Den medvetne betraktaren noterar naturligtvis att samhället som social struktur konstitueras av både aktörer och struktur och invänder mot att de olika perspektiven skulle vara ömsesi-digt uteslutande. Detta är nog en helt riktig invändning och jag skall här argumentera för att ett sådant mer komplext angrepps-sätt, där såväl aktörer som strukturer inkorporeras och ges onto-logisk status, är det enda rimliga. Hållningen är, som sagt, föga originell; under de två senaste decennierna har det växt fram ett ökat intresse för sådana integrerade aktörstrukturansatser.122 Men samhällsvetenskapen domineras fortfarande, trots allt, av antingen aktörs- eller strukturansatser, och i den mån proble-matiken behandlas sker det ofta på operativ nivå utan referens till grundläggande vetenskapsteoretiska frågeställningar. Pro-blemet blir särskilt tydligt och allvarligt när man på operativ nivå arbetar eklektiskt och sammanför teorier från olika
tradi-tioner i ett försök att göra aktörstrukturproblemet rättvisa. Att sammanföra operativa teorier som vilar på diametralt skilda ontologier är emellertid långt ifrån oproblematiskt. Det är helt enkelt omöjligt, skulle jag vilja hävda, att addera teorier och för-klaringar på varandra som härstammar från olika ontologier, åt-minstone om man arbetar med realistisk teoribildning. En inte-grerad aktörstrukturansats vilar på en helt annan och kvalitativt annorlunda social ontologi, med helt andra epistemologiska och metodologiska implikationer.
Uppgiften här blir således att formulera ett metateoretiskt perspektiv på ordningsproblemets lösning, som ansluter till en integrerad aktörstrukturansats och som i grunden vilar på en so-cial ontologi, i vilken såväl aktörer som strukturer ingår. Ett första steg i riktning mot en sådan ansats är att bryta den diko-toma synen och istället tala om en dualism mellan aktörer och strukturer, där båda ges likvärdig ontologisk status.123 Aktörer och strukturer kan möjligen analytiskt betraktas som separat ex-isterande, men står inte – det är själva huvudpoängen – ontolo-giskt oberoende av varandra.124 Häri ligger en direkt kritik av den ontologiska reduktionismen och av resonemanget följer att såväl aktörer som strukturer måste konceptualiseras på andra sätt än i de olika reduktionistiska ansatserna. Världen skall istäl-let förstås som konstituerad av en strukturerande interaktion mellan aktörer, deras föreställningar, intentioner och handling-ar, och en omgivande, begränsande men också möjliggörande struktur av regler, relationer och föreställningar.125 Dessa struk-turer organiseras, reproduceras och förändras genom aktörers val och handlingar – människor har normalt en viss grad av au-tonomi, såväl frihets- som kapacitetsmässigt, och kan därmed sägas generera strukturer och således initiera förändring – men aktörerna är samtidigt socialt bundna och begränsade i sina re-spektive val.126 I andra termer skulle vi kunna tala om en ömse-sidig betingning mellan aktörer och strukturer, där aktörernas handlingar utgör betingelser för strukturernas reproduktion och förändring, och strukturernas reproduktion och förändring samtidigt utgör aktörsbetingelse för den handlingsmängd – d v s begränsar det handlingsutrymme – aktörerna har.127 Strukturer genererar alltså förutsättningar för aktörers handlingar, men
handlingar genererar i sin tur strukturer och strukturella be-tingelser.
Mot bakgrund av detta, och i kontrast till såväl en individualis-tisk som strukturalisindividualis-tisk social ontologi, skulle vi kunna tala om aktörstrukturansats som vilande på en struktureringsorienterad social ontologi. Begreppet strukturering är hämtat från sociolo-gen Anthony Giddens som i Georg Simmels och Jean Piagets efterföljd tidigt formulerade en integrerad aktörstrukturteori på metanivå.128 Ett nyckelbegrepp i sammanhanget är vad Lloyd kallar socialt agentskap och som i ett integrerat aktörstruktur-perspektiv har två tätt sammanlänkade betydelser.129 Dels inne-bär det att aktörer i allmänhet har förändringskraft, där de står relativt autonoma i förhållande till sociala strukturer och kan agera aktivt och därmed fungerar som ett slags förändrings-agenter. Dels innebär det att aktörer i sig utgör agenter i rela-tion till ett slags sociala principaler i form av tidigare existeran-de strukturer, vilka kräver ett aktivt handlanexisteran-de för att reprodu-ceras över tid. Aktörer blir därmed såväl subjekt som objekt i relation till strukturer. Socialt agentskap innebär således att ak-törer har möjlighet att göra handlingsval och genom dessa val kan lägga grunden för strukturell förändring. Valen sker emel-lertid inte i ett strukturellt vakuum och är inte fria från begräns-ningar, utan påverkas ständigt av rådande strukturer och har en inneboende tendens att orienteras mot social reproduktion. I någon mening återfinns här ett svagt drag av en icke-subjekts-orienterad teleologi som för tankegångarna i riktning mot en mekanisk eller naturteleologisk samhällssyn, men som samtidigt på ett närmast paradoxalt sätt förenas med ett subjektsrelaterat förändringsperspektiv. Här är det emellertid viktigt att påpeka – Giddens själv är i detta avseende tydlig – att sociala system eller strukturer i sig inte kan ha motiv, syften eller behov.130 Detta är förbehållet människor. Men strukturell förändring skall inte be-traktas som resultatet av fritt rationellt voluntaristiskt handlan-de, utan snarare som det oavsiktliga resultatet av individuell och kollektiv reproduktion.
