I den svenska litteraturen är Olof von Dalin den som har skrivit flest gravdikter över djur. Det rör sig om inalles cirka tjugofem stycken – och det är förmodligen inte bara svenskt rekord utan också världsrekord: ingen har veterligen besjungit så rikligt med hädangången fänad som han. Flera av Dalins gravdikter över djur är hundgravdikter, skrivna över tikar.
Några strofer in i en bröllopsdikt till Johan Mauritz Banér och Hedevig Ulrica Ribbing, ”Tidens och Kärlekens Träta”, kommer Dalin in på djuren, deras död och gravar. Han skriver: ”Der lågo Riddare-Pantsar i kras, / Der Kragar och söndriga Skrifter, / Städer och Slott, som kroßade glas, / Och Fänad i Helgade Grifter” (Dalin 1767 del II: IV, s. 4). Bröllopsdikten är från 1732, och raderna blev snart välkända. I kapitlet ”Oxeaden”, ett äreminne över en oxe i reseberät- telsen Min son på galejan (1781), skriver Jacob Wallenberg: ”Detta [oxens död] gaf mig anledning, at anställa en betraktelse öfver fänad: i synnerhet fan jag mig förbunden, at upresa en Poetisk ärestod på vår afledne Rölles graf, såsom billig erkänsla för den andel jag fått av Sterbhusets qvarlåtenskap. Han var et godt kreatur, och min res-kamerat, så väl som de andra. Mången Skald har strött cypresser öfver et ovärdigare lik, eller efter von Dahlins uttryck, besjungit
fänad i helgade grifter.” (Wallenberg 1999, s. 131). Också det sena 1700-talet är
representerat i denna diktning.
Flera av Dalins gravdikter över djur är hundgravdikter och några av dem är skrivna över tikar som tillhört adelsdamer med koppling till orden Awazu
och Wallasis, som grundades 1732 och där Dalin var sekreterare och den ende
ofrälse ledamoten (han adlades först 1751). En av dessa är en dikt över en tik som troligen har ägts av grevinnan Beata Douglas; den existerar både med och utan titel, vilket är av vikt i sammanhanget. Dikten finns inte bevarad i ori- ginalmanuskript och citeras därför efter Witterhets-Arbeten. Den lyder (Dalin 1767 del IV, s. 30):
Nu werlden lyßne til; nu skola bergen föda: Mitt Plenum wil ge fram så starka dunder-ord, At brak i himmels högd skal ske från haf och jord, Och bäfwan rista kull båd lefwande och döda. Min röst skal blifwa dön, och blixt och dunder lik; Mitt tal skal klyfwa berg och loßa trän från jorden, At trollen – – – tyst, gif akt, nu komma sjelfwa orden: Här hwilar Kersti Berg, som var en liten Tik.
Dalin alluderar i den inledande raden på en berömd passus i Horatius’ De arte
poetica, ”parturient montes, nascetur ridiculus mus” (Horatius, De arte poetica
eller Epistula ad Pisones, rad 139). Horatius’ tanke är att diktarna, i början av sina poem, inte bör utlova något så stort att det inte kan realiseras längre fram. Är den inledande raden alltför bombastisk blir detta en omöjlighet. I Adler- beths översättning från 1807 återges den berömda passusen med följande ord: ”Berget skall barn framföda. Hvad föds? – En löjelig råtta.” ([Horatius] 1807 s. 9). Formuleringen återfinns även hos fabeldiktaren Phaedrus, som levde ett halvsekel efter Horatius. Epigrammet ”Mons parturiens” (’Berget som skulle föda’), nummer 23 i fjärde fabelboken, lyder i Gerhard Bendz översättning (Phaedrus 1962 s. 143):
Ett berg, som skulle föda, skrek i högan sky. På jorden rådde stor förtvivlan överallt. Det nedkom med en råtta. – Detta avser dig, som lovar stora saker, men får föga gjort.
Horatius vänder sig mot sin tids usla författare och manar dem som skall skriva de inledande orden i sina verk till försiktighet. (Samma lärdom låter sig utläsas i Phaedrus’ dikt, vilken dock har en mer allmän syftning.) Verk av ringa bety- delse innehåller ofta alltför stora ord, framhåller Horatius. Det är riskabelt och dåraktigt att öppna för kraftfullt.
Dalin uppträder exakt som det slags författare Horatius varnar för, nämli- gen som pekoralist. Med största omsorg har han valt att skriva smaklöst, och han inleder dikten avsiktligt storvulet, fast på skämt. Detta är diktens stora behållning. Inledningsversen kan ’översättas’ ungefär: ’Hör upp alla jordens människor, ty nu skall jag säga någonting fullkomligt ovidkommande’. Ordet pekoral kommer från latinets pecus, som betyder ’fänad’ eller ’boskap’. Att skriva
ett avsiktligt pekoral om ett djur får således en dubbel komisk effekt. Mönstret i Dalins dikt var sannolikt inarbetat: efter att ha hört diktens första rad förstod hans lyssnarskara vad han anspelade på – och vad som väntade.
