En idéhistorisk exposé över dygdetikens formulering, om än av nödvändighet starkt reducerad, ger vidare vägledning i försöket att specificera dygdbegreppets innehåll och ger oss därtill ett antal konkreta exempel på hur resonemanget kan användas. Samtidigt ger utblicken, låt vara indirekt, ett antal intressanta dimensioner som är användbara för att mer analytiskt och
prin-cipiellt behandla det dygdetiska perspektivet. På ett allmänt plan kan man säga att dygdetiken, i den form den här presente-rats, utgör en underkategori till vad som i vid mening kallas normativ teori, d v s teori som ger en sammanhängande och i bästa fall konsistent redogörelse för innehållet i, argumentatio-nen för och användningen av moraliska normer.58 Den normati-va teorin talar om hur någonting bör normati-vara och hur detta kan rättfärdigas, och i direkt etisk-teoretiska sammanhang, hur man bör handla i en given moralisk situation och, i förlängningen, hur detta handlande kan rättfärdigas.
Ibland görs en åtskillnad mellan vad som i vid mening kan kallas karaktärsetik eller sinnelagsetik å ena sidan, som innefat-tar dygdetiken, och olika former av reglerande etik eller besluts-etik å den andra, där vi återfinner såväl pliktetiska som konse-kvensetiska resonemang.59 Distinktionen kan delvis sägas åter-spegla den grundläggande perspektivskillnad man finner mellan klassisk-grekisk, eller eudaimonistisk etisk teori (efter grekis-kans eudaimonia, lycka) och modern politisk filosofi. Skiljelinjen markeras här inte direkt av att de olika synsätten ger skilda svar på samma etiska grundfrågeställning, vilket ibland hävdas, utan snarare av att man ställer helt olika frågor.60 När den moderna politiska filosofin ställer frågor som: Vad är det att göra det rätta i en given moralisk situation? eller: Vilka rättvisa principer eller regler skall gälla för handlandet?; så ställer den eudaimonistiska politiska filosofin frågan: Vad innebär det att vara en god män-niska? eller: Vad är ett gott liv för en mänmän-niska?61
Utgångspunkten för dessa etisk-teoretiska frågeställningar är fundamentalt olika och faller tillbaka på en skillnad i synen på den mänskliga naturen.62 I det eudaimonistiska eller karaktärs-etiska perspektivet handlar etik och etisk teori om den moraliska tillväxten hos varje enskild människa, om utvecklandet av en moralisk karaktär som grund för människans självförverkligan-de. Etik betraktas som ett livslångt lärande, som en kontinuerlig moralisk tillväxt utan någon egentlig början och utan något väl-definierat slut. Därmed blir etiken gärna maximalistisk och in-kluderande; det goda livet blir ett överordnat tillstånd såväl som en internaliserad känsla. Den i modern tid dominerande regel-etiken eller beslutsregel-etiken är istället minimalistisk och
exklude-rande i det att etiken reduceras till ett antal grundläggande, ofta allmängiltiga moraliska principer. Fokus sätts här på själva handlings- eller beslutssituationen och etiken orienteras mot aktörens värdering av och val mellan olika handlingsalternativ. Perspektivet blir ibland också reduktionistiskt i det avseendet att många handlingsval helt enkelt definieras som amoraliska och därmed inte tillgängliga för etisk värdering. Följden av det beslutsetiska resonemanget blir inte sällan en närmast legalistisk syn på moralen, en »obsession with principles« för att låna Stat-mans normativa formulering.63
Att kontrastera dygdetiken mot andra etiska teorier ger oss yt-terligare näring och det finns anledning att stanna upp och ut-veckla resonemanget. Det reglerande perspektivet på etik, oav-sett om det är pliktetiskt eller konsekvensetiskt, ger ett antal regler eller normer för handlandet, antingen mot bakgrund av universella principer eller i relation till de konsekvenser lingarna ger upphov till. Moraliskt handlande är här ett hand-lande som väl stämmer överens med de regler som kan applice-ras i en given moralisk situation.64 Pliktetiken å ena sidan – som är ett specialfall av s k deontologisk etik (efter grekiskans deon, det nödvändiga) – refererar till förbud och påbud, till rättighe-ter och skyldigherättighe-ter, och syftar till att formulera tydliga mora-liska handlingsföreskrifter. Ibland tar den sig rent naturrättsliga uttryckt, som hos Hobbes och hans »natural right of self-pre-servation« eller hos Kant med det kategoriska imperativet, och får då en närmast universalistisk karaktär.65 I andra fall sker den etiska värderingen i relation till varje enskild handling, som hos exempelvis Adam Smith.66 Gemensamt för de pliktetiska per-spektiven är emellertid att handlingen genomgående värderas i relation till ett antal på förhand formulerade regler eller före-skrifter.67 För konsekvensetikern å andra sidan, eller den teleo-logiska etiken som den ofta kallas (efter grekiskans telos, ända-mål), är istället handlingarnas konsekvenser allt och det är vär-deringen av dessa faktiska konsekvenser som blir normbildande, även här i relation antingen till en enskild handling eller till nå-gon form av generella handlingsregler. Den tydligaste och mest utbredda formen av konsekvensetik är det utilitaristiska
synsät-tet, såsom det formulerats av bl a Jeremy Bentham och John Stuart Mill.68 För utilitaristerna är konsekvensernas nyttoinne-håll helt avgörande för den moraliska värderingen av en viss handling och att handla gott är helt enkelt att handla så att kon-sekvenserna av den utförda handlingen blir så goda som möjligt eller, för att låna Benthams slagkraftiga formulering, så att handlingen ger »största möjliga lycka åt största möjliga an-tal«.69 Vanligt förekommande i sammanhanget är också olika former av effektivitetsargument, inte sällan ekonomiska.
