Nåväl, vad jag kan göra är möjligen att tackla valet mellan (5) och (6) indirekt. Låt ”Gud” beteckna en allperfekt – allgod, allsmäktig, allvetande, etcetera – andevarelse. Eller kort sagt, som Anselm sade, ”det än vilket något högre inte kan tänkas”. Betrakta sedan följande två alternativ:
(7) Det nödvändiga tinget är Gud. (8) Det nödvändiga tinget är inte Gud.
Om (3) är sant, vilket vi utgår ifrån, följer även att (7) eller (8) är sant, ty ännu en gång har vi att göra med två påståenden som är logiskt uttömmande och ömsesidigt uteslutande. Jag tänker nu att det trots allt går att argumentera till förmån för (7), och därmed indirekt till förmån för (6). Vad jag har i åtanke är inte alls särskilt starkt, men här får man vara glad över vad som bjuds! Vårt mål borde heller inte vara att försöka avgöra saken i endera riktningen, vilket bara skulle göra oss besvikna, utan snarare att försöka undersöka om det finns något alls att anföra till den ena eller den andra positionens försvar.
besitta en fantastisk metafysisk kvalitet. Mediokra kandidater som elektroner, protoner, atomer, planeter, galaxer, djur, människor, änglar och demiurger göre sig inte besvär. Endast riktigt storartade kandidater kan komma ifråga: ju större, desto bättre. Men den i teorin mest storartade kandidaten av alla är Gud: det högsta tänkbara väsendet. I teorin tycks det alltså inte finnas någon värdigare kandidat till att vara X – till att existera med metafysisk nödvändighet – än Gud. Antag att vi finge reda på att det finns ett nödvändigt ting och att detta ting är, låt säga, den mörka energin. Jag tror att vi skulle bli förbryllade. (De av oss som är teister kanske rent av skulle bli förbaskade.) Varför är just detta ting nöd- vändigt, snarare än något annat ting? Vad är det för speciellt med den mörka energin? Om vi däremot finge reda på att det nödvändiga tinget verkligen är Gud tror jag knappast att någon av oss skulle bli förbryllad. (Huruvida de av oss som är ateister skulle bli förbaskade låter jag vara osagt.) Ty vad funnes det att konfunderas över att just detta ting, det absolut fulländade väsendet, är nödvän- digt? Vilket ting, när allt kommer omkring, vore bättre lämpat att besitta den häpnadsväckande egenskapen att vara nödvändig än det bästa tänkbara tinget?
De av oss som kan vår gudsbevishistoria anar nog att den här tankegången vetter mot den ”ontologiska” tanketraditionen (som härstammar från redan nämnde Anselm), alltså den oerhört omdiskuterade idén att man utifrån själva gudsbegreppets fullkomlighet skulle kunna härleda Guds existens. För att bättre kunna välja mellan (5) och (6), som handlar om huruvida det nödvändiga tinget är av materiell eller icke-materiell natur, tog vi ju sikte varken mot materien själv eller ens mot materiebegreppet utan mot självaste gudsbegreppet. Men det är minst lika tydligt att tankegången samtidigt vetter mot den ”kosmologiska” tanketraditionen, som försöker sluta sig till Guds existens inte utifrån gudsbe- greppet utan utifrån vissa generella empiriska fakta. Vad som i vårt fall fångade vårt intresse till att börja med var ju inte föreställningen om det högsta tänk- bara väsendet utan det empiriska faktum att det finns något överhuvudtaget. Denna ”kosmontologiska” dubbelriktning i mitt religionsfilosofiska tänkande har jag för övrigt ägnat några år av mitt liv åt att närmare begrunda. Resultatet (Lembke 2012) lämnar mycket att önska, men det vittnar ändå på sitt sätt om att allt som kan sägas i fråga om Guds existens ännu inte är sagt.
Avslutning
Men vad hände egentligen med (5) och (6)? Vad är rimligastatt tänka sig: att X, det nödvändiga tinget, är av materiell eller av icke-materiell art? Frågan står allt- jämt obesvarad. Den går heller inte att besvara utifrån den diskussion vi hittills
har fört. Även om vi går med på att Gud i teorin är den bästa X-kandidaten, är det förstås en annan sak huruvida X är Gud. Det finns många argument både för och emot Guds existens: argument som är relevanta för att kunna ta välgrundad ställning i valet mellan (7) och (8) och därmed indirekt också för att kunna välja mellan (5) och (6).
Därmed har vi nått vägs ände. Den fortsatta färden sker på egen hand. Låt oss avslutningsvis försöka knyta ihop trådarna genom att sammanfatta vad vi har kommit fram till så långt.
För det första: det yttersta metafysiska mysteriet är och förblir vad det är. Oavsett om det finns något nödvändigt ting eller ens om detta ting är Gud, är det absolut obegripligt varför det finns något överhuvudtaget.
För det andra: det faktum att det finns något överhuvudtaget tycks inte desto mindre vara ett metafysiskt nödvändigt faktum. Det hade inte kunnat vara på något annat sätt.
För det tredje: vad som gör det faktum att det finns något överhuvudtaget metafysiskt nödvändigt verkar bottna i att det finns minst ett nödvändigt exis- terande ting.
För det fjärde: det är alltjämt oklart vad detta nödvändiga ting har för identitet. Det är till och med oklart huruvida det är av materiell eller icke-materiell art.
För det femte, avslutningsvis: det kan på intet sätt uteslutas att det nödvändiga tingets identitet trots allt bäst låter sig preciseras i traditionellt teistiska ordalag.
Referenser
Armstrong, D. M. 2006. Reply to Efird and Stoneham. Australasian Journal of Philosophy 84: 281–283.
Lembke, Martin. 2012. Non-Gods and Gods: A Cosmontological Treatise. Lund: Lund Iniver- sity Dissertations.
Olsson, Erik J. 2005. Review of Bede Rundle’s Why there is Something rather than Nothing.
Notre Dame Philosophical Reviews. http://ndpr.nd.edu/review.cfm?id=2081.
Rundle, Bede. 2004. Why there is Something rather than Nothing. Oxford: Oxford University Press.