ligt liv.19 Den politiska aktiviteten och delaktigheten i samfällig-heten var således inte enbart ett medel för att nå andra mål, utan hade därtill ett eget, inneboende värde – det var gott »i och för sig«.20 Som enskild medborgare var man en integrerad del i en moralisk helhet – här återkommer antikens holistiska samhälls-syn – och egenskapen att vara medborgare betraktades som konstituerande för människans identitet som samhällsvarelse. Och i centrum för denna moraliska grundsyn stod människans karaktär. En god medborgare var helt enkelt en dygdig medbor-gare, precis på samma sätt som en god människa var en dygdig människa. Och en god medborgare var en god människa.
Den holistiska grundsynen till trots – perspektivet var starkt elitistiskt och medborgarskaran i polis högst exklusiv.21 Att ha ställning som medborgare i den grekiska stadsstaten var begrän-sat till fria män av börd och ställning, i praktiken till ett styrande patriarkat. Stora grupper var följaktligen utestängda från poli-tiskt deltagande, särskilt kvinnor och slavar, men vanligen också fast bosatta utlänningar, s k metoiker.22 I den antika tankevärl-den sågs detta som medborgarstyrets förutsättning; idag upp-lever vi det som djupt diskriminerande. Men det offentliga del-tagandet, resonerade man på 300-talet f Kr i Aten, ställde långt-gående krav på tillgänglighet och materiell obundenhet, och förutsatte helt enkelt att medborgaren inte upptogs av diverse privata angelägenheter såsom ekonomiska spörsmål och sörjan-de för hushållet. Medborgarens plats var offentligheten, torget,
agora, inte hemmet och det privata.23
Med stadsstaternas successiva sönderfall och de hellenistiska och romerska imperiernas framväxt förändrar medborgarbe-greppet delvis karaktär. I den romerska republiken får det en
särställning. Fortfarande blommar idealet om aktiv delaktighet i och identifikation med den politiska gemenskapen och det of-fentliga, res publica, där värnandet om det gemensamma sätts framför enskilda intressen. Åtminstone så i den tidiga republi-ken. Men begreppet får i takt med den romerska rättens utveck-ling och med imperiets framväxt en alltmer juridisk eller legalis-tisk prägel; på samma gång förändras innebörden av vad som är politiskt.24 Medborgarens – civis – rätt och skyldighet att aktivt delta i lagarnas utformning tonas nu ner till förmån för en syn där medborgaren alltmer blir ett subjekt under lagens be-skydd.25 Att vara medborgare innebar helt enkelt att man hade rätt till vissa rättigheter, i praktiken att den enskilde och dennes egendom åtnjöt lagens beskydd. Parallellt utvidgas denna med-borgarrätt till att gälla allt fler.26 Först till att omfatta de lägre klasserna men snart också utlänningar. Under imperiets stor-hetstid utfärdar kejsar Caracalla en förordning som gör alla manliga invånare till medborgare, undantaget de allra lägsta klasserna. Skaran av medborgare kom således efterhand att om-fatta en mycket heterogen grupp av människor. Denna kvantita-tiva expansion reducerar emellertid medborgarrelationens kva-litativa eller etiska innehåll ytterligare; medborgaren går från att vara en zoon politikon till att bli en legalis homo, för att låna Po-cocks ofta refererade formulering.27 Samtidigt trängs Aristote-les relationella synsätt undan. Men fortfarande finns dock en kärna kvar av balans mellan rättigheter och skyldigheter, och idealet av vita activa – det aktiva livet – lever delvis vidare.28 Efter flera seklers frånvaro under trycket av kristendomens in-tellektuella dominans, återkommer den klassiska medborgar-tanken med kraft i renässansens Italien. Men vad som återupp-väcks i de norditalienska stadsstaterna är mer romerskt än gre-kiskt.29 När Machiavelli i sina reflektioner kring den romerske historieskrivaren Titus Livius skriver om medborgarens dygder, så är det medborgaren i republikens Rom han lyfter fram, be-undrar och gör till sin hjälte.30 Machiavelli formulerar här en republikansk medborgarfilosofi som tydligt ansluter till romers-ka ideal, även om det aristotelisromers-ka arvet av dygd och deltagande fortfarande är högst påtagligt. Därtill lever reciprocitetstanken
kvar. Människan, menade Machiavelli, kan endast förverkliga sig själv såsom medborgare inom ramen för en fri och självsty-rande politisk gemenskap, men den fria republiken kräver i sin tur medborgare till sitt försvar.31 I skenet av Florens sårbara sty-re frågar han därför hur den romerska sty-republiken så länge lyck-ades bevara sin frihet och självständighet, hur man över sekler lyckades undvika både extern dominans och internt tyranni. Svaret, menade Machiavelli med en blick mot Sparta, låg i med-borgarnas dygder, i medmed-borgarnas virtú. Genom mod, självdi-sciplin, patriotism och ett spartanskt leverne, och inte minst ge-nom att sätta det gemensamma goda före det privata, bidrog den romerska medborgaren till republikens långvariga storhet.