Resonemanget kring socialt agentskap och den förändrings-logik som därav följer ansluter tydligt till vad Giddens kallar en
duality of structures.131 Den sociala strukturen blir i detta per-spektiv såväl det medium genom vilket den sociala interaktio-nen äger rum, som det utfall vilket blir resultatet eller effekten av samma interaktion.132 Med andra ord skulle man kunna säga att interaktionens kontext skapas och blir en integrerad del i in-teraktionen själv. Genom att t ex uttala en grammatisk mening i ett vardagligt samtal bidrar man till en reproduktion av språket som helhet.133 Det är påtagligt hur den oavsiktliga konsekvens-logiken här framträder på nytt, men det är en logik som är vä-sentligt annorlunda än den vi finner hos exempelvis den sponta-na ordningens förespråkare. I struktureringsperspektivet smälts del och helhet samman i en komplex väv av sociala relationer.
Giddens struktureringsperspektiv är emellertid inte oproble-matiskt och hans ansats har inte fått stå oemotsagd.134 I resone-manget kring en dualism mellan aktörer och strukturer och hur denna genom en struktureringsprocess kan upplösas, finns en invävd tendens till att grundbegreppen i samma veva omdefinie-ras. Man skulle möjligen kunna hävda att den struktur som in-går i Giddens struktureringsansats – definierad som »rules and resources« som implementeras i interaktionen135 – inte över-ensstämmer med den konventionella användningen av begrep-pet struktur, samtidigt som aktörsbegrepbegrep-pet fråntas i princip allt intentionellt innehåll.136 Någon dualism att överbrygga, skulle man kunna hävda, har därför aldrig funnits i relation till de be-grepp Giddens använder.
Men oavsett denna begreppsproblematik, så kräver – för att analysen skall vara användbar – varje integrerad aktörstruktur-ansats en föreställning om på vilket sätt strukturer och aktörer länkas samman, d v s det behövs någon form av förbindelseteo-ri.137 Ett vanligt perspektiv är härvidlag en socialiseringstanke, där gemensamma föreställningar om världen integreras i varje människas tankefigurer och på så sätt formar dennes förståelse för världen och därmed ger de incitament som i förlängningen utgör grunden för handling.138 Socialiseringen kan vara mer el-ler mindre långtgående, men aldrig fullständig. Den enskilda människan har vanligtvis en förmåga att reflektera över sin situ-ation och på grundval av detta göra sina handlingsval. En annan länk mellan strukturer och aktörer kan därför uttryckas i termer
av information och vi tangerar därmed den inledande diskussio-nen kring ordningsproblemets fundamenta.139 Information för-medlas i interaktionen mellan aktörer och ger kunskap om strukturernas karaktär, vilket påverkar enskilda människors uppfattning om världen och därmed deras beteende. Informa-tion om strukturerna ger också aktörerna förutsägbarhet i rela-tionen med varandra, men kräver vanligtvis ett större mått av medvetenhet från aktörernas sida än vad som är fallet i sociali-seringsprocessen. Förbindelsen mellan aktörer och strukturer behöver emellertid inte vara medveten utan kan även ske mer eller mindre omedvetet. På ett mer övergripande plan – och som vi tidigare noterat – kan man således säga att strukturer både möjliggör och begränsar människors handlande. Det är här uppenbart att tanken om reflexivitet är central i strukture-ringsperspektivet och detta för oss på ett direkt sätt tillbaka till autonomidiskussionen.140 I någon mening är det just den enskil-da människans förmåga till reflektion över sin egen situation som förser henne med autonomi i förhållande till den omgivan-de strukturen. Vi skall i nästa kapitel utveckla omgivan-denna tankegång i relation till vårt dygdperspektiv på ordningsproblemets lösning och närmare visa hur man kan konceptualisera länken mellan strukturella betingelser och aktörers handlingsval.
