Allmänt

Bestämmelser om äktenskapshinder finns i 2 kap. äktenskapsbalken (ÄktB). Där framgår att den som är under 18 år inte får ingå äkten- skap (2 kap. 1 § ÄktB). Äktenskap får inte heller ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon. Vidare får halvsyskon inte ingå äktenskap med varandra utan tillstånd av myndighet som anges i 15 kap. 1 § ÄktB, dvs. läns- styrelsen. Vid tillämpningen av bestämmelserna jämställs adoptiv- förhållande med släktskap. De som därvid anses som helsyskon får dock ingå äktenskap med varandra efter tillstånd från länsstyrelsen (2 kap. 3 § ÄktB). Slutligen får den som är gift eller partner i ett registrerat partnerskap inte ingå äktenskap (2 kap. 4 § ÄktB).

Äktenskapshindren avseende låg ålder, släktskap i rätt upp- och nedstigande led eller som helsyskon1_{, samt månggifte är indispensabla.} Några undantag kan alltså inte göras.

1 _{Härvid jämställs alltså adoptivförhållande med släktskap. De som därvid anses som helsyskon}

Om ett äktenskap skulle ingås i strid mot något äktenskapshinder är det inte ogiltigt. Äktenskapet gäller alltså och har rättsverkningar men kan upplösas genom omedelbar äktenskapsskillnad (5 kap. 5 § ÄktB).

Om en vigsel däremot inte skett i enlighet med de formkrav som föreskrivs i 4 kap. 2 § ÄktB, eller om vigselförrättaren var obehörig, är vigselförrättningen ogiltig och något äktenskap kommer inte till stånd.

Hindersprövning

Innan ett äktenskap ingås ska det prövas om det finns något hinder mot äktenskapet. Prövningen görs av Skatteverket (3 kap. 1 § första stycket ÄktB). De två som avser att ingå äktenskap ska gemensamt begära hindersprövning (3 kap. 1 § andra stycket ÄktB). Om någon som ansöker om hindersprövning inte är folkbokförd i Sverige kan förutsättningarna att ingå äktenskap vara oklara. I ett sådant fall ska den enskilde visa upp ett intyg från en utländsk myndighet om sin behörighet att ingå äktenskap (3 kap. 2 § ÄktB). Ett sådant intyg möjliggör en kontroll som motsvarar den som sker mot folkbok- föringen.

De som begär hindersprövning ska skriftligen försäkra att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de inte tillstånd till äktenskapet enligt 2 kap. 3 § andra stycket ÄktB ska deras försäkran också avse att de inte är halvsyskon (3 kap. 3 § första stycket ÄktB). De som begär hindersprövning ska vidare uppge om de tidigare har ingått äktenskap eller låtit registrera partner- skap. Den som tidigare har ingått äktenskap eller låtit registrera part- nerskap ska styrka att äktenskapet eller partnerskapet har blivit upplöst, om inte detta framgår av folkbokföringen eller av intyg från utländsk myndighet (3 kap. 3 § andra stycket ÄktB).

Skatteverkets utredning om sakförhållandena sker i första hand genom en kontroll av personuppgifterna mot folkbokföringen. Be- dömer Skatteverket att det inte finns något hinder mot äktenskapet ska ett intyg om detta utfärdas (3 kap. 4 § ÄktB). Skatteverkets be- slut i fråga om hindersprövning får överklagas (15 kap. 2 § ÄktB). Om äktenskapet ingås inför en svensk vigselförrättare i ett annat land kan en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat göra pröv-

ningen (3 § förordningen [2009:264] om hindersprövning för vigsel inför svensk vigselförrättare utomlands).

Om man vill ingå äktenskap inför en svensk myndighet ska det alltid prövas om det finns något hinder mot äktenskapet enligt svensk lag.2 _{Om ingen av parterna är svensk medborgare eller har} hemvist i Sverige, ska det dessutom prövas att var och en av dem har rätt att ingå äktenskapet enligt lagen i en stat där han eller hon antingen är medborgare eller har hemvist. Om båda begär det och det finns särskilda skäl får dock prövningen ske med tillämpning av enbart svensk lag även i ett sådant fall (1 kap. 1 § lagen [1904:26 s.1] om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och för- mynderskap [IÄL]).

Inom Norden kan hindersprövning som gjorts av en myndighet i ett av de nordiska länderna även åberopas för vigsel i något av de andra länderna (2 § förordningen [1931:429] om vissa internatio- nella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynder- skap).

Vigsel

Äktenskap ingås genom vigsel (4 kap. 1 § ÄktB). En vigsel inför svensk myndighet i Sverige ska förrättas enligt svensk lag (1 kap. 4 § IÄL). Detsamma gäller för vigsel inför svensk myndighet i utlandet (1 kap. 5 § IÄL).

