Historiskt verkar det som om människan har funderat över sina mentala bil- der så länge som hon har reflekterat över sitt eget tänkande (för en överblick, se Thomas, 2010) och frågan om hur mentala bilder skapas och existerar i vår tankevärld har under de senaste femtio åren flitigt debatterats inom kognitions- vetenskaperna (för aktuella överblickar se Kosslyn m.fl., 2006; Thomas, 2010). Men av flera anledningar råder det ofta missuppfattningar kring vad den här debatten egentligen handlar om. Det finns t.ex. inget som helst tvivel om att vi faktiskt upplever mentala bilder. Så ur ett fenomenologiskt perspektiv finns det ingen kontrovers i dagens forskning och litteratur. Vad allt handlar om är istället hur dessa mentala bilder är uppbyggda i vår tankevärld och huruvida bildliga representationer kan eller inte kan existera i vår hjärna. Har vi en ”inre rymd” i vår hjärna som i ett analogt format kan representera positioner, relatio- ner och egenskaper ifrån saker i den yttre världen eller inte? Det är dock viktigt att påpeka att förespråkare av analoga bildliga representationer inte menar att vi har faktiska bilder eller fotografier som finns lagrade för beskådning i vår hjär- na. De ska inte heller ses som representationer som nödvändigtvis omfattar alla de egenskaper som innehas av scenerna som de avbildar. Vanligtvis anses t.ex. mentala bildliga representationer vara mindre skarpa och detaljrika än riktiga bilder. Men den kritiska egenskapen är att de påstås bestå av en ”funktionell rymd” där positioner och relationer motsvarar faktiska avstånd och placeringar ifrån den avbildade visuella informationen (Kosslyn m.fl., 2006).
Det finns idag starkt empiriskt stöd för att vi faktiskt har interna bildliga repre- sentationer av den här typen (se Finke, 1989; Kosslyn m.fl., 2006). Men det finns också motståndare till bildliga representationer som menar att vår tankevärld saknar
förmågan att analogt representera bilder i en inre rymd och som istället menar att alla våra mentala representationer, vare sig det handlar om att tänka språkligt eller i bilder, består av ett beskrivande symbolformat som påminner mer om språkliga representationer och den satslogik som används för att programmera datorer (se Pylyshyn, 2002). Den stora skillnaden mellan de här perspektiven är att i det ena fallet finns det ett direkt samband mellan saker i den yttre världen och i hur de mentalt representeras, medan det i det andra fallet saknas ett sådant förhållande och där relationen mellan saker i den yttre världen och dess mentala representa- tioner är helt arbiträr, såsom i hur språkliga uttryck relaterar till dess referenter.
Historiskt har det starkaste stödet för bildliga representationer baserat sig på resultat ifrån så kallade mentala skannings-experiment (t.ex. Kosslyn, Ball, & Reiser, 1978; Finke & Pinker, 1983; Borst & Kosslyn, 2008). Principen i den här typen av experiment är att när forskningspersoner ombeds att mentalt förflytta sig ifrån en punkt till en annan på ett visuellt stimuli som tidigare studerats så ökar tiden det tar att genomföra denna uppgift linjärt med hur långt avståndet är mellan de två punkterna. Ett sådant resultat är exakt vad man skulle förvänta sig ifall analoga bildliga representationer bearbetas i vår hjärna. Men tolkningen av dessa resultat har blivit hårt kritiserad och har istället förklarats utifrån att vi har en underförstådd kunskap i hur vi ska bete oss när vi försätter oss i sådana här uppgifter (t.ex. Pylyshyn, 2002). Anledningen till att det tar längre tid att mentalt skanna ett längre avstånd än ett kortare uppstår således för att vi har en underförstådd kunskap om hur vi gör när vi söker av visuella stimuli och därefter beter oss ”som om” vi skannade av något i den riktiga världen. Men detta beteende är inget vi behöver göra, och effekten som uppkommer i mentala skanningsexperiment anses därför endast vara ett epifenomen utan funktionell koppling till underliggande mentala representationer. Det här argumentet är väldigt svårt att bemöta för försvarare av mentala bildliga representationer och kan användas emot i stort sett alla psykologiska beteendestudier av mentala bilder. Men med hjälp av hjärnavbildningstekniker såsom fMRI och PET har stödet för interna bildliga representationer ökat dramatiskt under de senaste tjugo åren. Huvudresultaten ifrån de här studierna är att det finns väldigt stora överlapp i vilka hjärnstrukturer som aktiveras under faktisk visuell perception och under mentala visualiseringar (t.ex. Ganis, Thompson, & Kosslyn, 2004) och att flera av dessa strukturer bevisligen består av neuronområden som är topografiskt organiserade och som selektivt aktiveras beroende på vilken position i rummet som man för tillfället bearbetar (Kosslyn, Thompson, Kim, & Alpert, 1995). Men belackarna av bildliga representationer menar att detta enbart handlar om hjärnans fysiska arkitektur och inte har något att göra med själva innehållet i dess
mentala representationer (Pylyshyn, 2002). För att förstå den här distinktionen kan man tänka sig att hjärnans fysiska strukturer motsvarar en dators ”hårdvara” med processorer, minneskort, etc., medan de mentala representationerna istället motsvaras av en dators ”mjukvara”, d.v.s. själva programmen som ligger bakom det man vanligtvis använder den till. Så även om det finns mycket empiriskt stöd för bildliga representationer så befinner sig den här debatten för närvaran- de i ett dödläge där det troligtvis är omöjligt att bevisa det ena eller det andra.
Men om man bortser från de mentala representationernas natur i sig och istället fokuserar på likheterna mellan visuell perception och inre föreställning så finns det idag mycket bevis för att de i mångt och mycket delar på samma neurala nätverk i det visuella systemet (se Kosslyn m.fl., 2006) och att de funk- tionellt är beroende av samma kognitiva resurser (t.ex. Farah, 1988). En frukt- sam väg att studera hur mentala bilder skapas och fungerar är därför att hålla sig agnostisk till dess exakta mentala representationsformat och istället fokusera på att systematiskt kartlägga likheter och skillnader mellan visuell perception och inre föreställning (se Finke, 1989).
Men det är inte bara på en neurologisk nivå som inre föreställning yttrar sig likartat som visuell perception. Sedan slutet av nittiotalet har man funnit att även det okulära systemet aktiveras på ett likartat sätt under inre föreställning som under visuell perception.