Erik Lindschöld (1634–1690) är den förste i Sverige att författa gravpoesi över hundar. Hans hundgravdikter tillkom vid änkedrottning Hedvig Eleonoras och Karl XI:s hov, sannolikt på 1670-talet. Lindschöld var Hedvig Eleonoras hovskald. Han gjorde sin plikt som hovpoet och uppvaktade änkedrottningen med dikter vid skilda tillfällen, till exempel vid hennes födelsedagar, och när hennes hundar dött författade han epitafierna över dem. Sannolikt blev han ombedd att skriva dessa dikter.
Många djurgravdikter existerar inte i tryckt form utan är endast tillgängliga som handskrifter i forskningsarkivens manuskriptsamlingar. Två eller möjligen tre hundepitafier av Lindschöld har bevarats; det är inte osannolikt att han skrev fler. Ett av dem heter ”Epitaphium öfwer Hennes M:tz Enchedrottning- ens Hundh Epelin som ligger i Trägården på Ulricksdahl begrafwen” (UUB, Palmskiöld 390):
Jag Epelin som hijt och dijt
Löpp Kring [sprang omkring] i Konga Håfwet, War allom kär, ingen förnär,
Som hwar Man geer Mig låfwet.
Nu ligger här [Nu ligger jag här], har intet mehr Och kan eij mehr begära
Än lijtet Kalck, Steen, Tegell och Lehr För all framfaren ähra.
Lindschöld har förmänskligat hunden, som från sin nya position bortom graven blygsamt sammanfattar sitt liv. Antropomorfism är vanlig i djurgravpoesin, och djuren talar redan i dikter från antikens Grekland och Rom.
Enligt titeln är hunden begravd i trädgården vid Ulriksdal. Någon sten är inte bevarad men har sannolikt rests. I slottsparker uppfördes inte sällan min- nesstenar och gravstenar över döda sällskapsdjur. I slutet av dikten heter det att tiken inte kan begära mer än litet kalk, sten, tegel och lera, vilket torde syfta på materialet som användes till ett dylikt monument. Den sista raden, ”För all framfaren ähra”, betyder ungefär ’I stället för all ära som har vederfarits mig’. Tiken fick alltså ett fint monument som gengåva för det goda renommé den hade medan den levde.
Hur själva ceremonin kring knähundarnas död såg ut finns det inga kända vittnesmål om från svenskt språkområde. Om dikterna lästes upp i anslutning till att djuren ’gravsattes’ eller om de lästes upp vid någon annan tidpunkt går inte att avgöra. En redogörelse för en hundbegravning i renässansens Italien har dock fortlevt. Isabella d’Este (1474–1539), markisinnan av Mantua, skall under högtidliga former ha låtit begrava sina hundar och katter i slottsträdgården, där cypresser och gravstenar med namninskriptioner märkte ut deras gravar. I Julia Cartwrights biografi över markisinnan anförs och refereras författaren Matteo Bandello (ca 1480–1562), som omvittnat att samtliga hovmän och hovdamer var närvarande vid sådana tillfällen. ”Det är betecknande för tiden”, skriver Car- twright, ”that every incident, from the birth of a prince or the fall of an empire,
to the death of a fool or a pet dog, became an occasion for producing Latin epitaphs and sonnets or elegies in the vulgar tongue.” (Cartwright, 1903 s. 135). Intresset för den antika kulturen bidrog till att man i Sverige, liksom på andra håll i Europa, diktade på latin, och under senare hälften av 1600-talet stod den svenska latindiktningen i full blomning. Publiceringen av pseudo- nymen Skogekär Bergbos Thet Swenska Språketz Klagemål/ at thet/ som sigh
borde/ icke ährat blifwer (1658) och Georg Stiernhielms Musæ Suethizantes, Thet är: Sång-Gudinnor/ Nu först Lärande dichta och spela på Swenska (1668) – två
verk som propagerar för svenskans lämplighet som poetiskt språk – innebar alltså inte att den svenska latinpoesin tystnade. Tvärtom inföll dess höjdpunkt åren 1670–1700. Under 1600-talet var förutsättningarna för uppkomsten av en rik latinlitteratur ovanligt goda eftersom man undervisade i språket både i skolorna, vid universiteten och i hemmen, där den mesta undervisningen skedde (Tengström, 1973 s. 67 ff., Johannesson, 1968 s. 32). Vissa poeter skrev enbart på det klassiska språket, medan andra, som exempelvis Lindschöld, diktade på både svenska och latin.
I en volym i Nordinska handskriftssamlingen i UUB förvaras en hund- gravdikt med titeln ”Epitaphium Caniculæ Reginæ Angliæ” (’Epitafium över drottningens engelska knähund/lilla tik’). Den är skriven på elegiskt distikon, där varannan rad utgörs av en hexameter och varannan en pentameter. I direkt anslutning till den följer epitafiet över Epelin: dikterna är präntade av samma hand, en hand som av allt att döma inte är Lindschölds. ”Epitaphium Caniculæ Reginæ Angliæ” kan emellertid vara författad av Lindschöld – i Nordin 1121 har Epelindikten den snarlika titeln ”Grafskrifft öfwer drottningens hund”. Epitafiet är i så fall skrivet över en annan hund som drottningen haft i sin ägo. Lindschöld sattes högt bland de svenska 1600-talsskalderna av den lärde Carl Gustaf Nordin (1749–1812), som därtill samlade på Lindschöld-manuskript. Därför är det inte förvånande att dikten finns i just hans samlingar. Den lyder i översättning:
Jag som en gång vandrade omkring i det vidsträckta slottet eller låg som ett litet knyte i det kyska skötet,
jag var bordets behag och slottets lilla skämt,
den enda tjänarinnan som var värdig att lägga sin kropp på den kungliga sängen. Nu täcks jag av litet sand, likväl bland blommor,
och jag är min drottnings skugga, värd att begråtas.
