Innan vi väcker frågan om ordningens problem finns det här an-ledning att göra några övergripande metodologiska reflektioner, framförallt att nämna några ord om idealtyper. Diskussionen kan möjligen förefalla teknisk och abstrakt, men är betydelsefull eftersom den sätter ramarna för ett metodologiskt angreppssätt som genomgående kommer att användas. Som analytiskt red-skap härstammar idealtypen från Max Weber och används i flera av hans klassiska texter, bl a i studiet av byråkratiers funktions-sätt, av kapitalismens anda och, intressant nog, av staden som samhälleligt fenomen.8 Resonemanget har emellertid principi-ell metodologisk innebörd och är därför centralt för vår fortsat-ta framställning.
En idealtyp, som Weber använder den, är en intellektuell konstruktion.9 Det är en analytisk abstraktion eller en mental tankefigur, en Gedankenbild man använder för att tydliggöra och förstå en komplex och mångfacetterad verklighet. Vanligtvis ut-gör idealtypen en renodling av egenskaper, där det man betrak-tar som en företeelses typiska drag betonas och framhävs samti-digt som andra och i sammanhanget mindre intressanta aspek-ter tonas ner. Vissa kärnegenskaper accentueras och lyfts fram, andra faller helt eller delvis bort. På så sätt utgör idealtypen en analytisk reduktion. Angreppssättet skulle också kunna beskri-vas som ett slags explicit eller kontrollerat aspektseende, där vis-sa aspekter tydligt framhävs medan andra får träda tillbaka. Men idealtypen bygger inte – och det är viktigt – på några statistiska medelvärden.10 Den är inte heller formulerad för att den är sann eller riktig, utan endast för att den är användbar som analytiskt redskap.
I sin egenskap av renodlad abstraktion saknar idealtypen där-för alltid representation i verkligheten; i bästa fall utgör den en partiell approximation.11 Men syftet är inte att avbilda verklig-heten – idealtypen är ingen modell över verkligverklig-heten, den säger ingenting om verkligheten »som den är«.12 Den är blott en konstruerad tankebild. Men som sådan är den mycket använd-bar, både som abstrakt klassifikations- och sorteringsinstrument och som konkret empirisk-teoretiskt analysverktyg. I det senare
fallet bildar idealtypen måttstock eller jämförelsegrund mot vil-ken man kan ställa verkligheten.13 Med typkonstruktionen som utgångspunkt och genom jämförelser med dess renodlade drag kan man bestämma likheter och skillnader i relation till sina konkreta fall och i förlängningen nå förståelse för den samhälls-företeelse man valt att studera. I grunden bidrar idealtypen till att blottlägga variation i det studerade materialet och egentli-gen, skulle man därför kunna säga, är det variationens omfatt-ning och natur som utgör det verkligt intressanta studieobjek-tet. På så sätt är idealtypen användbar inte minst för olika typer av jämförelser, såväl över tid som över rum.14 Ett annat sätt att uttrycka idealtypens funktion, är att säga att den har ett stort heuristiskt värde.15 Den analytiska renodlingen gör oss upp-märksamma på förhållanden som tidigare inte varit synliga i frånvaro av den kontrast som typkonstruktionen förmedlar.
Men vad som bildar ett ideal i den abstraherade tankebilden – det är viktigt att notera – är inte ett ideal i normativ mening, även om idealtyper mycket väl kan formuleras också utifrån vär-depremisser.16 Idealet är istället, och i metodologiskt avseende endast, analytiskt eller abstrakt. Idealtypen saknar därför i sig ett värderande inslag och innehåller i sin grundkonstruktion inte något ställningstagande till huruvida det som renodlats är rätt eller fel, bra eller dåligt. Vad som lyfts fram och extraheras är det typiska, inte primärt det goda eller onda.
