Det principiella problemet Hobbes reste – vad vi fortsättnings-vis skall referera till som ordningens problem – kan formuleras på många sätt. En av de mer uppmärksammade analytiska ut-trycksformerna härvidlag är den begreppsapparat som under de senaste decennierna utvecklats i anslutning till modern spelteo-ri. Det skall direkt sägas att spelteorin vilar på ett antal starkt begränsande antaganden och därtill tar sin utgångspunkt i en problematisk människosyn – vi skall återkomma till detta – men analysformen har i sin enkelhet ett betydande heuristiskt värde och kan därför tjäna som referenspunkt i ett försök att närma sig ordningsproblemets kärna.31
Förmodligen var hjältinnan i Puccinis opera, liksom den grymme Scarpia, helt ovetande om att de i sina överväganden inför dramats utveckling faktiskt stod inför en av spelteorins mest klassiska spelsituationer: fångarnas dilemma. På sätt och vis var det just detta spel Hobbes förstod och beskrev redan i
Leviathan.32 Spelet har i sin grundkonstruktion formen av ett enkelt koordinationsspel och är i princip tillämpbart i varje situ-ation då det råder en konflikt mellan egenintresset och det ge-mensamma goda.33 Antagandena är enkla. Det samhälle där in-teraktionen tar plats är mycket litet och består av endast två par-ter. Parterna antas vidare känna till sina preferensordningar – i Toscas fall att hon hellre ser Scarpia död än sin älskade Cavara-dossi – och antas ha förmåga att rangordna spelets tänkbara ut-fall. I dess positiva uttolkning handlar spelet sedan om hur två individer, som handlar i egenintresse, genom upprepad interak-tion lär sig samarbeta för att uppnå gemensam vinning. Den ne-gativa tolkningen av spelsituationen är att det handlingsmönster som framstår som rationellt för varje enskild individ leder till ett icke avsett slutresultat som är irrationellt för båda, därav dilem-mat. Det är inför upptäckten av detta som hjältinnan Tosca tar sitt liv.34
Ursprungsexemplet, som gett spelsituationen dess namn, är väl känt.35 Två fångar har begått ett brott tillsammans och står var och en inför valet att ange sin medfånge för att på så sätt reducera sitt eget straff. Fångarna är isolerade och kan inte kommunicera med varandra. Om ingen av fångarna anger den andre, d v s om de väljer att samarbeta med varandra, kan åkla-garen i brist på bevis endast döma var och en till ett lägre fäng-elsestraff. Båda fångarna skulle således klara sig bättre om de samarbetade och förblev tysta. Samtidigt skulle var och en själv klara sig ännu bättre om de ensamt angav sin medfånge, varvid angivaren åtnjuter strafflindring medan den som angivits får ett långt fängelsestraff. Spelets logik säger, att oberoende av vad den andre fången gör är det alltid bättre att ange sin medfånge. Och eftersom båda fångarna resonerar på precis samma sätt hamnar de i vad man i spelteoretiska termer brukar kalla för ett icke-kooperativt jämviktstillstånd – i fångarnas dilemma. Båda anger varandra och får således var och en långa fängelsestraff.
Essensen i fångarnas dilemma ligger kanske inte så mycket i dilemmat som sådant, utan snarare i den samarbetspotential som antas åtfölja spelsituationen om den upprepas över tid.36 Tankegången är enkel. Om spelet upprepas tillräckligt många gånger lär sig spelarna efterhand att det lönar sig att samarbeta, åtminstone så länge spelet antas fortgå ytterligare en omgång och framtidens skugga därmed kan verka. Så fort spelarna inser att den sista spelomgången är kommen, är man emellertid till-baka i det ursprungliga dilemmat. Det kooperativa utfallet av det upprepade spelet skiljer sig här förvisso inte ifrån en situa-tion då spelarna på förhand kommit överens om att samarbeta. Poängen ligger i att en samarbetslösning kan uppstå spontant och endogent utan en sådan strategi ex ante. Det senare fallet utgör dessutom endast en omformulering av problemet och gör det till en fråga om förtroende eller tillit snarare än samarbete; logiken är dock formellt densamma.
