Den mest kända svenska djurgravdikten är Israel Holmströms epitafium över Pompe, en av Karl XII:s hundar. Det är inte känt om Holmström själv ned- tecknade epitafiet – kanske memorerade han den korta dikten (att Holmström är författare till den är dock ställt utom allt rimligt tvivel). Förmodligen har det existerat ett nu förlorat original. Dikten spreds i avskrifter, varav några har bevarats till vår tid – man bör räkna med att det har funnits långt fler avskrifter än de som nu är kända.
Haquin Spegels avskrift av epitafiet, som etablerats i författarens Samlade dikter, har titeln ”Verser öfwer Kongl: Majts hund, Pompe, som blef död i Lägret för [fram- för, utanför] Thorn d. 17. Septemb. år 1703” och lyder (Holmström1999, s. 405):
Pompe Kongens trogne dräng
Sof hwar natt i Herrens [sin herres] säng, Sehn af år och resor trötter
Leed han af [avled han] wjd Kongens fötter. Mången stålt och fager Mö
Önskade som Pompe Lefwa Tusend hieltar eftersträfwa At få så som Pompe dö.
De fyra första raderna har karaktären av ett (eget) epitafium, som sedan kom- menteras i de nästföljande fyra raderna. Sitt fältherrenamn till trots (Pompe var uppkallad efter den romerske fältherren Pompejus) var hunden en ’dräng’, som likväl fick sova vid sin herres fötter i hans säng. Hundens karriär som ’fältherre’ summeras i ’år och resor’. Det väntade rimordet ’dö’ uteblir i sjätte raden och kommer i stället i rad åtta. (Eftersom diktens första del är parrimmad väntar man sig att så skall vara fallet även med den andra delen, som i stället har kiastiska rim). Särskilt omtalade blev diktens avslutande fyra rader. Framför allt uppgiften om att de unga kvinnorna hyser avund mot att hunden var natt fick sova i kungens säng, vilket de själva mellan raderna sägs ha lust till, väckte uppmärksamhet och en del irritation i samtiden. Själv torde Holmström ha varit på det klara med att en försvarlig del av hans åhörare och läsare här skulle associera till la
petite mort, den lilla döden, som var ett populärt motiv i tidens diktning. Det
är således ingen tillfällighet att mö rimmar på dö utan ett prov på poetens – och samtidens – erotiska humor.
Att det väntade rimordet uteblir i sjätte raden och i stället dyker upp i rad åtta, får paradoxalt nog till följd att det framhävs starkare än det skulle ha gjort om det stått på sin väntade rimplats, alltså om också denna del av dikten varit parrimmad. Rimordet, och därmed den komisk-erotiska effekten, får härigenom en mer framskjuten position i dikten: att diktens rimschema är gestaltat som det är, gör att man hejdar sig och läser om.
Man hade väntat sig följande struktur: Mången stålt och fager Mö
Önskade som Pompe dö Tusend hieltar eftersträfwa At få så som Pompe Lefwa.
Observera alltså att detta är en konstruktion – inget av manuskripten har denna utformning.
Det ekivoka inslaget i Pompedikten har uppmärksammats av Carl Fehrman, som talar om ”den älskvärt frivola slutpoängen” i epitafiet (Fehrman 1967, s. 76). Formeln skulle senare begagnas av till exempel Bellman i Fredmans epis- tel N:o 43, där den tvetydiga slutraden lyder: ”Masken dold i blomman bådar blommans död”.
Holmström har skrivit flera erotisk-humoristiska epigram. Några hör till den populära genren gåtor, vilka i hans fall är ganska rättframma. En lyder (Holm- ström 1999, s. 350):
Alla qwinfolcks gunst iagh winner Styfwer Långer men dock trinner mitt i hufwudh är ett hål
Träffligh [förträfflig] saak[:] en sömmenåhl.
Precis som Pompedikten bygger gåtorna på tvetydighet, vilket är denna diktarts främsta kännetecken. I den citerade dikten är det en ”sömmenåhl”, det vill säga en synål som är gåtans lösning.