Vändningen ”brak i himmels högd” i rad tre är ett prov på den sken- eller driftsreligiösa retorik som är vanlig i både hans poesi och prosa. Uttrycket för tanken till åska men är samtidigt i all sin korthet en skämtsam anspelning på prästerskapets ofta storordiga och omständliga predikomanér. Många av hans texter innehåller utrop och reflexioner som har den karaktären, något som det finns anledning att återkomma till.
I andra strofen använder Dalin en verkningsfull retorisk effekt, nämligen den stegringsfigur som heter aposiopesis. Han hamnar här, det vill säga låtsas hamna, i så stark affekt eller känslostämning att han tvingas avbryta meningen. Det illus-
treras med tre tankstreck: ”Mitt tal skal klyfwa berg och loßa trän från jorden, / At trollen – – –”. Det går inte att fullfölja raden, känsloanfallet är för kraftigt. Dessförinnan har poeten utlovat att hans plenum – tanken är att ’skalden’ har en hel stab av hjälppoeter vid sin sida – skall utverka så starka ”dunder-ord” att han kan tudela berg. Liksom i första raden finns här en lek med namn: tiken har efternamnet Berg. Detta är ytterligare en hänvisning till Horatius och for- muleringen om det födande berget. I barockpoesin var det därtill vanligt med ordlekande anspelningar på de dödas eller på brudparens namn. Dalin torde här skämtsamt anspela också på detta bruk. – Helt följdriktigt avslutas dikten med en antiklimax: ”Här hwilar Kersti Berg, som var en liten Tik.”
Som tillfällespoet påminner Dalin ibland om den förra generationens poe- ter, om Holmström, Johan Runius och J. G. Werving. De har alla tre författat djurgravpoesi, och i flera av sina djurgravdikter alluderar Dalin på dem. I sina poem och i sina ordenstexter imiterar och parodierar han också det föregående seklets skalder, inte sällan genom att skriva avsiktligt dåliga dikter – medvetna pekoral eller pekoralpastischer.
Framför allt var det Sveno Dalius som råkade ut för hans parodier. Dalin kallade Dalius för ”Salig Gubben”; han skrev dikter i detta namn och uppträdde i rollen som honom. Salig Gubben är det mest kända av författarens alter egon. Arngrim Berserk och Mose Lambsenius (som rekommenderar sin systerson Thomas Skenhelius till ett pastorat) är exempel på andra.
”Grafskrifft” heter en dikt över en tik, som Dalin genom en egenhändig underskrift uppger vara författad av Salig Gubben (KB, Rål. fol. 145b, s. 50 f.). I den postumt utgivna Witterhets-Arbeten heter den ”Graf-Skrift öfwer den rara Fru MINNE, Den 5 Julii 1747” (Dalin 1767 del IV, s. 413 f.). Här härmar han Dalius’ arkaiska stil och knaggliga vers och träder in i rollen som pekora- list. Dikten förefaller allvarsamt menad, men är det givetvis inte. Den börjar:
Här hwilar fru Minne i denna här mull til siäl och kropp, med hår och hull:
Hon war wißt [sannerligen] i sit Släkte et ornament [en prydnad], skön, artig, godsint och excellent:
fast hon hade swans och fyra ben, war dock mången människia icke så ren från willdiurs och bestialiska tankar,
samt mycket diabolicum [djävulskap], som nu wankar: Hon war så wänlig emot dem wi Christna kalla,
på sit skinn hade hon mången fläck; men eij på sit rykte, eij heller war hon fräck. Sin bädd och sin stol hon älskade mera, än intriguera och coquettera.
Hon war aldrig löpsk efter stor caracter: et ben under bordet hon älskade mer; ty derpå war ofta mer mat,
än på en lös titel, utan lön och stat.
I raderna ”Hon war aldrig löpsk efter stor caracter: / et ben under bordet hon älskade mer” döljer sig en låg tvetydighet. Dalin låter Salig Gubben bära ansva- ret för oanständigheten, något som denne i egenskap av pekoralist emellertid är ovetande om.
Det är tikens kyskhet som omtalas i den första raden. Vi får veta att hon aldrig kråmade sig när hon fick syn på stolta och nobla hanhundar, att hon inte hemföll åt vällust. I stället nöjde hon sig med ett ben under bordet. Dalins tanke med den andra raden torde vara att åhörarna också skulle kunna urskilja en frivol anspelning, en anspelning som diktens ’författare’ alltså inte åsyftat. Precis som den föregående epokens författare av bröllopsgåtor leker Dalin här med tvetydiga hänsyftningar. Om dikten läses på Salig Gubbens vis, framstår tiken som sedlig och ärbar. Men om den läses på det sätt som Dalin öppnar för, fick hon sitt erotiska lystmäte och lät sin lidelse släckas av vilken byracka som helst under bordet, eller av ett bordsben.
Här är steget långt från Lindschölds hundepitafier, vilka prisar tikarnas – och därmed indirekt änkedrottningens – dygdiga livsföring.