(Originalet lyder: ”Ipsa ego quæ quondam [emendation: i dikten quondnam] vasta spatsiabar in Aula / aut jacui casto, sarcina parva, sinu / Delicium mensæ, jocus aulæ atq[ue] unica, Corpus / ponere Regali digna ministra Thoro. / Nunc tegor exigua, [emendation: i dikten exiguæ] flores tamen inter, arena, / Et sum Reginæ, flebilis umbra meæ.” UUB, Nordin 1141.)
Liksom i de antika grekiska förlagorna i Anthologia Graeca (Grekiska antologin) talar tiken från det hinsides och summerar sitt liv (se vidare Herrlinger 1930, Möller 2011 s. 50 ff. & passim).
Dikten är avtryckt i Bengt Bergius’ antologi Allahanda(Bergius 1758, s. 132 f.). Redaktören torde dock ha haft tillgång till en annan förlaga än Nordin-hand- skriften, som då ännu inte kommit i UUB:s ägo – bland annat finns inte den uttalsrelaterade stavningen spatsiabar med i den tryckta versionen av epitafiet. Bergius kallar dikten ”[Grafskrift] öfwer en Tik, som tilhört en Drottning i Engeland”. (I handskriftsvolymen W3 i Linköpings Stifts- och landsbibliotek har den en snarlik titel: ”Öfver en Tik som tilhörde Drotningen i England”).
Det mesta talar emellertid för att det var hunden och inte drottningen som kom från England. Zoologihistorikern John Bernström har påpekat att de engels- ka regenterna och bröderna Charles II (1630–1685) och James II (1633–1701) ”var lidelsefullt fästa vid några av sina dvärgspaniels, som även vid de högtidli- gaste statsceremonier tilläts gå in och ut genom Whitehalls alla dörrar och som följaktligen var allmänt samtalsämne i Europas salonger.” (Bernström 1983, s. 23). Änkedrottningens intresse för dessa modehundar berodde som Bernström understryker alltså inte på en tillfällighet, och han menar dessutom att ”det av flera skäl [är] sannolikt att åtminstone några av hennes spaniels införts direkt från England.” (Bernström 1983, s. 23). King Charles spaniel har varit en omtyckt ras bland adeln och kungligheter i hundratals år, och Charles II (som rasen är uppkallad efter) hade en hel flock av dessa hundar (Hubbard 1948, s. 254 ff.). Kanske var tiken i ”Epitaphium Caniculæ Reginæ Angliæ” en gåva till änke- drottning Hedvig Eleonora d.ä. från den engelske kungen – det hände ofta att djur fungerade som luxuösa gåvor kungligheter emellan. Karl XI:s hetshund Turck skänktes till exempel 1686 till den unge ryske tsaren Peter I (Peter den store) som gengåva för en levande isbjörn (Bernström 1983, s. 21), och 1672 lät Louis (Ludvig) XIV överlämna tolv hästar till Karl XI, varav en var den berömda Brillant som kungen red under slaget vid Lund 1676 (Kraft & Seitz 1949, s. 213–235). År 1673 fick Karl XI hästen Blå Tigern i gåva av den span- ska drottningen (Bengtsson 2005, s. 196). Även i modern tid händer det att statsmän och kungligheter ger varandra djurgåvor. År 2002 skänkte Slovakiens
president en jakthund till Carl XVI Gustaf (Nestor 2010, s. 210) och under ett statsbesök i Thailand 2005 förärades kungaparet de bägge elefanthonorna Bua och Sao Noi (Bengtsson 2005, s. 204).
Lindschölds hundepitafier är exempel på en annorlunda form av panegyrik, det vill säga en versifierad hyllning av en furstlig person. Avsikten med dikterna torde ha varit att uppmärksamma en perifer händelse i hovlivets vardag och att samtidigt uppvakta änkedrottningen. Trots att Lindschöld av allt att döma var ålagd att skriva dikter av det här slaget har han sannolikt haft ett eget syfte med dem, nämligen att befästa sin position som hovets främste poet. Dikterna har tröstat och förstrött sin kungliga adressat för stunden och därefter glömts bort av de allra flesta. Det är många gånger en slump att de tillfällesdikter som idag finns kvar har bevarats åt eftervärlden. Poeterna själva brydde sig för det mesta inte om att samla sina dikter, och avskrevs de av en verssamlare var risken ändå stor att de skattade åt förgängelsen. Lindschölds dikter har hållits levande av flera händer, som skrivit av och tagit vård om dem och sörjt för deras existens under 1700-talet och ända in i vår tid.