Utmaningen Hobbes reste var alltså fundamental och rörde möjligheten att forma en mänsklig gemenskap, möjligheten att skapa ett samhälle.16 Själva grundidén om ett samhälle, kan man säga, förutsätter någon form av social ordning och det är
följakt-ligen inte särskilt märkligt att föreställningar kring ordning ut-gjort centrala inslag i den politiska teorin.17 Begreppet ordning i sig – med risk för att det kan vara vanskligt att bryta loss det från dess sammanhang – för tanken till någon form av regelbun-denheter eller mönster i tillvaron och utgör i sin enklaste form huvudsakligen en deskription, en beskrivning, av ett tillstånd.18 Etymologiskt hör ordet samman med tyskans Ordnung och har sin direkta motsvarighet i engelskans order och franskans ordre, med ursprung i latinets ordo.19 Lexikaliskt har ordningsbegrep-pet grundbetydelsen ett »inbördes förhållande mellan personer, föremål, händelser o d med hänsyn till deras plats i rummet«, men det kan också referera till en tidsmässig följd med avseende på en viss händelseutveckling – som i uttrycket »i tur och ord-ning« – eller till ett system för klassifikation.20 Ordningsbegrep-pet har emellertid också en annan, mer avgränsad innebörd och relaterar till förhållanden som står i överensstämmelse med en bestämd regel eller med praxis.21 Begreppet har här ofta norma-tiva konnotationer – »god ordning«, »lämplig ordning«, »som det rätteligen skall vara« etc – och blir nära knutet till värde-grundade uppfattningar om ordningstillståndets inre natur.22 I mer specifik samhällsteoretisk mening skulle vi därför kunna tala om en ordning – en samhällsordning – som ett slags före-ställningar om det sätt på vilket sociala, politiska och ekonomis-ka tillstånd är formade eller strukturerade och, i normativ me-ning, bör vara formade eller strukturerade.23 Inte sällan fram-ställs ordningen som ett önskvärt alternativ till en våldspräglad, närmast anarkisk situation.24
Att på så sätt ställa ordningsbegreppet i relation till dess mot-sats eller negation är belysande och kan vara fruktbart. Just ne-gationen av ordning – oordning eller icke-ordning – som ett ut-tryck för ett slags universellt fysiskt våld är vanlig, särskilt i sam-hällsteoretiska sammanhang. Men förhållandet är på intet sätt givet. Avsaknaden av ordning kan mycket väl ha andra grunder och behöver inte direkt relatera till sådana beteendemönster, el-ler mer generellt, en beteendenivå. Oordningen kan också rela-tera till en kunskaps- eller kognitionsnivå och skulle exempelvis kunna härstamma från en bristande intersubjektiv förståelse människor emellan.25
Föreställningar om vad som i grunden konstituerar ett ord-ningstillstånd kan således variera och står ofta i relation till vad man uppfattar som dess motsats. På ett allmänt samhällsteotiskt plan kan man säga att en ordning, en samhällsordning, re-laterar till vissa begränsningar eller restriktioner i mänskligt handlande, vanligtvis betraktade såsom självpåtagna eller pålag-da av en extern auktoritet.26 Ordningens motsats är därvidlag det mänskliga godtycket. En ordning skulle också kunna refere-ra till ett slags ömsesidighet i umgänget mellan två eller flerefere-ra subjekt och blir i detta avseende huvudsakligen relationell – en viktig aspekt som vi längre fram får anledning att återkomma till. Nära denna idé kring relationell ömsesidighet finner man inte sällan en tanke om ordningen som ett uttryck för förutsäg-barhet och konsistens, som i sin enklaste form kan uttryckas som att det handlar om att veta vad andra kommer att göra och vad andra förväntar sig av en själv i en given situation. Princi-perna om förutsägbarhet och konsistens förenas därvidlag i ett slags varaktighetskriterium i det att de båda förutsätter någon form av utsträckthet i tid. Denna varaktighetstanke gör att ord-ningsbegreppet gärna får ett konserverande eller reproduceran-de drag och reproduceran-det är ganska vanligt att idéer kring samhällets ord-ning ses som ett uttryck för konservatism. Ordord-ningen i empi-risk-teoretisk mening är emellertid sällan – och det är en viktig markering – fullständig eller helt oföränderlig, utan utgör van-ligtvis en mix av statisk kontroll och kaos, av stabilitet och för-ändring.27 I det avseendet blir ordningen en gradfråga.28
Mot bakgrund av diskussionen så långt ligger det nära till hands att betrakta samhällsordningen som ett slags metaregel för soci-al samverkan, vilken definierar formerna för mänsklig interak-tion och därigenom förser det sociala samspelet med en viss grad av förutsägbarhet. Föreställningen om ordningen som en sådan metaregel är tilltalande och kan vid en första anblick före-falla oproblematisk. Vid en närmare granskning inser man emellertid att tankegången, åtminstone i sin renaste form, för-utsätter existensen av en yttersta regel för mellanmänsklig inter-aktion, ett slags regelskapande regel på förhand definierad av någon utommänsklig storhet. Denna yttersta regel kan vara av
naturen given eller ha sitt ursprung i någon form av gudomligt väsen, för att ta två genom idéhistorien vanliga föreställningar. Men som van Gunsteren och andra har påpekat är föreställning-en om föreställning-en sådan exogföreställning-ent givföreställning-en universell regel högst bekymmer-sam.29 Likaväl som ordningen sällan är fullständig, total, eller oföränderlig, så är den inte heller absolut i någon sådan univer-sell mening. Dess innebörd kan inte heller uteslutande bestäm-mas abstrakt, utan måste hela tiden förstås i sitt konkreta histo-riska sammanhang; i den meningen är ordningen situationsbe-roende.30
van Gunsterens invändning påminner oss om att vi så långt endast gett samhällsordningen en yttre språklig dräkt eller form och sagt lite eller ingenting om dess mer grundläggande konsti-tution och egentliga innehåll. En sådan närmare bestämning tvingas fram först när vi ställer frågor om hur ordningen uppstår och hur den förändras, men kanske framförallt när vi väcker frå-gan om varför ordningen uppstår och förändras eller – för att använda en terminologi jag själv föredrar – hur vi skall förstå och ge mening åt sådana processer. I ljuset av dessa vidare fråge-ställningar kompliceras bilden väsentligt. Resonemanget ger upphov till reflektioner av metateoretisk natur och tvingar indi-rekt fram såväl en ontologisk som historiefilosofisk positioner-ing. Vi skall längre fram problematisera detta, men låt oss först återvända till Hobbes utmaning.