Det är framför allt i barockens bröllopsdikter, närmare bestämt i slutet av dessa, som man finner gåtorna, där de ofta ingår som ett slags tillägg. Bröllops- gåtan har kallats ”en bortträngd genre i svensk litteratur” (Edenborg 1995, s. 19); den mest kända är signerad Georg Stiernhielm och heter ”Een alfwarsam Gåta/ stält til alle Wackre Damer” (Stiernhielm 1688):
NÄr som mig kommer an en Lust/ at iag wil Leeka/ Så går iag til min Wän/ mijn frögd/ och tijdsfördrijf; Jag fattarn om sin hals/ och tryckern til mit Lijf. Jag grijpern på sin Snarr: Hoo wil mig thet förneeka? Jag dragern vp och ned; iag tagern på sijn Quicka; Jag gnijdern af och til/ til theß han richtig står; Seen ställer iag min Wän/ emellan Been/ och Låår/ Och böriar så en Leek/ som bäst sig månde skicka. Jag fingrarn/ fidlarn/ til mins hiertans Lust och Frögd; Jag gårn vp och ned/ til theß iag är förnögd.
Och ther så händer/ Snarren löper af/ och slaaknar/ Så sätter iagen in/ och wrijdern vp igen:
Fast skeer thet med förtreet/ til theß han stijfwer raaknar; Går Leeken åter an; Så gläder iag min Wän.
Min Wän är en Fiol di gamba.
Vi föreställer oss gärna att en gången tid chockades av sexuell öppenhjärtighet, men under barocken fanns det sammanhang då det rent av ansågs passande att uppträda sexuellt frispråkigt. Det gällde inte minst när man vid bröllopsfi- randena läste upp dessa gåtor (jfr Söderlund 2007). De var en naturlig del av underhållningen.
Bröllopsgåtorna laborerar, framhåller Bernt Olsson, med ”likheterna mellan oskyldiga föremål och handlingar å ena sidan och sexuella handlingar å den
andra, så att läsaren först associerar till det sexuella men till sist blir överraskad över att finna att betydelsen var helt oskyldig”. Anspelningen på erotik är aldrig helt artikulerad – ”och författaren kan, om han blir utsatt för förevitelser, med god min säga att meningen var helt oskyldig” (Olsson 1978, s. 435).
Allusionen på la petite mort i Pompedikten motsvaras med andra ord av den inre, halvt dolda hänsyftningslogik som kännetecknar bröllopsgåtorna. Inte heller Holmström skriver ju i sitt epitafium uttryckligen om den lilla döden – lika litet som han i den citerade bröllopsgåtan diktar om en fallos – men mellan raderna lyser motivet fram.
Att djurgravpoesin innehåller ekivoka element är snarare regel än undantag. I svensk, fransk, tysk och engelsk djurgravspoesi finns både explicit erotiska dikter och dikter som innehåller tvetydiga formuleringar och mer eller mindre förtäckta anspelningar på erotiska praktiker (se Möller 2011, s. 117–141 och Möller 2012). Den frivola djurgravdiktningen är nästan lika gammal som gen- ren själv (Möller 2011, s. 125 f.). I avsnittet om Dalins gravdikt över hunden fru Minne återkommer jag till den.
På ett elegant sätt balanserar Holmström komik och allvar i sin dikt. Epita- fiet kan läsas som en personligt utformad hyllning av Karl XII, riktad direkt till kungen – ett koncentrat av oförväget och humoristiskt smicker, där fältli- vets grovkorniga krigsbusskvickheter får en verkningsfull, skriftlig gestaltning. Både Pompe-epitafiet och Lindschölds epitafier över änkedrottningens hun- dar kan läsas som annorlunda, lapidariska exempel på panegyrik. Hos båda poeterna är det indirekt djurens herre respektive dam som uppmärksammas, dikterna är ställda till och hyllar indirekt djurens ägare. Genom skrivandet av poemen befäste upphovsmännen sin position som sin regents främsta ordkonstnär.