En medborgare är den som styr och blir styrd, sade vi, men vad innebär det då att vara en god medborgare? Den aristoteliska etiken och vänskapsfilosofin ger oss ett möjligt svar. Frågan är analog med frågan om vad det innebär att vara en god människa och i förlängningen med frågan vad det innebär att vara en god vän, åtminstone då omständigheterna är gynnsamma.74 I så måtto torde även svaret vara analogt. En god människa är en dygdig människa och en god vän är en vän av dygd. En god medborgare torde således vara en dygdig medborgare, d v s en medborgare som handlar i enlighet med de dygder eller karak-tärsdrag som talar om hur en medborgare bör handla. Och på samma sätt som man inte kan uppnå fullkomlig vänskap om man inte är en människa av karaktär, så kan man inte heller bli en god medborgare om man inte är dygdig; åtminstone inte om vi följer vår eudaimonistiska logik. Och en god människa blir man genom att agera i en politisk gemenskap. I det avseendet råder det ingen skillnad mellan det offentliga och det privata; en god medborgare är en god vän är en god människa.
Cirkelresonemanget till trots – Aristoteles ger oss en rikt-ning. Frågan om vad det innebär att vara en god medborgare kan följaktligen omformuleras till en fråga om vad det innebär att vara en dygdig medborgare och i förlängningen till en fråga om vilka dygder eller karaktärsdrag vi förknippar med en god medborgare. Omformuleringen stämmer också överens med de
övergripande principerna för vårt dygdetiska perspektiv. En dygd, minns vi, är en konkret, situationsbetingad och relatio-nellt grundad handlingsdisposition, instrumentell i förhållande till mänskligt blomstrande och till det gemensamma goda, men också god i sig. Dygdetiken är, kan man säga, en medborgaretik
par preference – och medborgaretiken är i sanning en dygdetik.
Men detta, invänder man, ger fortsatt endast etiken dess yttre form och säger inget om medborgardygdernas mer konkreta innehåll. Det anger inte heller vilket medborgarideal vi väljer att ansluta oss till. Invändningen är riktig, och ingen lär heller förvånas när vi säger att det innehållsliga svaret långt ifrån är givet. Beroende på vilka värden vi för fram som konstituerande för gemenskapen och som förenade med förhållandet att vara medborgare i en politisk samfällighet, så får vi också olika svar på frågan vilka medborgardygderna är. Det ligger, så att säga, i dygdetikens partikulära och situationsbetingade natur.
Samtidigt är denna bild inte fullt ut rättvisande, invänder en annan. Är det inte trots allt så – som vi tidigare noterat – att enbart formuleringen av medborgarfrågan i dygdetiska termer gör att vi i praktiken ansluter oss till ett kommunitaristiskt eller republikanskt medborgarideal och därmed också explicit tar värdemässig ställning? Jo, på ett plan är detta nog riktigt, men endast ur ett idéhistoriskt perspektiv, inte principiellt. Av vår syn på dygdetiken som endast en metateori för etik följer att medborgardygderna kan se olika ut i olika sammanhang och i olika gemenskaper. Och vi kan därför inte på metateoretiska grunder utesluta t ex ett liberalt dygdperspektiv, under förut-sättning att det är förenligt med en integrerad aktörstrukturan-sats.
Att i sammanhanget ge utrymme för ett liberalt dygdperspek-tiv är emellertid viktigt också av ett annat skäl – och nu blir ar-gumentationen direkt metodologisk. I den mån vi är intressera-de av dygintressera-detik på ett empirisk-teoretiskt plan – d v s av att un-dersöka vilka medborgardygderna är i ett konkret material och i ett konkret sammanhang – finns det anledning att inte på för-hand begränsas av en specifik uppsättning medborgardygder el-ler av ett särskilt medborgarideal. Det analytiska utfallsrummet bör så långt som möjligt hållas öppet, givet den värderelaterade
avgränsning som ligger i medborgartanken som sådan. På ett principiellt plan möter vi här den komplexa och svårhanterade brytpunkten mellan normativ och empirisk teori som vi tidigare kort berört.75 I den bästa av analytiska världar skulle vi här arbe-tat helt åtskilt, det vill säga föra normativ-teoretiska och empi-risk-teoretiska resonemang var för sig, för att sedan förena an-greppssätten i en konstruktiv teoretisk ansats. Vi kan emellertid inte arbeta empirisk-teoretiskt utan förförståelse eller begrepp om vad medborgardygderna skulle kunna vara, eller för att ut-trycka det annorlunda: vi vet helt enkelt inte vilka dygder vi skall leta efter. Ett sätt att hantera det principiella problemet är att låta olika normativa föreställningar idealtypsmässigt infor-mera den empirisk-teoretiska analysen, för att på så sätt göra ut-fallsrummet vidare och begreppsapparaten mer användbar.76 Samtidigt är det naturligtvis viktigt att betona, att utfallsrum-met aldrig kan bli fullständigt och att inget resonemang kan vara värdeneutralt; i den meningen innehåller varje avgränsning i praktiken ett implicit eller explicit ställningstagande och varje resonemang en underliggande förförståelse.