I epistemologiska och metodologiska termer leder ett struktu-reringsperspektiv till att såväl strukturer som aktörer tillskrivs en distinkt och oreducerbar betydelse i studiet av sociala feno-men. En analys av både strukturer och aktörer är således nöd-vändig för att nå förståelse för en komplex social verklighet. Som en naturlig följd av den ontologiska utgångspunkten er-känner struktureringsansatsen två noder från vilka förståelsen tar sin utgångspunkt, men där typen av meningskraft skiljer sig åt. Aktörer besitter handlingskraft, medan strukturer har ett slags villkorande eller betingande kraft.141 Genom att studera struktureringsprocessen över tid, d v s interaktionen mellan ak-törer och deras strukturerande omständigheter, når vi kunskap om verkligheten. Perspektivet kan därför sägas vara direkt hi-storiskt i det att tidsaspekten – d v s interaktionen över tid mel-lan aktörer och strukturer – har en framträdande roll.
De vidare historiefilosofiska implikationerna av en integrerad aktörstrukturansats är tydliga och för den fortsatta framställ-ningen helt centrala. Tidsperspektivet blir avgörande i så måtto att sociala strukturer aldrig kan separeras från temporala struk-turer. I själva verket utgör mötet i tid och rum den sociala inter-aktionens verkliga kärna och blir därmed analysens tydliga fo-kus.142 Distinktionen mellan synkront och diakront upplöses, liksom den mellan statik och dynamik, i det att själva interak-tionssituationen och därmed förändringstanken ligger inbäddad i ansatsen som sådan. Som en direkt följd av att resonemanget på så sätt är situationsbetingat blir det också genuint historiskt och man undviker därmed den universalism respektive determi-nism som vi finner i flera av de reduktionistiska perspektiven. Följaktligen ger struktureringsansatsen utrymme för en kontex-tualisering eller relativisering över tid och rum, även om man skall betona att det är processen och därmed förändringsdyna-miken som kontextualiseras och inte direkt några statiska utfall. Är vi samtidigt uppmärksamma och inte driver den oavsiktliga konsekvenslogiken för långt i mekanisk riktning eller i riktning mot ett slags rationellt historiskt effektivitetsresonemang utan relativiserar även denna, så följer också en möjlighet att analy-tiskt hantera variation i historien. Vi kan därtill, genom det in-bäddade samspelet mellan aktörsorienterade och strukturella element, endogenisera förändringens drivkrafter och även i det-ta avseende göra ansatsen genuint historisk.143
I en mening, kan man naturligtvis invända, kvarstår »hönan-och-ägget«-problemet även i en integrerad aktörstrukturansats. Vi kan inte säga vad som i någon fundamental mening initialt sett skapar eller lägger grunden för en viss social struktur. I praktiken tvingas vi här in i ett slags infinit regress och måste söka oss allt längre tillbaka i historien. Problemet kan också ut-tryckas som att vi inte har möjlighet att lokalisera någon tid-punkt noll i historien, varifrån analysen kan ta sin utgångstid-punkt. Detta skall jämföras exempelvis med kontraktsteoretikernas
ta-bula rasa-resonemang kring det preinstitutionella
naturtillstån-det eller spelteorins idé om en första spelomgång, som båda just representerar en föreställning om att en sådan tidpunkt kan lo-kaliseras. Denna svårighet ligger, kan man säga,
definitionsmäs-sigt inbäddad i den integrerade aktörstrukturansatsen som så-dan; historien har här varken en början eller ett slut. Problemet är emellertid uteslutande av epistemologisk natur – inte ontolo-gisk – och handlar om hur vi analytiskt eller metodoloontolo-giskt han-terar det historiska skeendet. I grunden är det hela relaterat till ett periodiseringsproblem, vars lösning i huvudsak har prag-matiska förtecken, inte principiella. Vi skall längre fram explicit behandla denna problematik i anslutning till en mer praktisk-metodologisk diskussion kring möjligheten att jämföra stads-bildningsprocesser i Europa. Så långt räcker det med att notera att problemet finns.
