Fri rörlighet inom EU

Frågor om ingående och erkännande av äktenskap faller in under medlemsstaternas befogenheter. Det är alltså som utgångspunkt upp till varje medlemsstat att ta ställning till i vilken utsträckning andra staters äktenskap ska erkännas. Medlemsstaterna är vid detta ställ- ningstagande dock skyldiga att iaktta unionsrätten och i synnerhet bestämmelserna om unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppe- hålla sig inom medlemsstaternas territorier (se t.ex. Coman m.fl., C- 673/16, 5 juni 2018).

Den fria rörligheten för personer är en av EU:s grundprinciper och gäller även för familjemedlemmar. Rätten till fri rörlighet regleras i såväl fördragen och EU-stadgan (artikel 3.2 i fördraget om Euro- peiska unionen, artikel 21 och avdelningarna IV och V i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt samt artikel 45 i stadgan) som i sekundärrätten (det s.k. rörlighetsdirektivet34_{). Den innebär att} EU-medborgare har rätt att resa till ett annat EU-land och vistas där en längre eller kortare tid. Den fria rörligheten för personer omfattar även rätten att ta med sig sin familj vid flytt till en annan medlemsstat oavsett om de är unionsmedborgare eller inte (invandring till EU från tredjeland regleras dock inte av rätten till fri rörlighet inom unionen utan av de EU-rättsliga bestämmelserna om migration). Värt att notera är att den unionsmedborgare som har uppehållit sig i en annan medlemsstat kan åberopa rätten till fri rörlighet även mot den egna ursprungsmedlemsstaten, om denne t.ex. avser att flytta hem.

EU-domstolens avgöranden på namnrättens område anses ofta kunna överföras till andra frågor om en persons status, däribland erkännande av utländska äktenskap.35 _{Det ska därför nämnas att det} i rättspraxis konstaterats att en medlemsstats vägran att godta ett visst utländskt namn kan innebära en begränsning av rätten till fri rörlighet om åtgärden ger upphov till avsevärda problem för den berörda i administrativt, yrkesmässigt eller privat hänseende (Runevič- Vardy och Wardyn, C-391-09, 12 maj 2011).

34 _{Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmed-}

borgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlems- staternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG.

35 _{Se t.ex. Torstein Franzen (2019), Utredning av konsekvenser av ikke å anerkjenne ekteskap}

som er gyldig inngått i utlandet av parter uten tilknytning til Norge på vigselstidspunktet – barne- ekteskap (under både 16 og 18 år), bigami og søskenbarnekteskap, s. 28 och prop. 2017/18:288

För det fall ett äktenskap inte erkänns i det land dit EU-med- borgaren vill flytta för att t.ex. arbeta, skulle det således kunna in- vändas att dennes fria rörlighet i det enskilda fallet kan komma till skada. Arbetstagaren kan föredra säkerhet om utgången, framför eventuell ovisshet om en sådan flytts familjerättsliga konsekvenser, till den grad att han eller hon avstår från att flytta. Rätten till fri rörlighet kan också påverkas negativt för det fall en unionsmedbor- gares make inte ges uppehållsrätt i en annan medlemsstat för att part- ernas äktenskap inte erkänns där.

