Låt oss avslutningsvis sätta in vår struktureringsorienterade an-sats i relation till ordningsproblemets lösning i ett vidare veten-skapsteoretiskt sammanhang. Läsaren invänder nu att vi så långt huvudsakligen fört resonemanget i anslutning till ontologiska kategorier eller enheter och inte sagt något om vad som i grun-den karaktäriserar grun-den sociala ontologin som sådan och inte hel-ler vad som kännetecknar vår kunskapsteoretiska hållning. Det är uppenbart att vi så långt i huvudsak arbetat med utgångs-punkt i en realistisk ontologi, där världen antas existera obero-ende av oss som betraktare och att denna värld dessutom antas ha bestämda egenskaper. Låt vara att hållningen är kritisk-rea-listisk i den meningen att även sådana företeelser som idéer och andra mänskliga eller sociala konstruktioner – såsom en sam-hällsordning – ges ontologisk status och att verkligheten i stor utsträckning måste betraktas som begreppsberoende.146 Detta skall skiljas från en starkt relativistisk ontologi, där världen eller verkligheten betraktas som helt begreppsbestämd och inte på något sätt existerar oberoende av betraktaren.
Redan formuleringen att verkligheten i någon mening är be-greppsberoende gör att vår kritisk-realistiska ontologi direkt får epistemologiska och metodologiska konsekvenser även om det, som vi tidigare konstaterat, inte nödvändigtvis finns någon di-rekt korrespondens mellan ontologi och epistemologi mer än att varje kunskapsteori implicit eller explicit bygger på en social ontologi. Det är uppenbart att vi här måste avlägsna oss från en strikt objektivistisk kunskapsteoretisk hållning, som den tar sig uttryck i vad Sayer kallat »oskuldsfull empirism«, med
Wien-kretsens logiska empirism eller den klassiska positivismen som det kanske tydligaste exemplet.147 Och detta främst av två skäl. Dels för att de ting vi tillskrivit ontologisk status i sig i huvudsak är socialt konstruerade och därtill i enlighet med strukturer-ingslogiken befinner sig i ständig förändring. Dels för att vi som betraktare med nödvändighet anlägger olika perspektiv, använ-der olika begrepp och själva naturligtvis hela tiden ägnar oss åt tolkning i relation till våra perspektiv och begrepp. I den me-ningen kan vår kunskap om verkligheten för det första endast vara aspektrelaterad, d v s den står i relation till våra perspektiv och begrepp – återigen, vår förståelse för verkligheten är be-greppsberoende; för det andra endast vara tillfällig eller tempo-rär mot bakgrund av att våra studieobjekt definitionsmässigt är föränderliga; och för det tredje endast vara subjektiv och relativ i det avseendet av vi som forskare hela tiden begagnar oss av tolk-ning som baseras på våra egna föreställtolk-ningar om världen, d v s på vår förförståelse.
Som kunskapsteoretisk position är detta en högst vanlig och idag okontroversiell hållning, särskilt inom samhällsvetenska-pen, även om den sällan formuleras explicit. Som kritik av en strikt objektivistisk epistemologi kan den därtill förefalla opro-blematisk. Problemet uppstår emellertid inte i första hand i ar-gumentationen mot den kunskapsteoretiska objektivismen eller realismen, utan snarare i relation till den omvända positionen: den kunskapsteoretiska subjektivism eller relativism – baserad på en långtgående ontologisk relativism – som vi möter i en del postmoderna ansatser. Invändningen är här given. Har vi väl börjat relativisera resonemanget vetenskapsteoretiskt, låter kri-tiken, varför då inte löpa linan fullt ut och helt relativisera. Uppgiften för den kritiske realisten blir således att visa varför denne inte hamnar i den djupa relativismens mörka utpost.