Problemet med besluts- eller regeletiken, lyder en vanlig in-vändning, är att den lätt blir statisk till sin natur och ibland framstår som oreflekterad. Det pliktetiska perspektivet förutsät-ter exempelvis ett antal moraliska principer som är universellt giltiga över tid och rum och därmed eftersträvansvärda i varje given handlingssituation. Frågan som uppkommer är naturligt-vis huruvida det är möjligt att formulera sådana principer eller om detta inte bygger på en alltför statisk och förenklad bild av samhällets natur. Det konsekvensetiska perspektivet kräver istället, vid varje givet handlingstillfälle, kunskap och informa-tion om samtliga tänkbara handlingsalternativ och dessutom kännedom om vilka effekter dessa handlingar kan tänkas ha, di-rekta såväl som indidi-rekta, på kort såväl som på lång sikt. Kriti-ken tangerar här vad Martha Nussbaum i ett resonemang kring deduktivism fört fram mot olika typer av beslutsetiska resone-mang.70 Driven till sin spets innebär deduktivismen, till vilken Nussbaum räknar såväl pliktetiska som konsekvensetiska per-spektiv, att moraliska avgöranden blir en rent teknisk fråga och handlar om att applicera rätt generella regler eller principer.71 Ett sådant förhållningssätt minskar förvisso det etiska handlan-dets godtycklighet, men innebär samtidigt en långtgående re-duktion av den moraliska situationens komplexitet.
I ljuset av detta framstår det dygdetiska perspektivet som ett intressant alternativ, främst kanske för dess personlighetsinrik-tade resonemang och för dess fokusering på etik som karaktärs-drag. Dygdetikern skulle säga att det inte finns några universella skyldigheter och att moral inte handlar om att applicera ab-strakta principer. Moral tar sig alltid uttryck i konkret handling och kan bara relateras till konkreta livssituationer. Aristoteles är
tydlig: »I fråga om handlingar och lämpliga medel ges det ingen fast punkt … Då det allmänna resonemanget är av denna art, så gäller bristen på exakthet i ännu högre grad resonemanget om de enskilda fallen. Ty de bemästras varken av någon särskild tek-nik eller några givna direktiv, utan de handlande personerna måste varje gång själva se efter vad som lämpar sig för tillfället …«72 Och utgångspunkten för våra handlingar, fortsät-ter han längre fram i Den nikomachiska etiken, utgörs »av den omständighet för vars skull de utförs«.73 Således är det situa-tionsspecifika förhållanden som måste avgöra handlingens etis-ka innehåll, även om graden av partikularism varierar mellan olika dygdetiska resonemang.74 Därtill, skulle dygdetikern häv-da, har vi ingen möjlighet att känna till de långsiktiga konse-kvenserna av våra handlingar; för detta är verkligheten alltför komplex.75 Konkreta förebilder och goda exempel, snarare än på förhand formulerade etiska regler, bör därför vägleda vårt handlande.76 I linje härmed är det inte särskilt underligt att reg-ler inte har någon framträdande roll i exempelvis Aristoteles etik, utom möjligen som ett slags enkla och allmänt hållna tum-regler.
Någon kan nu invända att skillnaden mellan det eudaimonis-tiska perspektivet och den moderna regelorienterade synen på etik inte är så skarp och tydlig som här görs gällande. Kanske är detta riktigt. Distinktionen kan möjligen göras analytiskt och principiellt, men i praktiken och i det konkreta rättfärdigandet av handlande ser man ofta hur de olika perspektiven vävs sam-man. Vi ser därvidlag drag av besluts- eller regeletik redan un-der antiken och det finns, som vi noterat, ett flertal exempel på klassiska dygdetiska resonemang även i modern tid. Perspekti-ven är inte heller varandra helt uteslutande. Snarast kan de sägas betona skilda aspekter av den etiska problematiken något olika. Beslutsetiken kan exempelvis inte helt utesluta karaktärsdrag; det krävs en viss karaktär även för att leva i enlighet med regler. Karaktärsetiken kan i sin tur inte helt bortse från regler. Hur hanterar vi då dem som inte har någon karaktär?77
Trots detta finns i det dygdetiska perspektivet något väsent-ligt och utmärkande som är avgörande för den fortsatta fram-ställningen. Betoningen på människans karaktärsdrag och
sin-nelag ger etiken en intressant färgsättning och tvingar oss bort från det statiska drag som ligger invävt i beslutsetiken. Etiskt handlande kan inte reduceras till ett sådant närmast oreflekterat följande av etiska principer, utan kräver ett ständigt reflekteran-de i förhållanreflekteran-de till värlreflekteran-den runtomkring. Den universalism som förmedlas genom pliktetiken, och som egentligen också följer av konsekvensetiken, är därtill problematisk i det att etiken rimli-gen bör stå i relation till de omständigheter som föreligger och därmed vara kontextuellt färgad.