Under 1800- och tidiga 1900-talet föreställde sig de lärda allmänt att det gick att spåra en religionsevolutionär sekvens med hjälp av då alltjämt existerande ”primitiva” trosuppfattningar och praktiker. Komparativ religionsforskning kom därmed i hög grad att handla om sökandet efter de ursprungligaste for- mer av religion till vilka alla andra yttringar kunde härledas (Klass 1995:106). Religionens typer i form av animism, animatism och totemism, eller de för- ment primitiva yttringar i neurotikers själsliv som lett Freud (1913) till att göra jämförelser med ”vildar”, förknippades med kulturell utveckling på ett sätt som gick att diskutera parallellt med de principer för organisk evolution som genom Darwin kommit att revolutionera biologin. Det borde, tänkte man sig, vara Figur 3. En inasi-ceremoni bevittnad av kapten Cook 1777, enligt vad han uppger anordnad till ära för sonen till Tui Tonga. På gravkullen i bakgrunden skymtar vad som troligen är ett hus helgat åt någon av de många gudarna. (J. Douglas, A Voyage to the Pacific Ocean, London 1784.)
möjligt att finna kulturella motsvarigheter till lungfisken och andra ”levande fossil”, och en av dem var totemismen.
Med tiden skulle det visa sig att sådana typologiserande framställningar var starkt förenklade, missvisande eller direkt felaktiga. Tonga exemplifierar att en och samma religion mycket väl kan ge uttryck för flera typer. Där finner vi nämligen tron på andar med boningar i naturen (animism), andlig kraft som särskilt hövdingar kan ha (animatism) samt mystiska förhållanden mel- lan djurarter och grupper av människor. Det senare innefattar vad som kallas ’totemism’. Över hela Oceanien finns, eller fanns, speciella relationer mellan människa och djur som man återkommande har hänvisat till med just den termen. En fråga som uppkommer i Tongas fall är dock om det där rörde sig om totemism i bemärkelsen att människorna betraktade sig såsom ättlingar till något vördat djur.
För att bena upp denna problematik, plockar jag inledningsvis fram sir James G. Frazers klassiker i ämnet, Totemism and Exogamy från 1910. Han definierar där ’totem’ såsom ”en klass av materiella föremål vilka en vilde betraktar med vidskeplig vördnad, i tron att det existerar ett intimt och helt igenom speciellt förhållande mellan honom och varje medlem av klassen ifråga … Förbindel- sen mellan en man och hans totem är ömsesidigt fördelaktig; totemet skyddar mannen, och mannen visar respekt för totemet på olika sätt, genom att inte döda det om det är ett djur, eller inte skära av eller insamla det om det är en växt. Till skillnad från en fetisch, är ett totem aldrig en enskild individ, utan alltid en klass av föremål, generellt en djur- eller växtart, mera sällan en klass av livlösa naturföremål, mycket sällan en klass av konstgjorda föremål” (Frazer 1910,I:3–4).
Frazer beskriver därefter hur totem kan vara av minst tre slag ifråga om rela- tionen till människor: (1) ett klantotem, som är gemensamt för en hel klan och nedärvd från generation till generation, (2) ett könstotem, som är gemensamt för alla män eller för alla kvinnor inom en stam, samt (3) ett individuellt totem som tillhör en särskild individ utan att föras vidare till någon efterkommande. Om det skulle visa sig finnas andra slag, rör det sig sannolikt om varianter av klantotem som enligt hans mening är den viktigaste formen.
Som Frazer såg det är totemismen både ett religiöst och ett socialt system. I religiöst hänseende kännetecknas den ömsesidigt av respekt och beskydd, och i socialt av de relationer som finns klanmedlemmar sinsemellan samt till med- lemmar av andra klaner. Enligt Frazer betraktar, i de ursprungligaste fallen, den totemistiske klanmedlemmen sig själv och sitt totem såsom tillhörande samma art samt skiljer föga mellan sitt beteende gentemot totemet och andra klan-
medlemmar. Därför tar medlemmarna i en klan samma namn som sitt totem och ser sig allmänt som ättlingar till arten ifråga.
