Medan ’totem’ är ett indianskt låneord som tagits upp inom kultur- och sam- hällsanalytisk forskning, är ’tabu’ ett polynesiskt låneord som slagit igenom även i mer allmänt språkbruk för att poängtera att någon sorts förbud eller försiktighet gäller. I den äldre polynesiska kontexten handlade det om särskilda regler i förhållande till vad som tillmättes helighet och stor kraft (Shore 1989). Men på exempelvis Tahiti kan man numera även se skyltar som det står TABU på och som man hängt upp i träd i avsikt att få förbipasserande att hålla fingrarna borta
från frukten. Skriftspråket har tillkommit i modern tid, men bruket att tabu- förklara grödor har gamla anor i Polynesien. På Tonga hände det att skulpturer eller bitar av basttyg, som representerade gudarna, placerades vid odlingarna som tecken till obehöriga att hålla sig på avstånd. Annars var bestraffning att vänta direkt från gudarna eller via hövdingar.
Det var faktiskt just från Tongaöarna som begreppet ’tabu’ (tapu i nutida tongansk stavning) fann vägen in i engelskan och så småningom svenskan via skildringar av de stränga levnadsregler som rådde där decennierna kring sekelskiftet 1800.7 På den tiden hade hövdingarna så oinskränkta befogenheter att de ome-
delbart kunde låta avrätta den som misshagat dem eller de högre makterna. Med hänvisning till gudarnas vilja kunde de t.ex. tabubelägga fiske. Den som kom från en bosättning inåt land och ville fiska eller plocka skaldjur i en kustbefolknings del av lagunen fick vackert be hövdingen där om lov och försäkra att skänka denne en del av fångsten. Att äta eller på minsta sätt skada ett djur som troddes härbärgera en gud medförde en säker bestraffning. Och även om ingen människa fanns i närheten, fanns det anledning att avhålla sig från förbjudna födoämnen, för gudarna var osynliga och kunde se vad man hade för sig.
När Tupou I år 1875 i samverkan med brittiska missionärer etablerade örikets konstitution, gjordes genomgripande förändringar av hövdingarnas roller. Dels begränsades antalet hövdingar, dels gavs några av dem ärftliga adelstitlar samt uppdraget att fördela markrättigheter till undersåtarna. Ingen hövding skulle hädanefter ha rätt att tilltvinga sig något från andra öbor, och inte heller kunde de förbjuda någon att fiska i lagunerna eller vid korallreven. Det sistnämnda stod det visserligen inte ett ord om i konstitutionen, men det var den slutsats alla drog av en formulering som missionärerna bidragit med och som återspeglade vad som gällt i England sedan århundraden: ”all strandnära mark i detta kungadöme tillhör regeringen från och med 50 fot ovanför högvattenmärket” (Latukefu 1975:112). Att all mark ovanför var statlig och tillhörde kungen, som via adelsmännen kunde fördela rättigheter att odla och bebygga den, var helt klart. Men vem hade egent- ligen auktoritet över det som låg där nedanför? Uppenbarligen kunde varken höv- dingar, kungen eller någon gudomlig makt med stöd av konstitutionen hindra undersåtarna att fiska var de ville i den marina miljön. Och att de kristnas gud skulle ha något att erinra fanns det inget stöd för i Bibeln.
Vid en första anblick kan det förefalla som om den fortsatta historien är en perfekt illustration till den ”allmänningarnas tragedi” som humanekologen Garrett Hardin var först att uppmärksamma i en mycket omdiskuterad artikel från 1968. I och med att det är fritt fram för alla att använda resurser som blivit allmän egendom kommer tragedin, särskilt i samband med folkökning, att bli
oundviklig eftersom ingen har lagstadgad rätt att hindra det hela från att eskalera över den ekologiska bärkraftens nivå. För att råda bot på detta krävs det enligt Hardin antingen privat ägande eller en statlig förvaltning som via lagstiftning begränsar utnyttjanderätten.
Problemet med resonemanget är att befolkningen på Tongaöarna visserligen har tillväxt så att den idag är fyra–fem gånger så stor som på Tupou I:s tid (dess- utom bor minst lika många därifrån i andra länder) och att åtskilliga populära matfiskar och ätliga skaldjur överexploaterats i vattnen kring öarna. Men den statliga lagstiftningen har inte visat sig lika effektiv som det förkonstitutionella inhemska systemet ifråga om att begränsa det marina fisket och samlandet. Ett exempel på detta är de s.k. musselcirklar som Fiskeridepartmentet etablerat i lagunerna på flera öar. Genom att placera ut jättemusslor i stora cirklar, där de kan tillväxa och reproducera sig, får man inte bara tillgång till musslor där, utan även längre bort dit deras avkomma har kunnat sprida sig. Det är bara det att skyltar om att det är förbjudet att plocka musslor i dessa reservat inte har samma kraft som de gamla tabureglerna. Man har därför sett sig nödsakad att anställa särskilda musselpoliser vars enda uppgift är att övervaka odlingarna, vilket inte är så lätt nattetid. Uppdraget underlättas inte av att polisen kanske är vän eller släkt med de som brutit mot förbudet och att han därför väljer att se bort från det hela. Därför har jag då och då under mina fältarbeten sett tomma skal av jättemusslor på stranden intill lagunområden där skyltar kungjort att den som stjäl musslor kan få böter eller fängelse som påföljd.
Under fältarbete på Fiji och Samoa, Tongas närmaste grupper av grannöar, har jag fått inblickar i hur begränsningar kan upprätthållas av hövdingarna. Där säger nämligen konstitutionerna att hövdingarna ska respekteras när det gäller marin exploatering. En dag satt jag t.ex. på stranden i en by på Savaii, en av det självständiga Samoas öar. I just den byn rådde fiskeförbud, och därför blev jag en smula förvånad över att se några unga män komma gående på korallrevet med fiskespön över axlarna. Mycket riktigt kom de från en annan by, och det dröjde inte länge förrän hövdingen beordrade ett par av sina söner att säga åt dessa inkräktare att försvinna fortare än kvickt, vilket också skedde. Det skulle han inte ha haft minsta möjlighet att bestämma om som hövding på Tonga.