Rätten till fri rörlighet är dock inte absolut. En begränsning av den fria rörligheten inom EU kan bl.a. enligt EU-domstolens rätts- praxis vara motiverad och därmed tillåten. För det krävs att in- skränkningen grundar sig på objektiva skäl av allmänt intresse som är oberoende av de berörda personernas nationalitet och står i pro- portion till det legitima syfte som eftersträvas med de nationella reglerna. Den fria rörligheten kan således på olika sätt begränsas på grund av hänsyn till exempelvis allmän ordning, säkerhet och hälsa. Såvitt utredningen har kunnat konstatera finns det inte någon rättspraxis som avser erkännande av utländska polygama äktenskap i förhållande till rätten till fri rörlighet. I det ovan nämnda Coman- avgörandet prövades däremot frågan om beviljande av en härledd uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare som genom ett sam- könat äktenskap var gift med en unionsmedborgare. Även om mång- giften inte bör likställas med samkönade äktenskap kan avgörandet behandlas för att på ett generellt plan belysa frågan om nekat erkän- nande i förhållande till unionsrätten. Målet avsåg en manlig rumänsk medborgare som flyttat till Belgien och där ingått äktenskap med en annan man som var tredjelandsmedborgare. När makarna vände sig till rumänska myndigheter för att undersöka möjligheterna för tredje- landsmedborgaren att få uppehållsrätt där mottog de ett negativt besked baserat på att samkönade äktenskap inte erkänns i den med- lemsstaten. EU-domstolen slog i målet fast att ett vägrat erkännande av ett äktenskap som tredjelandsmedborgaren ingått med en unions- medborgare av samma kön under en vistelse i en annan medlemsstat, kan utgöra hinder för unionsmedborgarens utövande av sin rätt till fri rörlighet. Ett sådant beslut att neka erkännande leder nämligen till att unionsmedborgaren kan berövas möjligheten att återvända till den medlemsstat han eller hon är medborgare i tillsammans med sin make eller maka.

Domstolen konstaterade vidare att en begränsning av den fria rörligheten för personer i och för sig kan vara motiverad. När det kommer till ordre public (vilket åberopats av Rumänien) ska detta begrepp emellertid tolkas restriktivt när det används för att motivera ett undantag från en grundläggande frihet. En skyldighet för Rumänien att erkänna ett sådant samkönat äktenskap som var för handen, såvitt avsåg beviljandet av en härledd uppehållsrätt för en tredjelandsmed- borgare, ansågs därför inte innebära någon kränkning av denna med- lemsstats nationella identitet och inte heller att lag och ordning på- verkades menligt i denna stat.

Mot bl.a. denna bakgrund slog EU-domstolen fast att rätten till fri rörlighet hindrade de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som unionsmedborgaren var medborgare i, från att neka en tredje- landsmedborgare uppehållsrätt med motiveringen att dess lagstift- ning inte medger samkönade äktenskap. Det ska framhållas att dom- stolen tydligt påpekade att bedömningen avseende icke-erkännandet av äktenskapet enbart avsåg frågan om en härledd uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare. Någon granskning av andra rättsverkningar eller konsekvenser av ett nekat erkännande gjordes inte i avgörandet.

I sammanhanget ska det poängteras att synen på samkönade äkten- skap och månggiften torde skilja sig åt inom såväl unionsrätten som i medlemsstaterna. Många medlemsstater tillåter ingåendet av äkten- skap mellan homosexuella men inte polygami. Och när det gäller rätten till fri rörlighet för unionsmedborgare har EU-kommissionen i en vägledning om tillämpningen av rörlighetsdirektivet uttryck- ligen framhållit att en medlemsstat inte är skyldig att erkänna ett äktenskap mellan en EU-medborgare och en tredjelandsmedborgare om det är fråga om ett polygamt äktenskap (KOM(2009) 313). EU- domstolens avgörande i Coman-fallet kan alltså inte tas till intäkt för att medlemsstaterna är skyldiga att erkänna månggiften i samband med att rätten till fri rörlighet aktualiseras.

Avslutningsvis kan det nämnas att Tyskland har tagit rätten till fri rörlighet för unionsmedborgare i beaktande när landet införde en ny lagstiftning om förbud mot erkännande av barnäktenskap, genom att göra undantag för särskilt graverande fall. I motiven till lagen anges som exempel på enskilda graverande fall bl.a. situationer där den fria rörligheten skulle komma till skada.36 _{Vidare gäller det danska} förbudet mot att erkänna utländska barnäktenskap inte för EU/EES-

medborgare och deras anhöriga. Även inställningen till månggiften och barnäktenskap skiljer sig dock åt, bl.a. i det avseendet att majori- teten av EU:s medlemsstater tillåter giftermål före 18 års ålder men att ingen av dessa tillåter ingåendet av månggiften. Frågan om fri rör- lighet kommer därför i ett annat ljus när det är fråga om månggiften.