Förhållandet mellan dygd och handling leder oss på ett mycket direkt sätt tillbaka till den generella handlingsproblematik som introducerats tidigare och föranleder en brytning mellan vår struktureringsteoretiska grundhållning och olika former av dygdetik. Därmed närmar vi oss åter grundfrågan om ordning-ens problem. Är dygder att betrakta som genuint personliga egenskaper, formade efter eget gottfinnande och knutna till den enskildes personliga föreställningar om det goda livet? Eller är dygder att betrakta mer som sedvanor eller traditioner, formade i gemenskapen och omärkligt överförda från generation till ge-neration som den historiska erfarenhetens sediment? Som vi tidigare noterat tvingar resonemanget indirekt fram också en historiefilosofisk positionering, där frågor om dygdetikens kon-textuella inramning står i fokus och där förändringsdimensio-nen på olika sätt är central. Är dygdmönster baserade på univer-sella etiska principer, giltiga oberoende av tid och rum, eller är dygder starkt knutna till den partikulära gemenskapens historis-ka kontext och erfarenhet?102 I sin förlängning för resonemang-et oss också tillbaka till den fundamentala frågan om hur vi skall vi förstå och tolka uppkomsten och förändringen av dygdetikens innehåll.
Svaren på dessa frågor varierar och vi finner intressant nog såväl aktörsreduktionistiska som strukturreduktionistiska ansat-ser representerade i dygddiskursen.103 Tydligast framstår det ak-törsorienterade perspektivet hos en del liberala och instrumen-tellt orienterade dygdetiker, där dygden blir en strikt individuell handlingsdisposition och där individens egen uppfattning om det goda livet blir definierande för dygdetikens innehåll. Ett starkt universellt och därmed ofta ahistoriskt drag får resone-manget när dessa synsätt samtidigt dras mot ett deontologiskt eller pliktetiskt grundperspektiv.104 Dygdetikens substans be-stäms här inte av varje enskild människas personliga värdering av det goda, vilket rent principiellt vore ett uttryck för en ex-trem partikularism och voluntarism, utan av ett antal funda-mentala och på förhand formulerade etiska principer, som be-traktas som universellt giltiga oberoende av tid och rum och
som definierar det goda livets innehåll för alla människor. Sådana aktörs- eller individreduktionistiska perspektiv på dygdetiken har ofta sin motsvarighet på förklaringsnivå – »för-klaring« är här det brukliga ordet105 – och i synen på vad som konstituerar förändring. Förklaringen till dygdernas uppkomst och förändring tar härvidlag sin utgångspunkt i människors medvetna och ofta rationella handlande, och ser förekomsten av dygder antingen som strikt individuella egenskaper eller som det aggregerade resultatet av mänsklig interaktion. Perspektivet är reduktionistiskt i det att dygdetiken aldrig kan vara mer än summan av vad varje individ har var för sig, och det är följaktli-gen endast individer – för att använda vårt vetenskapsteoretiskt betingade språkbruk – som ges ontologisk status. Förklaringen till dygdernas uppkomst tenderar att bli antingen intentionell, i den mån dygderna uppfattas som ett resultat av aktörernas mo-tiv och avspeglar individernas preferenser för det goda livet, el-ler funktionell i den meningen att dygderna fylel-ler en funktion i interaktionen mellan individer. I praktiken ser vi dock hur in-tentions- och funktionsförklaringar ofta sammanfaller.106
På ett plan ligger det något väsentligt och analytiskt klargö-rande i det aktörsorienterade betraktelsesättet. Det blir tydligt att det endast är aktörer eller enskilda människor som kan vara dygdiga, och dygden kan endast manifesteras genom aktörers handling; dygder handlar inte av sig själva. På så sätt framträder den naturliga relation som råder mellan dygd och handling, där dygder definieras som en uppsättning individuella handlingsdis-positioner. Samtidigt ges här på ett problematiskt sätt utrymme för två analytiskt motsatta principer. Dels en långtgående vo-luntarism, där varje enskild människa själv är fri att avgöra vad som konstituerar det goda livet och därefter handlar i enlighet med detta oavsett gemenskapens form och karaktär. Dels en sta-tisk, ahistorisk och närmast atomistisk universalism utan utrym-me för historisk förändring; etikens innehåll är därutrym-med givet på förhand. Ibland förenas dessa principer på ett märkligt och när-mast paradoxalt sätt, som i ett strikt utilitaristiskt perspektiv, trots att de på ett analytiskt plan är varandras diametrala motsat-ser.