Frazer var helt på det klara med att man ingenstans i Oceanien använde begreppet ’totem’. Innan det fått denna förvrängda form i litteraturen hade det nämligen varit begränsat till de nordamerikanska ojibwa-indianerna, vilka med ote och ototeman närmast avsåg familjemärke och släkting (Lindberg 2009:160–161). Men det betydde förstås inte att det på öarna skulle saknas motsvarigheter till den totemism som beskrivits från USA, Kanada och Australien. Det menade en lång rad missionärer och antropologer som blivit intresserade av trosupp- fattningar som gav uttryck för nära samband mellan organismer, andar eller gudar och grupper av människor. Redan 1899 hade sir Edward Burnett Tylor kritiserat dem som tolkat allt rituellt beteende gentemot organismer, i synnerhet djur, såsom totemistiskt. Men flera år senare fanns det alltjämt de som ihärdigt vidhöll uppfattningen om en så brett definierad polynesisk totemism.
En av dem var William H. R. Rivers, som under en expedition 1908 bl.a. gjort strandhugg på Tonga där han fått uppgifter som av Frazer (1910,II:134–167) togs såsom en bekräftelse på totemismen spridning (el. diffusion) till öarna i Stilla havet. På Tonga hade varje familj sin otua, förklarade informanter för Rivers som därmed skrev ordet för en ’gud’. En del av dessa otua visade sig kunna vara djur, andra stenar, men inte växter. Det var otänkbart att äta det djur som man betraktade som sin otua, och enligt Rivers fanns en tro på här- stamning från detta djur. Härigenom slöt hans sig till att det var fråga om äkta totemism (Rivers 1909:160).
Rivers nämnde även att ett ännu tydligare belägg för polynesisk totemism fanns på Tikopia, en liten ö i Salomongruppen. Det skulle däremot inte sir Raymond Firth hålla med om efter sina ingående undersökningar där 20 år senare. Arten, förklarade Firth (1930–31), var bara ett av tre hörn i en triangel som i övrigt bestod av den sociala gruppen samt en ande som tillbads av en viss social grupp och kunde ta sin boning i totemet. Det som beskrivits såsom polynesisk totemism handlade inte om härstamning från en viss art, utan om tron på andar. (Inom parentes sagt är det inte alltid lätt att med utgångspunkt från äldre skriftliga källor gällande Oceanien avgöra vad som var fråga om andar eller gudar.)
Kort tid efter det att han sökt avliva myten om polynesisk totemism med hjälp av sitt Tikopia-material, fick Firth draghjälp av en annan forskare, Frank L. S. Bell (1931). I Polynesien trodde man inte, skrev denne, att den gud eller ande som tog sin boning i ett visst djur var den enda som hade inflytande över livet hos gruppens medlemmar, dvs. det räckte inte att visa vördnad mot detta
djur och dess inneboende högre väsen för att vinna välgång. Vidare tog gruppen aldrig sitt namn från totemet, och inte heller användes det som emblem för gruppen. Enligt Bell fanns den extrema specialisering, som kännetecknar rituella relationer mellan arter och grupper i de australiensiska aboriginernas totemism, inte i den polynesiska tappningen.
När det handlar om tron på härstamning från djur, hävdade Claude Lévi- Strauss 1962 i Le totemisme aujourd’hui att skillnaden jämfört med verklig tote- mism var att man i Polynesien uppfattade en genealogisk kontinuitet mellan det ”övernaturliga”, ”naturliga” och människor så att alla människor var relaterade till alla ting genom gemensam härstamning (Lévi-Strauss 1962:33–45, se även Lévi Strauss 1983). Den hawaiianska skapelsesången är ett intressant exempel (Beckwith 1972). I detta epos beskrivs en serie födslar av ett stort antal arter vilkas urhem var havet. Från koraller och tagghudingar fortskrider skapelsen till fiskar, delfiner och bläckfiskar för att fortsätta på land från insekter till fåglar, ödlor, grisen, råttan, hunden och avslutningsvis människan.
Diskussionen tillfördes ytterligare insikter när E. S. Craighill Handy 1968 behandlade kino lau från Hawaii. Det handlade där om multipla former, dvs. ett högre väsen kunde ta skepnad av olika slag, även naturfenomen, och vissa djur var särskilt viktiga som familjebeskyddare. I sina jämförelser av detta med andra öar, däribland Tonga, hävdade Handy att dessa trosuppfattningar inte exemplifierade verklig totemism, där tonvikten låg vid relationen mellan totem och social kategori, utan en systematisk teori om förhållandet mellan andliga ”övernaturliga” väsen och deras uppträdande i materiell form. Det stod nu klart att polynesisk totemism i egentlig mening inte fanns.