I den moderna politiska filosofin finner man en komplex sam-mansmältning av medborgarbegreppets tidigare formuleringar. På ett övergripande plan skulle vi här kunna urskilja två huvud-sakliga perspektiv i synen på medborgaren, som på olika sätt återknyter till idéhistoriens skilda synsätt.38 Dels finner vi ett
li-beralt medborgarskapsideal, som ansluter till en individualistisk,
instrumentell och rättighetsorienterad syn på medborgarskapet och som tar sin utgångspunkt i upplysningens negativa frihets-begrepp. Dels finner vi ett mer kommunitärt orienterat
medbor-garideal med rötter i antikens filosofi och renässansens republi-kanism, och som tydligt lyfter fram gemenskapen som konstitu-erande för medborgarrelationens innehåll.
I det liberala idealet bildar individen och individens rättighe-ter utgångspunkt. Medborgaren står exrättighe-tern i förhållande till sta-ten och hennes status definieras huvudsakligen juridiskt eller le-galt. Följaktligen är det relationen mellan medborgaren – eller subjektet – och den politiska makten som står i centrum, och inte minst betonas medborgarens eller individens skydd mot statsmaktens frihetsintrång. Det kommunitära medborgar-idealet tonar ner denna vertikala syn på förhållanden mellan medborgare och stat och lyfter istället fram relationer mellan medborgarna i en politisk gemenskap som konstituerande för medborgartanken. Perspektivet växer fram som en kritik av liberalismens ensidiga individ- och rättighetscentrerade håll-ning och uppvärderar på så sätt rättighetsmyntets andra sida: medborgarens plikter och skyldigheter. Utgångspunkten är en mer holistisk syn på gemenskapen, där den enskilde betraktas som en del i en större helhet och där synen på det gemensamma goda snarare än enskilda intressen är definierande för medbor-garrelationernas innehåll.
Distinktionen mellan de två idealen speglar den övergripande skillnad vi tidigare berört mellan liberala och kommunitära syn-sätt i modern politisk filosofi, men brytpunkten får i medbor-garfrågan en mycket konkret innebörd.39 En liberal medborgare är en medlem av en legalt definierad sammanslutning; en kom-munitär medborgare är en medlem av en etiskt präglad gemen-skap. Skiljelinjen är viktig. Den avspeglar, som sagt, två olika sätt att tänka politik. Det liberala perspektivet intar en negativ hållning med ett delvis passivt individuellt frihetsideal som pri-märt värde; den kommunitära ansatsen sätter istället gemenska-pen i centrum och förmedlar bitvis ett positivt deltagarideal. På ett mer fundamentalt plan har skiljelinjen ontologiska förtecken och återspeglar en grundläggande motsättning i synen på värl-den. Det liberala medborgarskapsidealet ger uttryck för en indi-vidualreduktionistisk hållning, för att använda det språkbruk vi tidigare använt, där samhället är fiktivt och där endast individer ges ontologisk status. Det kommunitära idealet är holistiskt, där
samhället är något annat än summan av dess ingående delar. Någon skulle här invända och säga att det finns anledning att föra fram också ett annat medborgarperspektiv, nämligen vad vi skulle kunna kalla ett republikanskt medborgarideal.40 Tanke-gången är intressant och förtjänar beaktande. Det republikanska idealet ligger förvisso nära det kommunitära i det att gemenska-pen sätts i förgrunden och genom att medborgarfrågans etiska och relationella aspekter betonas. Men samtidigt rymmer per-spektivet en tydligare referens till den romerska rätten och re-nässansens republikanism och därmed ett mer utpräglat indivi-duellt rättighetstänkande. Vad som är påtagligt är också en mar-kant aktivitets- och deltagarorientering. På sätt och vis skulle vi därför kunna betrakta det republikanska idealet som ett försök att sammanföra de två andra traditionerna. En hängiven repu-blikan skulle nu sannolikt protestera och hävda att perspektivet är distinkt och kvalitativt annorlunda.41 Det republikanska med-borgaridealet är aktivt och icke-individualistiskt, och därmed icke-liberalt, i det att gemenskapen inte kan reduceras till ett aggregat av individer. Men det är samtidigt aktivt och icke-kom-munitärt i det att gemenskapen inte heller helt kan reduceras till den konstituerande gruppen. I ljuset av vår metateoretiska frå-geställning skulle vi därför kunna betrakta den republikanska medborgarsynen som ett integrerat aktörstrukturperspektiv, där såväl aktörer som strukturer ges ontologisk status.