En vigsel förrättas av en vigselförrättare. Behörig att vara vigsel- förrättare är sådan präst eller annan befattningshavare i ett trossam- fund som har förordnande enligt lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund eller den som länsstyrelsen har förordnat (4 kap. 3 § ÄktB). Vigselförrättaren har till uppgift att för det all- männas räkning se till att äktenskapet inte ingås i strid med något äktenskapshinder. Det åligger därför vigselförrättaren att innan en vigsel förrättas förvissa sig om att hindersprövning har skett inom fyra månader före den planerade vigseln och att inget hinder har framkommit (4 kap. 5 § ÄktB). Vigselförrättaren ska kunna förlita sig på att hindersprövningen är korrekt men ska också självständigt bedöma att det inte finns något hinder mot äktenskapet. Om något

2 _{Med svensk myndighet avses samtliga vigselförrättare vars behörighet grundar sig på svenska}

bestämmelser. Även präster med vigseltillstånd ägnar sig således åt svensk myndighetsutöv- ning. Se prop. 2003/04:48 s. 53.

hinder har förbisetts vid hindersprövningen ska vigsel vägras. Vigsel- förrättaren har däremot inte rätt att frångå Skatteverkets bedömning att det föreligger ett hinder mot äktenskapet. Vigselförrättaren har även ett särskilt ansvar för att pröva de mera allmänna förutsättning- arna för vigsel som hindersprövningen inte tar sikte på. Vigsel får t.ex. inte ske om någon av parterna bedöms handla mot sin vilja eller kan anses sakna rättslig handlingsförmåga.

I 4 kap. 1 § ÄktB anges att vigsel ingås i närvaro av släktingar eller andra vittnen. Bestämmelsen ger uttryck för att vigseln är en offent- lig förrättning. Vigseln är dock giltig även om några vittnen inte har varit närvarande. I 4 kap. 2 § första stycket ÄktB anges däremot de konstitutiva momenten vid vigseln. För att det ska vara fråga om en giltig vigsel krävs för det första att de som ingår äktenskap är när- varande samtidigt. Vidare ska de som vill gifta sig var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren ska därefter förklara att parterna är makar.

Har det inte gått till på detta sätt, eller var vigselförrättaren inte behörig, är förrättningen ogiltig som vigsel (4 kap. 2 § andra stycket ÄktB). En förrättning som är ogiltig som vigsel får dock godkännas av regeringen om det finns synnerliga skäl (4 kap. 2 § tredje stycket ÄktB). Vid vigsel gäller i övrigt den ordning som tillämpas inom ett trossamfund om vigseln förrättas av en präst eller någon annan be- fattningshavare i samfundet. Föreskrifter om borgerlig vigsel finns i en särskild förordning (förordningen [2009:263] om vigsel som för- rättas av särskilt förordnad vigselförrättare).

Efter vigseln ska vigselförrättaren genast sända en underrättelse till Skatteverket (4 kap. 8 § ÄktB). Uppgifterna läggs till grund för en ändring av uppgifterna om parternas civilstånd i folkbokföringen.

Vid underrättelse om vigsel ska Skatteverket kontrollera att vigseln har föregåtts av hindersprövning och att det vid prövningen inte framkommit något äktenskapshinder. Om en sådan prövning inte har förekommit eller om vigseln har förrättats trots att det vid pröv- ningen framkommit hinder mot äktenskapet, ska myndigheten under- rätta den som ska anmäla eller pröva frågor om disciplinansvar, åtals- anmälan, avskedande eller entledigande beträffande vigselförrättaren. I de fall som avses i 5 kap. 5 § första stycket ÄktB (se nedan) ska Skatteverket även underrätta allmän åklagare.

Äktenskapsskillnad

Enligt svensk lag har var och en ovillkorlig rätt till äktenskapsskill- nad utan angivande av några skäl (se 5 kap. ÄktB). Den enda in- skränkning som finns är att det i vissa fall ska löpa en betänketid om sex månader.

Är makarna överens om att äktenskapet ska upplösas ska äkten- skapsskillnaden föregås av betänketid om båda makarna begär det eller om någon av dem varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som står under den makens vårdnad (5 kap. 1 § ÄktB). Vill bara en av makarna att äktenskapet ska upplösas ska betänketid också löpa (5 kap. 2 § ÄktB). Om makarna lever åtskilda sedan minst två år har dock var och en av dem rätt att skilja sig utan föregående be- tänketid (5 kap. 4 § ÄktB).

I mål om äktenskapsskillnad i svensk domstol tillämpas svensk lag förutom i vissa undantagsfall då även utländsk lag kan vara att beakta (3 kap. 4 § IÄL). Den som omfattas av svensk jurisdiktion har alltså rätt att skilja sig.

