Klokhetens dygd är inte en dygd bland andra. Det är den första dygden, kan man säga, och som sådan dygdens betingelse.
Om-nis virtus moralis debet esse prudens, skriver Thomas av Aquino i Summa Theologica – »all dygd är av nödvändighet klok«.78 För klokheten, menar Thomas, är dygdens orsak, det är dess rot och dess egentliga moder, men också dess rättesnöre, dess måttstock och dess linjal. Att vara klok är i grunden att vara god, och att vara god är därtill att vara klok. »[D]et är omöjligt att vara en verkligt god människa, om klokheten saknas«, skriver Aristote-les i samma anda i Den nikomachiska etiken, »liksom det inte hel-ler går att vara klok i avsaknad av en förtjänstfull karaktär.«79 Och nog är väl detta riktigt. Klokheten arbetar i alla dygder och alla dygder deltar i klokheten. Inga dygder således utan klokhet, men utan dygder heller ingen klokhet. Möjligen är det så att klokheten inte är tillräcklig för dygden, men ingen dygd kan klara sig utan den.
Klokheten är en intellektuell dygd, säger Aristoteles och Thomas av Aquino samstämmigt, en dygd som handlar om kun-skap, om vetande och om förnuft.80 Men det är inte ett förnuft vilket som helst, för att följa Comte-Sponville, utan ett förnuft som står i tjänst hos den goda viljan, en intelligens, kan man sä-ga, som är dygdig.81 Att vara klok är att samtala, att överlägga, både med sig själv och med andra, om vad som är gott och ont, önskvärt och avskyvärt. Men också att överlägga om vad som är möjligt, om än inte om vad som är sant. »Ty den främsta uppgif-ten för en klok person … är att överlägga väl, och ingen övervä-ger sådant som omöjligt kan förhålla sig på olika sätt eller saknar ett ändamål som är gott och realiserbart.«82 Klokheten är där-med praktisk och konkret, inte abstrakt som visdomen. Den är lokal och partikulär, inte universell som plikten.83 Som all dygd då, är man benägen att tillägga. För vad som är klokt kan inte bestämmas på förhand, det kan inte kalkyleras; vad som är klokt får endast mening i en specifik situation och i sitt speciella kon-kreta sammanhang. Därmed är vi tillbaka i fronesis. Klokheten är helt enkelt det praktiska förnuftet, det handlande förnuftet, det sunda förnuftet, och har kanske mindre att göra med målen i sig
än med medlen som krävs för att uppnå dem.84 För klokheten är aktiviteternas dygd, handlingens dygd, den dygd som förvandlar våra kunskaper till framkomliga vägar. Men den är också avgö-randets dygd, valens dygd, förmågan att fatta beslut när beslutet inte är givet, förmågan att välja väg när vägarna är många. Och den står alltid i tjänst hos det goda.
Klokheten är på så sätt närvarande men också, kan man säga, förutseende. Klokheten, skriver Comte-Sponville, »räknar med framtiden«.85 Prudentia kommer från providere, lär oss Cicero – att »förutse« eller att »ombesörja« – och att vara klok är att om-besörja för framtiden.86 Men att vara klok är samtidigt att min-nas. För vem kan ombesörja utan att minnas, vem kan se framåt utan att först se bakåt? Klokheten är varaktighetens dygd, efter-tankens dygd, dygden som hämtar näring i vår livserfarenhet, dygden som söker kunskap i det förflutna.87 För det är endast minnet som kan lära oss om framtiden. Unga män, skriver Ari-stoteles följdriktigt, »kan tillägna sig geometri, matematik och annan visdom, men det förefaller som om en klok yngling inte stod att finna«.88 För klokheten är inte ett vetande – då talar vi igen om visheten – men »det som finns i vetandets ställe när vetandet uteblir«.89
Klokheten är också öppen, storsint, mild och medlidande. Någon skulle säga ödmjuk – och naturligtvis relationell. Den påminner oss alla om att vi är beroende av andra, av vår omgiv-ning och av gemenskapen, och att våra handlingar alltid står i relation till andras. Att vara klok är att se bortom det snäva egenintresset, att visa respekt för ömsesidigheten i beslut och handling, att se oss själva i och med andra, och att visa sympati. För klokheten är osjälvisk, generös och ömsint, den är sympa-tisk – och den har ett samvete. Conscientia säger latinet,
con-scien-tia, »med vetande«, med kunskap.90 Klokheten är samvetets kunskap.
