För flertalet av Oceaniens öfolk blev 1600- och 1700-talen seklen då kontakten inleddes med västerlänningar. Det skedde genom en serie möten mellan ytterlig- heter i kulturellt hänseende, inte sällan med ödesdigra följder för öborna vilka i dåtida västerländskt perspektiv uppfattades såsom vildar i andligt mörker.2
Holländaren Abel Tasman, som kom till den sydliga delen av Tonga år 1643 (Fig. 1), skrev att ”av religion eller Guds tjänande känner dessa människor inte till någonting” (Tasman, i Sharp 1968:171).3 De var vidskepliga, menade han
och anförde som exempel en iakttagelse han gjort på ön Nomuka: ”Jag har sett hur en av dessa personer tagit upp en havsorm, som kommit simmande förbi hans kanot, lagt den vördnadsfullt på sitt huvud och sedan lagt den tillbaks i vattnet” (ibid.).
Den gången fanns varken tid, intresse eller språkliga förutsättningar att tränga djupare i frågan om anledningarna till mannens beteende. Men tvärt emot hur Tasman föreställde sig förhållandena, vet vi numera att religiösa föreställning- ar genomsyrade samhällslivet på öarna i Tonga och övriga Polynesien. Nutida tonganer brukar tala om ’det förgångnas religion’ såsom en kontrast till kristen- domen och använder då ordet lotu för ’religion’. Men lotu tycks ursprungligen bara ha hänvisat till att ’dyrka’ eller ’bedja’, inte till ett särskilt trossystem. Forna tiders tonganer var visserligen polyteister, bland vilka olika grupper bad till skilda gudomliga väsen, men de hade ett i grunden gemensamt trossystem, ett som inte definierades i kontrast till samhället i övrigt och som de inte behövde något särskilt begrepp för.
Sociala relationer hade de däremot utvecklat en mycket detaljerad vokabu- Figur 1. Öbor på Nomuka i Ha’apaigruppen, Tonga, enligt en teckning från Tasmans besök 1643. (Abel Janszoon Tasman’s Journal, Amsterdam 1898.)
lär för, inte minst när det gäller sådana som hade med styrelseformen att göra (se t.ex. Bott 1982). Hövdingarna ansågs ha gudomligt ursprung, och det var kort sagt deras privilegium att ge order, medan det var undersåtarnas plikt att lyda och tjäna (Fig. 2). På grannögruppen Samoa var och är exempelvis fono ett rådslag mellan hövdingarna, men på Tonga lät de kalla till fono för att kungöra egna beslut via sina härolder (en lägre bördsaristokrati kallad matapule).
Det sätt på vilket alla tonganer, inklusive de högsta hövdingarna, förhöll sig underdånigt till gudarna återspeglade hur de ofrälse tjänade aristokratin, och hur barn lydde sina föräldrar och andra i den äldre generationen. Allt ont som hände en människa togs som tecken på gudarnas vrede därför att veder- börande förbrutit sig mot dem eller deras jordiska härskarrepresentanter, och all bestraffning eller belöning kom direkt i denna värld. Det var förresten bara
Figur 2. Paulaho var Tui Tonga, den högst rankade höv- dingen, vid Cooks besök 1777. Hans anfader, som beräknas ha levt på 800- eller 900-talet, var enligt traditionen son till guden Tangaloa och en jordisk kvinna. (J. Douglas, A Voyage to the Pacific Ocean, London 1784.)
hövdingarna som ansågs ha själar som levde vidare efter döden, och även om missionärerna så småningom ändrade på den uppfattningen är innebörden av hälsningsfrasen till en tongansk adelsman än idag ’tack och lov att du har en själ’ (malo e laumalie).
Precis som de ofrälse var tvungna att böja sig för hövdingarnas vilja, om de önskade få fortsatt välgång, måste även dessa potentater respektera gudarnas önsk- ningar. Varje person av hövdingablod ansågs ha mana, en sorts kraft av magiskt slag som stod i direkt proportion till den välvilja som hon eller han åtnjöt från det gudomliga. Av den anledningen måste hövdingarna ständigt vara beredda att låta förrätta offer eller via medier konsultera gudarna för att försäkra sig om de högre makternas gunst. Inför annalkande krig, långväga sjöfärder och andra viktiga händelser vände de sig därför till präster (fa’aikehe), ansvariga för formella ritualer, och andemedier (taula). Åsikterna går isär huruvida de senare kan betraktas såsom schamaner. En del forskare menar att sådana egentligen bara påträffas i Sibirien, andra att det finns ett cirkumpolärt schamanistiskt bälte som sträcker sig ner genom Amerika. På senare decennier har emellertid alltfler hävdat att schamanism är ett uråldrigt religionskomplex som finns återspeglat i flera andra kulturer, bl.a. i Oceanien (Gunson 1990). I varje fall vet vi att de tonganska andemedierna, eller schamanerna, till övervägande delen var kvinnor och sågs som en sorts tjänare till gudarna som kunde inta deras kroppar och kommunicera via dessa.
Den var inte bara tonganernas jordiska värld som rakt igenom var karaktä- riserad av hierarki, en social skiktning från det lägsta till det högsta, utan så föreställde de sig även att det var med de hundratals gudarna (otua). Man skilde mellan vad vi skulle kunna kalla för primära och sekundära gudar, varibland de senare var hädangångna hövdingar som blivit upphöjda till gudomlig status efter det att deras själar blivit nedsänkta i en magisk källa, belägen i det avlägsna paradiset Pulotu.
Enligt tonganernas egen version av ”Big Bang” hade allt börjat med att en klippa i tidens morgon sköt upp bland flytande tång i havet. En dag började den skaka och dåna, och ut ur den kom då ett tvillingpar, en man och en kvinna kallade Piki och Kele. Sedan började det åter att dundra, och ytterligare tre tvil- lingpar såg dagens ljus. Historien fortsätter med att dessa primära gudar skapar land, idkar könsumgänge, får barn och delar upp världen mellan sig: skyarna, havet, landet, skogarna och Pulotu. Hikuleo, som den härskande gudinnan i Pulotu hette, ansågs ha så stor kraft att hon skulle kunna ödelägga andra platser om hon gavs tillfälle att besöka dem.4 Därför hölls hon fjättrad av ett kraftigt
rep, vars ena ände skyns gudar höll i medan den andra änden var förankrad blad underjordens gudar.
Å Hikuleos vägnar mottog öarnas prästkonung, den helige Tui Tonga, två gånger årligen i den så kallade inasi-ritualen de första jamsrötter och andra grö- dor som marken frambringat (Fig. 3). Annars var det i första hand de sekundära gudarna i Pulotu som man konsulterade och offrade till, för de primära gudarna antogs i ringa mån ägna människornas vardagliga bekymmer sitt intresse.