Det är uppenbart att vårt sätt att formulera ett integrerat ak-törstrukturperspektiv på många sätt ansluter till vad March och Olsen och andra kallat en lämplighetslogik, eller logic of
appro-priateness.144 Innebörden är, förenklat uttryckt, att människor fattar sina beslut och gör sina val med hänsyn till situationsspe-cifika förhållanden snarare än utifrån på förhand formulerade, allmängiltiga beslutsregler. Genom att fråga sig vad det är för situation man befinner sig i, vem man är och vilket ansvar situa-tionen för med sig, så förhåller man sig till omgivningen och anpassar sitt handlande till vad som förefaller mest lämpligt. Handlandet blir därmed ofta erfarenhetsbaserat, i det att man refererar till liknande händelser som inträffat tidigare och reso-nerar i termer av metaforer eller analogier. Alternativt bygger det på föreställningar om vad man tror andra förväntar sig av en i den uppkomna situationen. Resonemanget skall ställas mot den konsekvenslogik som vi tidigare berört, där beslut fattas med utgångspunkt i ett strategiskt val för att uppnå de konse-kvenser som bäst svarar mot ens på förhand givna preferenser. Hur ser då en integrerad aktörstrukturansats på metanivå ut i relation till vår hobbesianska utmaning och frågan om ord-ningsproblemets lösning, idéhistoriskt såväl som principiellt? Det är tydligt att ingen av de idealtyper vi vaskat fram i analysen så långt i grunden representerar ett sådant perspektiv. Möjligen kommer vi tankegången närmast hos Adam Smith, beaktat den omtolkning vi gjort i det föregående, som i ett efterhandsper-spektiv kanske kan ses som ett försök att förena kraften i det
in-dividualistiska perspektivet, såväl ontologiskt som epistemolo-giskt, med ett strukturellt orienterat betraktelsesätt. Liknande tankegångar finns även hos andra representanter för moral sense-skolan, även om de samtidigt är mycket starkt påverkade av upplysningsfilosofins rationalistiska tankemönster och språk-bruk.145 I nästa kapitel skall vi därför inte primärt utgå från dessa perspektiv, utan snarare återvända till politologins klassis-ka begreppsvärld och formulera en integrerad aktörstrukturan-sats i anslutning till Aristoteles politiska filosofi, vars dygdetiska grundhållning – intressant nog – kan sägas representera en lämplighetslogisk tankegång. Låt oss redan nu, emellertid, be-röra vad en sådan ansats principiellt innebär på metanivå.
Det struktureringsteoretiska svaret på den hobbesianska ut-maningen är kvalitativt annorlunda än de reduktionistiska per-spektiv vi tidigare behandlat. En nödvändig konsekvens blir att vi tvingas avlägsna oss från resonemang kring det preinstitutio-nella naturtillståndet och synen på samhällsordningen som ett rationellt grundat kontrakt. Enbart föreställningen om ett na-turtillstånd, en tabula rasa, är omöjlig och förutsätter just att man lokaliserat tidpunkten noll i historien. Vi måste också på ett principiellt plan avlägsna oss från den spelteoretiska föreställ-ningen om ordföreställ-ningens framväxt, även om den som idealtyp kan ge en värdefull heuristisk förståelse och därmed kan tjäna som ett användbart metodologiskt redskap. Något första spel går inte att lokalisera och förekomsten av ett fundamentalt sista spel förutsätter egentligen en tankegång om att historien har ett gi-vet slut. Samhällsordningen skall istället betraktas som både den miljö – eller det medium, för att använda Giddens terminologi – inom vilken interaktionen sker och som det mer eller mindre oavsiktliga resultatet av samma interaktion. Ordningen uppstår och förändras i samspelet mellan å ena sidan aktörernas inten-tioner, motiv och handlingsutrymme och å andra sidan struktu-rernas återhållande verkan och inneboende tendens till repro-duktion. Svaret på frågan hur vi skall förstå samhällsordningens uppkomst kan därför inte ges i något slags universella termer, vare sig i historieteleologisk anda, i form av historiska effektivi-tets- eller funktionalitetsresonemang, eller som ett resultat av rationellt individuellt handlande. Svaret blir istället starkt
indi-vid-, situations- och kontextbetingat och måste ges i termer av en spatio-temporalt betingad interaktion mellan aktörer, som äger rum i spänningsfältet mellan dessa aktörers handlingsut-rymme och en begränsande och möjliggörande struktur. Sam-hällsordningen kan inte heller betraktas som ett utfall eller som ett resultat i någon statisk mening, utan är alltid en process som ständigt är föremål för reproduktion och förändring.