Litteraturen kring fångarnas dilemma och det upprepade spelets samarbetspotential är omfattande och jag har varken kunskap el-ler utrymme för att här göra den rättvisa. Tankekonstruktionen kan lätt formaliseras och har fått ett mycket stort inflytande i modern samhällsvetenskaplig analys, särskilt ekonomisk. Fång-arnas dilemma utgör därtill matematiskt endast en av närmare bestämt 78 möjliga spelsituationer med två parter som har två handlingsalternativ, även om dilemmat är det typspel som rönt störst intresse.37 Vad som för tillfället är mer intressant är istället den generella tillämpning av spelsituationens egenskaper som i litteraturen behandlas i anslutning till det kollektiva handlandets logik och i resonemang kring förekomsten av kollektiva varor.38 Även detta är en litteraturmassa som till sitt omfång och sin komplexitet är alltför omfattande för att göras rättvisa här, men tankegången är central i förhållande till vår övergripande fråga och det finns därför anledning att stanna upp och utveckla reso-nemanget något. Det kollektiva handlandets logik är fångarnas dilemma writ large och således, kan man säga, den spelteoretiska föreställningens uttryck för den hobbesianska utmaningen.39
En kollektiv vara, eller kollektiv nyttighet som det ibland också benämns – ordvalen speglar här den ekonomiska bias som
finns i litteraturen – är en vara eller nyttighet som till stor del kan konsumeras av alla oberoende om de varit med och finan-sierat produktionen av den eller inte.40 De vanligaste exemplen är förekomsten av nationella försvar eller vissa former av infra-struktur, men den klassiska formuleringen är gjord i anslutning till existensen av fyrtorn.41 Det är otvetydigt så att det är förenat med kostnader att uppföra ett fyrtorn för att lotsa sjöfarare in till hamn. Men när fyren väl är byggd kan ljuset den sprider an-vändas fritt av alla till havs som söker vägledning, även om man som skeppare vägrat finansiera bygget. Följaktligen ligger det i allas intresse att låta någon annan betala kalaset, med resultatet att något fyrtorn aldrig skulle uppföras.
Problemet är synonymt med det beteende antropologen Kristen Hawkes observerade bland hadzafolket, ett samlar-jä-gar-folk bosatt vid sjöarna i norra Tanzania.42 Till skillnad från männen i många andra primitiva stammar, som exempelvis achefolket i Paraguay eller !kung i Namibia, uppvisade hadza-männen en förkärlek för att jaga stora djur med sina pilbågar, ofta antiloper och gaseller men ibland till och med giraffer. Det-ta trots att det kunde Det-ta veckor eller månader att fånga så stora byten – enligt Hawkes observationer kom männen tillbaka tom-hänta nittiosju dagar av hundra – och trots att de ensamma inte hade någon möjlighet att ta tillvara på bytet innan det ruttnat bort under den heta afrikanska solen. Hawkes funderade över storviltsjaktens utbredning och frågade sig varför hadzamannen inte valde att jaga mindre men enklare byten. Möjligen skulle det innebära totalt sett mindre kött, men samtidigt hade det gett en mer kontinuerlig försörjning av föda till familjen. Och efter-som den jägare efter-som mot förmodan lyckats fälla en giraff till marken inte kunde ta tillvara bytet själv utan i praktiken var tvungen att dela med sig av köttet till övriga jägare i stammen, borde den kloke hadzamannen naturligtvis stanna hemma tills den goda nyheten når honom att någon annan kammat hem storvinsten.
En död giraff är, resonerade Hawkes, lite grand som ett fyr-torn. Någon skall fånga bytet, men när bytet väl är fångat är det i praktiken fritt fram för alla att ta för sig innan köttet ruttnar. Uttryckt i principiella termer kan man säga att problemet med
kollektiva varor ligger i att rationella individer inte kommer att bidra till finansieringen av dessa varor i en omfattning som mot-svarar deras konsumtionspreferenser.43 Återigen hamnar vi i ett icke-kooperativt jämviktstillstånd. Mer generellt kan problemet uttryckas som att individuell rationalitet inte är tillräcklig för att uppnå kollektiv rationalitet, åtminstone inte om kollektivet är stort och om interaktionen mellan individerna är avlägsen i tid och rum.44
En intressant tillämpning av det kollektiva handlandets logik är den som gjorts i anslutning till vad Garett Hardin, Elinor Ostrom och andra kallat allmänningens tragedi.45 Tragedin är ett exempel på en för kollektivet negativ effekt av individuellt rationellt handlande och resonemanget är således analogt med det kring kollektiva varor, fast omvänt. En boskapsägare, vars djur betar på en allmänning, är alltid lockad att utöka sin hjord med ytterligare djur eftersom kostnaden för det extra betet inte drabbar honom själv. Om alla boskapsägare resonerar på samma sätt kan emellertid det sammantagna betestrycket utarma möjligheterna för alla – allmänningen överutnyttjas och betes-marken förstörs. Därmed är vi tillbaka i dilemmat. Exemplen på sådant överutnyttjande av naturresurser är många och urgamla, och tankegången är relevant och tillämpbar i en mängd situatio-ner, från förekomsten av miljöförstöring och utarmade fiskebe-stånd till frekvensområden för radiovågor.46 Logiken är dock densamma och demonstrerar problemet med överexploatering av begränsade kollektiva resurser. Studiet av det kollektiva handlandets logik handlar således om vad som motiverar indivi-der att koordinera sina aktiviteter för att undvika dilemmat och för att bättre tillvarata de möjligheter som ligger i samarbete och kollektivt agerande.