Argumentationen kan här föras på åtminstone två plan. Den första argumentationslinjen är negativ och går ut på att den ex-trema relativismen i sig innehåller en självmotsägelse och där-med utgör en omöjlig position att inta. Föreställningen om att all sanning är relativ och att ingen kunskap därmed kan vara mer sann än någon annan gör i sig anspråk på att det skulle fin-nas en absolut sanning, nämligen den att det inte finns någon
sådan absolut sanning. Detta är en logisk självmotsägelse, vilket gör den strängt relativistiska hållningen problematisk.148 Den andra argumentationslinjen är positiv och tar sin utgångspunkt i att vi faktiskt kan säga att vissa föreställningar om världen, vissa teorier om världen, ger mer mening än andra och därmed är mer användbara. För det första kan vi ställa krav på konsistens eller konsekvens i resonemanget och på så sätt göra en intern logisk giltighetsprövning. För det andra – och viktigare – kan vi ställa krav på sammanhang och intersubjektivitet, där urvals-principer och vägval tydligt redovisas och där argumentationen är stringent och klar; den oreflekterade godtyckligheten kan härvidlag aldrig tjäna som vägvisare. För det tredje kan vi, även om verkligheten är begreppsberoende och vi därmed aldrig kan testa teorier i någon egentlig mening, göra en extern giltighets-eller korrespondensprövning av realistiska empiriska teorier ge-nom att systematiskt jämföra konkurrerande teorier och deras representation av verkligheten med varandra – vad Pawsons skulle kalla medling mellan teorier149 – och på så sätt faktiskt bedöma vilken av teorierna som ger mest mening. Uttrycket »mest mening« står här i relation dels till de ontologiska grund-antaganden som görs – ett aktörstruktursynsätt är härvidlag, från min utgångspunkt, att föredra framför en långtgående re-duktionism – dels till det utrymme som ges för att hantera för-ändring.150 Det är emellertid ofrånkomligt att vi trots allt ham-nar i ett slags teoretisk relativism – vi kan aldrig vara säkra på representationens meningsfullhet, inte ens provisoriskt – men detta är något annat än den metodologiska anarki som följer av exempelvis Feyerabends extrema relativism.151
Den balans mellan realism och relativism som här skisserats och som den kritiska realismen medför är naturligtvis mycket svår att bibehålla. På ett principiellt plan utgör de två grundperspek-tiven i sina extremyttringar helt oförenliga vetenskapsteoretiska hållningar och är i den meningen inkommensurabla. Båda per-spektiven tar sin utgångspunkt i ett postulat som i sig inte kan bevisas: realisten, även den kritiske realisten, hävdar att verklig-heten existerar oberoende av vår uppfattning av den och att den därtill har bestämda egenskaper; relativisten hävdar att all
kun-skap är relativ. Som en följd av detta blir det omöjligt att med den enes utgångspunkter kritisera den andre. Till syvende og sidst måste argumentationen därför föras i pragmatiska termer. Den situation som följer av en extremt relativistisk hållning tenderar att bli mycket bekymmersam eftersom den i praktiken slår un-dan fötterna på all form av kunskapsinhämtning och egentligen all kunskapsrelaterad verksamhet över huvud taget. Teoretisk pluralism och intersubjektivism – även eklekticism, om ontolo-gin är densamma – är härvidlag alltid att föredra framför kun-skapsnihilism.
Den integrerade aktörstrukturansats vi här klätt i kritisk rea-listisk kunskapsdräkt har också mer direkta metodologiska im-plikationer, uttryckt dels i relation till det integrerade föränd-rings- eller processperspektiv som följer av ansatsen, dels i rela-tion till olika förståelsenivåer. Vi skall längre fram återkomma till problematiken när vi diskuterar mer konkreta praktiskt-me-todologiska frågor, men frågan har delvis abstrakt teoretisk rele-vans, varför det finns anledning att kort beröra den redan här. Den ger oss också anledning att knyta an till det idealtypstän-kande som introducerats i inledningskapitlet. Vi sade tidigare att struktureringsperspektivet erkänner två typer av noder från vilka förståelsen tar sin utgångspunkt, dels aktörens autonomi, d v s handlingsfrihet och handlingsförmåga, dels strukturen som villkorande begränsning och som möjliggörande. Samtidigt sä-ger processperspektivet och vår ontologiska hållning i övrigt att dessa noder i grunden inte kan separeras, utan i varje givet ögonblick måste behandlas som ömsesidigt konstituerande. Att företa en sådan verkligt genuin processanalys är emellertid praktiskt mycket besvärligt, särskilt när man arbetar med långa tidsperspektiv och ägnar sig åt olika former av djuphistorisk analys. Givet ontologin och med processinvändningen hela ti-den levande vill jag ändå hävda att man på ett analytiskt och me-todologiskt plan temporärt och provisoriskt växelvis kan separe-ra och konstanthålla de olika noderna för att därmed – inte minst av pedagogiska skäl – tydliggöra resonemanget.152 I nå-gon mening innebär detta inget annat än ett slags andra gradens perspektiv- eller aspektseende, eller en andra gradens idealtyps-konstruktioner för att återknyta till vårt tidigare resonemang.
Ett annat sätt att uttrycka det hela på är att man arbetar med ett slags analytiska »som om«-resonemang, och därmed medvetet metodologiskt-heuristiskt eller idealtypsmässigt, genom att man på så sätt växelvis och temporärt konstanthåller aktörs- re-spektive strukturtanken i analysen. Arbetar man med långa tids-perspektiv tror jag att en sådan analytiskt-metodologisk förenk-ling är nödvändig. Det är dock viktigt att återigen påpeka att detta är en fråga av metodologisk art, inte ontologisk – där det situationsrelaterade processperspektivet erkänns och är funda-mentalt – och att argumentationen dessutom är pragmatisk, inte principiell.
* * *
Vi skall här inte fördjupa oss ytterligare i vetenskapsteorins värld. För hjältinnan i Puccinis drama har resonemanget trots allt mindre betydelse. Icke desto mindre är diskussionen central. Med dess hjälp har vi satt ramarna för hur den fortsatta fram-ställningen skall tolkas – vilket är nödvändigt för att nå inter-subjektivitet – och jag hoppas att min metateoretiska hållning är någotsånär klar för att tjäna som ingångsvärde i den efterhand alltmer konkreta analys som följer. Vi har också gett vår huvud-fråga om vad det innebär att vara en god medborgare en intres-sant relief och på så sätt, om än indirekt, informerat och gett mening åt de resonemang som följer. Men låt oss nu vända blickarna mot det mer specifika förhållningssätt i relation till ordningens problem som i det följande kommer att vara vägle-dande: dygden och föreställningen om det gemensamma goda.