Polynesierna, och därmed även tonganerna, verkar inte ha brytt sig nämnvärt om hur gudarna såg ut. Istället tjänade olika ting – även människor – rituellt som manifestationer för dessa. Ett mycket omdiskuterat fall är hur hawaiianerna uppfattade kapten James Cook, som råkade anlända till den största av deras öar under guden Lonos högtidsperiod. I en av sina böcker om detta poängterar Marshall Sahlins (1995) gång på gång att man inte trodde att Cook var Lono, dvs. att guden inkarnerats och antagit skepnad av en vit man, utan att Lono fanns i honom.5 Vi ska här inte fördjupa oss i just det fallet, utan bara kon-
statera att man runtom i Polynesien skilde mellan guden eller anden i sig och vederbörandes manifestationer. En tidig missionär på Tonga noterade t.ex. att gudabilder och en del stridsklubbor visades vördnad därför att gudarna valde
dem som sin hala, vilket betydde ’väg’ (John Thomas, i Larsson 1960:60–61, n. 71; Fig. 4).
Ännu vanligare var kanske en båt- metafor som flertalet tidiga missionärer var ovetande om eller i varje fall miss- förstod. Båtar som sådana var något som gudar verkligen inte behövde, för om de ville ta sig någonstans var deras
kraft så stor att de omedelbart befann sig där. Istället tog de sin för tillfället lämpliga boning i något som därmed blev högt respekterat. Djur eller föremål som betraktades såsom heliga var som en sorts farkoster, vaka, vilket var ordet för ’båt’ eller ’kanot’ (de enda farkoster man i äldre tider kände till på öarna). Genom olika vaka kunde guden sätta sig i fysisk förbindelse med människornas värld (Collocott 1921:155). Bland arter och föremål som kunde tjäna såsom farkoster för gudarna var fåglar, flygande hundar, hajar, ålar och andra fiskar, havsormar, snäckor, ödlor, valtänder, stenar, vävda mattor, bollar av gurkmeja, stridsklubbor, sköldar, och antropomorfa skulpturer (Fig. 5). Vi drar oss till minnes havsormen som tonganen förde till sitt huvud inför Tasman 1643.
Av det i många avseenden tyvärr otillräckliga källmaterialet att döma förefaller det som om de högsta gudarna sällan nedlät sig till att besöka jordens simpla människor i en havsorm eller annan vaka annat än kanske i undantagsfall. De som kom på sådana visiter var företrädesvis hädangångna hövdingar som fått sin nya hemvist som gudar i Pulotu. Dessa betraktades såsom upphöjda släktingar och måste även fortsättningsvis bli åtlydda.
Vad tonganerna förmodligen menade när Rivers uppfattade att de sade sig härstamma från en otua, som var identisk med totemdjuret, var att de tillhörde en särskild sociopolitisk enhet ledd av en hövding vars förfader blivit en gud och använde ett visst djur såsom ”båt”. Detta förklarar varför de inte åt eller skadade detta djur, även om det i sig självt inte troddes vara guden ifråga.
Figur 4. En tongansk hövding med värdig- hetstecken i form av ett halsband av valtän- der och en stridsklubba med inläggningar av pärlemor. Vissa stridsklubbor ansågs kunna härbärgera gudar. (G. L. Domeny de Rien- zi, Océanie ou cinquième partie du monde, Paris 1838.)
I rättvisans namn ska nämnas att Rivers inte alls var den förste som feltolkade de sätt på vilka de tonganska gudarna gav sig till känna. Missionären Peter Turner (i Latukefu 1974:102) berättar t.ex. om vad som hände när hövdingen Taufa’ahau – senare kung över det enade riket under namnet George Tupou I – tillsammans med sina krigare såsom förkämpar för kristendomen gick in i ett kulthus på ön Vavau. När andemediet såg dem, trodde han att de kommit för att konsultera gudarna och gick sig in i huset för att be. Detta gjorde Taufa’ahau rasande. Han drog
ut mannen, smetade ner honom med lera och kallade honom bedragare. Han tog sedan fram guden, som var inlindad i basttyg och vävda mattor, och när han klätt av den visade den sig bestå ett litet prickigt snäckskal. En del av de kringstående såg förbluffade ut, andra skrattade, och huset stod snart i lågor.