en kontrasterande bild av dygdernas karaktär, men förmedlar ingen direkt lösning på det principiella historiefilosofiska pro-blemet. Här likställs dygderna, inte med människors personliga värdering av det goda, utan med ett historiskt arv av traditioner och sedvänjor. Den enskilde har själv ingen möjlighet att defi-niera det goda livet oberoende av dessa sedvänjor och traditio-ner, utan tvingas obemärkt in i den strukturellt givna kontexten. Förklaringen till dygdernas uppkomst blir även här ofta funk-tionell, men nu i det avseendet att dygderna uppfyller en viss funktion i historien. Problemet här är att man ofta hamnar i en historiedeterminism utan utrymme för enskilda människors val och självständiga handlande, och perspektivet blir därmed – även om det ligger en viss styrka i kontextualiseringen av dyg-derna – liksom de aktörsreduktionistiska ansatserna lätt ahisto-riskt. Vissa drag av en sådan strukturdeterminism återspeglas i MacIntyres dygdlära, men de tydligaste exemplen står annars att finna i olika former av teologiskt orienterad dygdetik.107 Här är den gudomliga viljan överordnad allt annat och dygden blir således ett uttryck för ett slags överindividuell intentionell kraft. Intressant nog finner vi i dygddiskursen även ett tredje perspek-tiv, som ansluter till vad vi tidigare kallat en genuin aktörstruk-turansats. I särskilt den aristoteliska och ny-aristoteliska dygd-etiken formuleras indirekt ett sådant integrerat strukturerings-perspektiv. I själva verket, skulle jag vilja hävda, utgör synen på aktörer och strukturer som ömsesidigt konstituerande ett ytterst centralt inslag i aristotelisk dygdetik, vilket avskiljer den från ett flertal andra etisk-teoretiska skolbildningar och gör ansatsen särskilt intressant. Hos Aristoteles är dygden visserligen starkt knuten till och integrerad i den enskilde och blir ett tydligt ut-tryck för ett personligt karaktärsdrag. Därtill är handlingsorien-teringen påtaglig – dygder är att betrakta som förvärvade karak-tärsdrag och det är genom att handla dygdigt som den enskilde förverkligar sig själv. I det avseendet kan man säga att aktörsper-spektivet är framträdande. Parallellt finns emellertid en före-ställning om helheten, om det holistiska, ständigt närvarande. Den enskildes uppfattning om det goda livet och de olika ut-tryck människans självförverkligande kan ta sig är därför inte –
och kan inte vara – en strikt personlig hållning, utan bygger i grunden på en internaliserad föreställning om det gemensamma goda.
Som en naturlig del av den holistiska grundföreställningen finner vi hos Aristoteles, liksom och kanske än tydligare hos den värdekonservative MacIntyre, en värdering av traditionen och sedvänjorna som en betydelsefull grund för formulerandet av det gemensamma goda och som vägledande för dygdetikens innehåll.108 Den enskilda människan står således inte fri att for-ma sina dygder efter eget gottfinnande, utan styrs av de traditio-ner som ligger inbäddade i gemenskapen.109 På så sätt blir sam-fälligheten, eller snarare interaktionen i samsam-fälligheten, konsti-tuerande för etiken. Processen sker emellertid omärkligt och gemenskapens föreställningar ligger internaliserade hos den en-skilde, varför det inte råder någon motsättning mellan det indi-viduella och det gemensamma – distinktionen mellan individ och gemenskap har upphört att gälla. Samtidigt är emellertid traditionens och sedvänjornas inflytande, strukturernas påver-kan, inte fullständig utan det finns hela tiden ett utrymme för omprövning. Samtalet, reflektionen, den diskursiva praktiken, gör att rådande föreställningar om det gemensamma goda kan förändras.
Sammantaget kan man därför säga att det i den aristoteliska dygdetiken ligger en intressant och principiellt avgörande sam-mansmältning av aktörs- och strukturperspektiv, som gör ansat-sen historiskt ansat-sensibel utan att bli deterministisk. Dygder är fortfarande individuella handlingsdispositioner som manifeste-ras i konkret handling – det är endast aktörer som kan handla – men handlingarna är färgade av gemenskapens krav och tradi-tionernas återhållsamma verkan. Förändring är möjlig genom det utrymme för omprövning som ligger i det offentliga samta-lets praktik, då åsikter bryts mot varandra och nya dygdmönster bildas och internaliseras. Perspektivet är därtill kontextuellt känsligt, genom att föreställningen om det gemensamma goda är knuten till specifika gemenskaper och således kan definieras olika över tid och rum. Men vad som är gemensamt gott kan samtidigt inte reduceras till en partikulär individualism – då upplöses gemenskapen som ontologisk enhet.