I praktiken kan det dock vara så att inte enbart det juridiska per- spektivet har betydelse. Om ett äktenskap omfattas av ett religiöst eller traditionellt normsystem kan också detta ha betydelse för de berörda. Exempelvis godtar många länder med en islamiskt präglad rättsordning inte en civilrättslig äktenskapsskillnad om den inte an- ses uppfylla de religiösa kraven eller åtföljs av en religiös äktenskaps- skillnad.3

Upplösning av tvångsäktenskap och äktenskap som har ingåtts trots att det fanns ett äktenskapshinder

I 5 kap. 5 § äktenskapsbalken finns särskilda bestämmelser om upp- lösning av äktenskap som har ingåtts trots att det funnits ett äkten- skapshinder eller där en make har tvingats att ingå äktenskapet. En make har enligt dessa bestämmelser rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid om det görs sannolikt att denne har tvingats att ingå äktenskapet eller om maken har ingått äktenskapet före 18 års ålder. Vidare har var och en av makarna rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller

är helsyskon. Detsamma gäller om äktenskapet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift eller registrerad partner och det tidigare äktenskapet eller partnerskapet inte har blivit upplöst (5 kap. 5 § första stycket ÄktB).

Vid tvegifte har dessutom var och en av makarna i det tidigare äktenskapet rätt att få detta upplöst genom omedelbar äktenskaps- skillnad. Detsamma gäller om ett partnerskap registrerats trots att någon av partnerna då var gift (5 kap. 5 § andra stycket ÄktB).

Utgångspunkten för regleringen i ÄktB är alltså att något av de aktuella äktenskapen ska upplösas genom äktenskapsskillnad. När det gäller tvegifte innebär bestämmelserna att de berörda parterna själva – dvs. den omgifte och hans eller hennes make i såväl första som andra äktenskapet – kan avgöra vilket äktenskap som ska upp- lösas. Den omgifte har en viss valrätt samtidigt som dennes make i något av de aktuella äktenskapen å sin sida kan ta initiativ till upp- lösning av sitt äktenskap.

I de fall som avses i första stycket får talan om äktenskapsskillnad även föras av allmän åklagare (5 kap. 5 § tredje stycket ÄktB). I fråga om tvegifte gäller talerätten alltså endast det andra äktenskapet. Åkla- garen har inte rätt att välja vilket av äktenskapen som ska upplösas.

Åklagaren tillvaratar det allmännas intresse av att upplösa äkten- skap som inte är önskvärda. Åklagaren har dock inte någon absolut skyldighet att föra en talan om tvångsupplösning. En intresseavväg- ning ska göras varvid det får övervägas vilka negativa konsekvenser en framtvingad upplösning av äktenskapet kan få för de personer som berörs av upplösningen. En upplösning av äktenskapet ska eftersträvas om det är motiverat av omsorg om den enskilde eller om det från allmän synpunkt framstår som stötande att låta äktenskapet bestå (prop. 2003/04:48 s. 38).4

I äldre förarbetsuttalanden har framhållits att det endast i undan- tagsfall bör komma i fråga att åklagaren avstår från att föra talan om parterna själva underlåter att ta initiativ till äktenskapsskillnad (prop. 1973:32 s. 144). Det angavs dock att man inte kan utesluta att ett äktenskap i vissa situationer bör kunna accepteras trots att det har ingåtts i strid mot ett indispensabelt äktenskapshinder. Som exempel angavs att vid tvegifte kan det första äktenskapet ha ingåtts utomlands och det andra äktenskapet ha bestått under lång tid,

varvid båda parter felaktigt utgått från att det första äktenskapet enligt svensk lag varit att anse som upplöst (prop. 1973:32 s. 118).

De särskilda bestämmelserna om äktenskapsskillnad i 5 kap. 5 § ÄktB tar sikte på äktenskap som är ingångna genom vigsel inför svensk myndighet. En regel om talerätt för åklagaren fanns redan i lagen (den 12 november 1915) om äktenskaps ingående och upplös- ning. Den inarbetades senare i den nya giftermålsbalken (GB) som efter nordiskt lagsamarbete infördes 1920. Vissa förarbetsuttalanden i samband med bl.a. ändringar i paragrafen 2004 talar för att åklag- aren med stöd av bestämmelsen skulle kunna föra talan om äkten- skapsskillnad även när det gäller äktenskap som ingåtts utomlands, i vart fall om makarna har tillräckligt stark anknytning till Sverige (prop. 2003/04:48 s. 49). Såvitt utredningen har kunnat konstatera förekommer detta dock inte i praktiken. I dessa fall saknas även en sådan ordning för underrättelse till åklagare som den i 4 kap. 8 § andra stycket ÄktB. Utredningen återkommer till frågan om tvångs- upplösning av utländska äktenskap i avsnitt 11.4.