Machiavellis republikanska medborgarideal blir vägledande för idéutvecklingen under 1600- och 1700-talen, trots att indi-vidualismen med Hobbes och Locke på allvar håller på att bryta igenom i europeisk tanketradition. I den ärorika revolutionens England, under sent 1600-tal, syntetiseras aristoteliska och machiavellianska medborgarperspektiv, varför dygden och sy-nen på det gemensamma goda åter sätts i förgrunden.32 Många skulle emellertid hävda att det är först med den franska revolu-tionen som medborgartanken når sin kulmen, även om den här alltmer blandas upp med nytt tänkande. Hos Rousseau kombi-neras tidigt det klassiska idealet med modern kontraktsteori och den republikanska synen på gemenskap bryts mot en framväx-ande individualism.33 Kritisk som han är till det modernas ge-nombrott och 1700-talssamhällets korruption av den mänskliga naturen, uppmärksammar Rousseau den spänning mellan privat och offentligt som alltmer accentuerats av kommersialismens genombrott. För Rousseau, som beundrade enkelheten i Sparta och Rom snarare än det machiavelliska modet, var dock hänsy-nen till det gemensamma, allmänviljan, helt överordnad det pri-vata. En medborgare var en fri och självständig människa som offrade sitt snäva egenintresse för det allmänna bästa och som aktivt och helhjärtat deltog i styret av samfälligheten. Det na-turromantiska ideal vi finner hos Rousseau och det krav på all-mänviljans absoluta förverkligande han i praktiken reser, driver honom emellertid i närmast totalitär riktning; allmänviljan blir i förlängningen kvävande.34
Med det kommersiella livets utveckling och marknadsekono-mins expansion förenas medborgarbegreppet med en framväx-ande modern statscentrerad liberalism. Den antika medborgar-tankens positiva och deltagarbaserade frihetsideal tonar bort och ersätts av en alltmer individualistisk och negativ syn på fri-het.35 Frihet betyder nu lika mycket rätten att ställa sig utanför politiken som det en gång hade inneburit rätten att delta. Sam-tidigt bryter det naturrättsliga språkbruket igenom.36 Medbor-garna betraktades inte längre som genuina samhällsvarelser i aristotelisk mening, utan som individer med intressekonflikter som endast samarbetade i den mån det gagnade deras eget in-tresse; medborgaren blev ett rättighetssubjekt i relation till statsmakten. Relativt snart reduceras detta förhållande till att enbart utgöra en legal status, en status som i första hand regle-rade individens rättigheter och endast i andra hand rättigheter-nas korresponderande skyldigheter. Det klassiska deltagaride-alet försvinner; medborgare har blivit medborgarskap. Som T. S. Marshall visar i sin ofta refererade analys av medborgarska-pets former, som samtidigt blir en historisk utvecklingsteori, ex-panderar sedan rättighetskatalogen.37 Från att endast ha omfat-tat civila rättigheter, såsom yttrandefrihet och rätten till dom-stolsprövning, utvidgas medborgarskapet under 1800-talet till att gälla även politiska rättigheter, delvis som ett resultat av den framväxande arbetarklassens krav på politisk jämlikhet. Med välfärdsstatens utveckling vidgas innehållet ytterligare och kommer att omfatta även sociala och ekonomiska rättigheter.