I sammanhanget finns det också en annan analytisk begräns-ning som för tillbaka till dygdetikens situationsbetingade natur. Problemet är principiellt sett analogt med värdeproblemet ovan. På samma sätt som svaret på frågan vad det innebär att vara en god medborgare endast kan ges med utgångspunkt i en viss uppsättning värden, kan det endast ges i förhållande till en konkret handlingssituation. Och i samma ögonblick som vi låser analysramen genom att skissera ett möjligt utfallsrum – för att på så sätt möjliggöra en empirisk-teoretisk analys – har vi redu-cerat etiken på dess partikulära innehåll.
I det följande skall vi förhålla oss till dessa i grunden olösliga problem på två sätt. Dels skall vi laborera parallellt med olika värdekataloger – olika normativa föreställningar om vad som konstituerar det gemensamma goda – och genom ett idealtyps-resonemang ställa dem mot varandra. Vi skall således utgå från våra tre medborgarideal och försöka hålla dem levande genom diskussionen, eller åtminstone återknyta till dem under resans gång. På så sätt kontrasteras olika värden, varvid det analytiska utfallsrummet blir större och därmed empirisk-teoretiskt mer
användbart. Dels skall vi i resonemanget kring medborgardyg-derna utgå från en indelningsgrund som inte direkt är laddad med våra moderna normativa idealtypsvärden för att på så sätt göra utfallsrummet än vidare. Lösningen ger oss här återigen Aristoteles. Den ligger helt enkelt insprängd i det svar han ger på frågan vilka medborgardygderna är: det är samma dygder som gör en god människa. Åtminstone – för att kvalificera reso-nemanget – då de konstitutionella omständigheterna är gynn-samma.
Risk för cirkelresonemang igen, invänder någon, och är det inte så att värdeproblemet trots allt kvarstår? Det är nog riktigt; vi kommer aldrig undan det. Poängen är emellertid att resone-manget på ett direkt sätt för oss tillbaka till de fyra s k kardinal-dygderna, till klokhetens, tapperhetens, måttfullhetens och rätt-rådighetens dygd; dygder som, märk väl, från vår utgångspunkt inte är kardinala i bemärkelsen universella – det medeltida språkbruket förleder – men väl pragmatiskt tillämpbara inom ra-men för en västerländsk värdegera-menskap. Därmed har vi en na-turlig utgångspunkt och indelningsgrund i analysen av medbor-gardygderna. Samtidigt är det slående hur medborgarlitteratu-rens uppfattningar om vad som utgör en dygdig medborgare på ett fruktbart sätt faktiskt kan hänföras till någon eller några av dessa s k kardinaldygder, oberoende om perspektiven är liberala, kommunitära eller republikanska. Upplägget ger oss således en någorlunda fast grund att utgå ifrån, samtidigt som det relativa elementet i medborgaretiken i viss utsträckning hålls levande.77 Det finns emellertid ett fundamentalt värde som måste speci-ficeras innan vi kan gå vidare och som därmed utgör den yttre avgränsningen av vårt resonemang. Och det är ett värde som yt-terst grundar sig i det dygdetiska perspektivet som sådant. En dygd är, som sagt, en handlingsdisposition och att vara en dyg-dig medborgare innebär per definition att vara en aktiv, hand-lande medborgare. Man blir dygdig genom att handla dygdigt och man blir följaktligen en god medborgare genom att handla som en god medborgare. Utan handling inga dygder således, och inga medborgardygder utan aktiva medborgare. Låt oss med detta sagt återvända till kardinaldygderna, om än omtolka-de i vårt moomtolka-derna språkbruk, och låt oss starta i klokheten.