Men den är inte enbart mild, klokheten, den är också vaksam, otålig och aktiv.91 Klokheten, kan man säga, skyddar moralen mot sig själv.92 Hur många illgärningar har inte begåtts i namn av det goda? Hur mycket lidande har inte åsamkats i skuggan av moralen? »De verkligt stora katastroferna«, skriver Willy Kyrk-lund, »administreras av goda människor som understöds av
goda människor som tror på en god sak och bekämpar det on-da«.93 »Den goda viljan är ingen garanti«, varnar Comte-Spon-ville därför, lika lite som det goda samvetet är någon ursäkt.94 Det är »oklokt att bara lyssna på moralen«, följaktligen, »och det är omoraliskt att vara oklok«.95 Caute – »var på din vakt« – kan vi läsa på Spinozas sigill.96 Det är klokhetens maxim och dygdens betingelse.
En god människa är en klok människa, sålunda, och en klok människa är en god och klok medborgare. En klok medborgare har det gemensamma i åtanke, hon har en känsla för det goda och ser bortom sina egna intressen. Hon är »self-interested properly understood«, för att tala med Tocqueville.97 Men sam-tidigt är hon nog mer än så. En klok medborgare har en vilja att engagera sig för gemensamma ändamål, hon har en känsla och tar ett ansvar för helheten.98 Hon inser att hon är en del av ett kollektiv och en gemenskap och har därför förmågan att ibland sätta det offentliga före det privata. Men det innebär inte att det privata därför sätts på undantag; för en klok medborgare är det gemensamma goda och egennyttan ett och samma.
En klok medborgare är också en aktiv kunskapssökande med-borgare, en resonerande medmed-borgare, en medborgare som söker förståelse, bildning, upplysning och som i diskussion, debatt och dialog med andra bildar sig en uppfattning om helheten och i olika sakfrågor.99 Hon är en öppen medborgare, en kommuni-cerbar medborgare och en medborgare som är tillgänglig. En klok medborgare känner sin historia.100 Hon har erfarenheten som måttstock och minnet som vägledare, men hon har också en uppfattning om vad det gemensamma goda kan vara och är beredd att resonera kring sätt att främja detta mål. En klok medborgare för en inre dialog, ett samtal med sig själv, om rätt och fel, om ont och gott, och om vad som krävs i varje given handlingssituation.101 En klok medborgare har praktisk kun-skap, konkret kunkun-skap, en kunskap som inte bara är ett vetande utan också en aktiv färdighet, en färdighet hon är beredd att an-vända för gemenskapens väl. En klok medborgare är omdömes-gill och tonsäker, hon har, kan man säga, moraliskt gehör. Hon ställer handlingsalternativ mot varandra och hon gör ett vägval,
men låter sig aldrig luras av kortsiktiga intressen. En klok med-borgare har en moralisk kompass och räknar, som sagt, med framtiden.
En klok medborgare är därtill en ödmjuk medborgare, med förståelse för gemenskapen och för andra medborgare. Hon är sympatisk och har ett samvete, men är också vaksam, ifrågasät-tande och kritisk.102 Hon granskar både sig själv och sin gemen-skap, dess mål och dess profeter. Hon är sin egen företrädare, men också gemenskapens företrädare och alla andras företräda-re – en klok medborgaföreträda-re är föföreträda-reträdaföreträda-rens föföreträda-reträdaföreträda-re. Hon är motsatsen till maktens dräng, inte dess lakej eller dess nyttiga idiot.103 Nej, en klok medborgare är en onumrerad statsmakt. Hon är visselpipan som ljuder när reglerna bryts, vakthunden som skäller när gränserna passeras. Visst, vaksamheten är krä-vande, ansträngande, mödosam och evig – men den är klok och den är förmodligen frihetens pris.104