Det sätt på vilket en idealtyp konstrueras kan emellertid va-riera.17 Den kan formuleras på empirisk-teoretisk grund och ut-gör då en extraktion eller renodling av konkreta observationer, där vissa egenskaper lyfts fram och betonas på bekostnad av andra; den kan formuleras på ett abstrakt, logiskt plan och vara baserad på vissa grundantaganden, som exempelvis perfekt in-formation eller fullständig rationalitet; och den kan formuleras som ett motsatspar, där två motpoler bildar extremer på en ska-la. Men en idealtyp kan också, som sagt, konstrueras på grund-val av en uppsättning värden eller normativa ideal, som sedan kontrasteras mot andra värdepremisser eller mot den verklighet man studerar. Därtill kan den formuleras på olika analysnivåer, såväl som på olika abstraktionsnivåer. Vad som i grunden kon-stituerar en idealtyp, hur den konstrueras och vilka element
el-ler aspekter som lyfts fram och renodlas är i någon mening god-tyckligt och beror ytterst på vilket problem man arbetar med och vilken typ av frågor man är intresserad av att ställa.18 En idealtyp kan därför inte vara sann eller falsk, korrekt eller inkor-rekt. Dess värde får i stället bedömas i relation till hur den fun-gerar som analytiskt redskap, d v s på vilket sätt den kan bringa ordning i ett mångfacetterat material och i vilken mån den har ett heuristiskt värde och kan bidra med förståelse av en komplex verklighet. Men låt mig återigen notera, att idealtypen som så-dan inte representerar världen som den är. Den är och förblir en analytisk tankekonstruktion och måste följaktligen alltid be-handlas som sådan. Idealtyper som tas för avbild av verklighe-ten, idealtyper som betraktas som empiriskt giltiga, kan i för-längningen vara direkt skadliga.19
I den följande framställningen kommer idealtyper att användas på flera olika sätt. De kommer att användas för att renodla olika förhållningssätt och vetenskapsteoretiska utgångspunkter i re-sonemanget kring ordningens problem; de kommer att använ-das i diskussionen kring dygdetiken som etisk teori och för att renodla olika synsätt i relation till frågan om vad som konstitue-rar en god medborgare; och de kommer, inte minst, att utgöra jämförelsegrund i vårt konkreta och historiskt färgade resone-mang kring europeisk stadsformering såsom kontrasterande ut-tryck för det offentliga rummets gestaltning.
Någon kan nu invända, att denna långtgående användning av idealtypsresonemang i själva verket är djupt problematisk.20 Att de analytiska renodlingar som görs är abstrakta konstruktioner utan förankring i världen runt omkring oss; att det perspektivse-ende som begagnas är alltför ensidigt, med följden att en kom-plex verklighet i praktiken reduceras till en förenklad karikatyr; att vi tvingar in ett konkret material i abstrakta fållor och till-skriver det egenskaper som egentligen inte existerar. Invänd-ningar som dessa kan säkert vara riktiga. Men de är inte begrän-sade till idealtypen som redskap utan, vill jag hävda, i princip giltiga för all form av abstrakt och teoretiskt informerad sam-hällsvetenskaplig analys. I grunden är frågan vetenskapsteore-tisk. Men givet en kunskapsteoretisk hållning som säger att
värl-den inte kan förstås oberoende av våra begrepp och perspektiv – en hållning som Weber för övrigt själv förfäktade21 – talar in-vändningarna snarare till idealtypens fördel. Genom att tydligt uttrycka att våra analytiska konstruktioner är just konstruktio-ner, att våra teorier inte kan vara annat än konstruerade tanke-bilder skapade av oss själva och inte några direkta avtanke-bilder av verkligheten, så explicitgör man den begränsning på vilken sam-hällsvetenskapen vilar. Detta innebär inte att vi utesluter realis-tiska teorier; på sätt och vis är det just sådana som blir utfallet när man konfronterar idealtypen med ett konkret material. Men analysen är alltid begränsad av den förförståelse som ligger in-bäddad i idealtypen och av dess begreppsliga ramar. Någon kan då fortsatt invända och hävda att denna begränsning inte finns, att våra teorier måste vara mer än så och, om så inte är fallet, att ambitionsnivån är alldeles för låg. För mig är det emellertid så långt vi som samhällsvetare kan komma. Härvidlag framstår idealtypstänkandet både som ärligt och som djupt sympatiskt – under förutsättning, naturligtvis, att man delar mina veten-skapsteoretiska utgångspunkter. Vi får strax anledning att ut-veckla tankegången, men låt oss först återvända till spelöpp-ningen: Vad gör en samhällsordning möjlig?