Möjligen skulle vi, med risk för att det är en alltför grov för-enkling, kunna betrakta den republikanske medborgaren i sin moderna skepnad såsom en liberal version av Aristoteles zoon
politikon. Det aktiva medlemskapet i den politiska gemenskapen
bildar förutsättning för mänskligt blomstrande, men medborga-rens frihets- och rättighetsstatus utgör i sig samtidigt en för-utsättning för deltagande i samfälligheten. På så sätt kan ett po-sitivt deltagarideal förenas med ett negativt frihetsideal. Men balansgången är svår och på ett principiellt plan delvis mot-sägelsefull. Och den tydliga skiljelinjen, vill jag hävda, går trots allt gentemot det liberala synsättet, varför det republikanska idealet nog kan ses som en särskild form av kommunitarism.42
I vårt försök att formulera ett dygdetiskt perspektiv på medbor-garfrågan skall vi ansluta oss främst till ett kommunitaristiskt el-ler republikanskt medborgarideal, inte liberalt. Vi skall därtill göra det på ett distinkt aristoteliskt sätt. På sätt och vis ligger detta i sakernas natur, som Aristoteles själv skulle ha sagt. En-bart valet att formulera frågan i eudaimonistiska termer – det vill säga i termer av vad det innebär att vara en god medborgare eller vad det goda livet som medborgare innehåller, snarare än i termer av vilka principer eller regler som skall gälla för medbor-gerligt handlande – indikerar att vi tonar ner ett abstrakt, indivi-dualistiskt rättighets- och regeltänkande till förmån för en mer holistisk, gemenskapsorienterad och, kan man tillägga, aktiv och relationell syn på medborgaren. Möjligen skulle vi därtill kunna gå ett steg längre och formulera vårt ställningstagande än hårdare. Mot bakgrund av våra metateoretiska överväganden och formuleringen av dygdetiken som en integrerad aktörstruk-turansats, skulle vi kunna säga att vi faktiskt utesluter rent indi-vidualreduktionistiska såväl som strikt strukturreduktionistiska perspektiv i medborgarfrågan.
Samtidigt finns det anledning att vara uppmärksam. Skiljelin-jen mellan medborgaridealen är långt ifrån enkel att upprätthål-la och de olika ansatserna är i sig inte enhetliga utan rymmer en lång rad olika perspektiv. Det är uppenbart så, att det finns libe-rala ansatser som rymmer ett tydligt gemenskapsperspektiv och som betonar vikten av ett aktivt medborgerligt deltagande. I den mån ansatserna rymmer ett integrerat aktörstruktursynsätt kan vi inte på metateoretiska grunder utesluta dem. Och även om dygdbegreppet i allmänhet endast motvilligt går att förena med ett liberalt perspektiv, så finner vi liberala representanter som tydligt lyfter fram människans karaktärsdrag som en viktig del i medborgarskapet.43 I den meningen kan vi faktiskt tala om distinkt liberala medborgardygder. Den liberala rättighetstradi-tionen har därtill en viktig funktion att fylla i sammanhanget. Det negativa frihetsidealet tjänar ständigt som väktare i relation till gemenskapens konstituerande krafter, och dess tydliga vär-nande om den enskilde utgör ett skydd mot, som Burke eller Tocqueville skulle uttryckt det, majoritetens tyranni.44
medborgarperspektiven, men låt oss först beröra en mer central fråga. På ett fundamentalt plan handlar kontrasten mellan med-borgaridealen om en skillnad också i synen på privat och offent-ligt i politiken och – i förlängningen – i synen på det gemensam-mas räckvidd och karaktär. Vi skall därför ta denna fråga som utgångspunkt i den fortsatta framställningen, men formulera den på ett distinkt sätt i termer av vänskap. Vänskapsbegreppet ger oss en möjlighet att problematisera gränserna mellan privat och offentligt och ger oss samtidigt en första inblick i de relatio-nella medborgardygdernas moraliska innehåll.