Vilken gud det rörde sig om nämner inte missionären, och inte heller vilken art av snäcka som ansågs härbärgera den. Men att den var liten och fläckig pas- sar bra ihop med en kägelsnäcka, eller fuhu på tonganska. Sådana snäckor har förmåga att avfyra små harpuner som hos vissa arter är så giftiga att de kan döda en människa, vilket kanske förklarar varför de satts i samband med högre makter. Vi vet att minst en gud, Vakafuhu, troddes kunna träda in i just en kägelsnäcka. Det är också intressant att notera att snäckan var inlindad i basttyg och fint vävda mattor, för samma sed relaterad till heliga föremål har dokumenterats hos andra polynesiska folk (Fig. 6).6 Valerio Valeri (1985:300–301) uppger t.ex. att
man på Hawaii uppfattade flera olika slags objekt såsom gudamanifestationer och lindade in dem i basttyg under tempelritualer för att understryka gudens osynliga närvaro. Därmed skedde en övergång från det förnimbara till något för den mentala föreställningsvärlden, från ett individuellt objekt till ett gene- Figur 5. En gudinnas tillfälliga boning i form
av en skulptur. Bilden visar hur hon förned- ras genom hängning sedan hennes tillbedjare omvänts till kristendomen. (J. Williams, A Narrative of Missionary Enterprises in the South Sea Islands, London 1840.)
rellt begrepp, menar han. Denna förklaring kan ju vara lika relevant för Tonga. När och var gudarna uppträdde i skepnad av ett särskilt djur var naturligt- vis frågor av stor betydelse. Firth (1930–31:393) tänkte sig att djur p.g.a. sin rörelseförmåga i högre grad än växter kom att uppfattas såsom manifestationer för gudarna. Beroende på var det uppträdde och hur det rörde sig troddes dju- ret kunna ge besked om gudens avsikter. Låt mig här nämna ett par belysande exempel.
Det första gäller guden Haele-feke, vars namn syftar på att han anländer majestätiskt i en bläckfisk. Om en bläckfisk visade sig i vattnet nära sina klan- medlemmars boplats blev den genast erkänd som en manifestation av Haele-feke. Hans andemedium, en kvinna, gick då till en upphöjd plattform, där man offrade kokosnötter, flätade palmblad och annat, och hon inväntade där den stund då han skulle träda in i hennes kropp. När så skett rörde hon sina armar och ben Figur 6. Efter sin omvändelse överlämnar polynesierna på Rarotonga, en av Cooköarna, sina gudaskulpturer inlindade i basttyg till missionärerna. (J. Williams, A Narrative of Missionary Enterprises in the South Sea Islands, London 1840.)
likt bläckfiskens tentakler, säger bevarade beskrivningar (Collocott 1921:231). Haele-feke var särskilt förbunden med Motuapuaka, en alltjämt mycket infly- telserik ätt av härolder med sitt säte i västra delen av huvudön Tongatapu. Alla som tillhörde denna klan var tvungna att avstå från att äta bläckfisk. De fick inte ens gå i närheten av en plats där sådan tillreddes eller åts. Om någon överträdde dessa restriktioner drabbades vederbörande av skallighet som dock sägs ha varit möjlig att bota (tyvärr får vi inte veta hur), eller av något värre. Guden var så högt respekterad att människorna av hans klan, om de fann en död bläckfisk, var tvungna att begrava den ceremoniellt.
Det andra exemplet gäller Toke-i-moana, ”Muränan i det öppna havet” (Col- locott 1921:234–235). Denna gud är förknippad med en av de mest dramatiska händelserna i 1800-talets Tonga. Hans klan bodde på ön Uiha, där ett särskilt hus byggts för hans tillbedjare och dit sjuka människor togs i hopp om att de skulle bli botade efter nödvändigt offer (vilket inom parentes sagt gick till så att morbro- dern, som alltid hade ansvar för sina systerbarns välbefinnande, fick offra en eller flera fingrar). Att äta muränor, dvs. havsålar, var förstås helt otänkbart för dem.
Före sin omvändelse till kristendomen, 1828, hade Taufa’ahau, sedermera George Tupou I, via sin mors hövdingafamilj på Uiha deltagit i kulten kring Toke-i-moana. Vi kan därför anta att han var en av de gudar som den framtida kungen utmanade genom att, enligt vad det berättas, simma ut på djupt vatten, ropa deras namn och uppmana dem att komma till honom om de verkligen var gudomligt mäktiga (Latukefu 1974:64–65). Eftersom ingen dök upp prövade han sedan de kristnas gud genom att kasta sitt spjut mot en haj, som troddes härbärgera en gud, och slängde sedan två karlar överbord för att hämta det i förvissningen att Jehova skulle rädda dem om han var stark. De två männen kom välbehållna iland, och överbevisad genom sina test att de kristna hade den enda sanna guden blev Taufa’ahau sedan en ivrig förkämpe för den tro genom vilken stora omvälvningar skulle ske på Tonga.