Rätten till arv

7.5.1 Konsekvenser av ett icke-erkännande vid tillämpning av svensk lag

Makar vars äktenskap erkänns i Sverige skyddas av de regler som finns i ärvdabalken (ÄB) beträffande makes arvsrätt. Den efterlev- ande maken har rätt att ärva hela den avlidne makens kvarlåtenskap, om den avlidne maken inte har egna barn (särkullbarn) (3 kap. 1 § första stycket ÄB). Den efterlevande maken har dessutom alltid, alltså även om det finns särkullbarn, rätt att ur kvarlåtenskapen efter den av- lidne maken erhålla egendom som tillsammans med enskild egen- dom och egendom som erhålles vid bodelning motsvarar fyra gånger prisbasbeloppet (3 kap. 1 § andra stycket ÄB). En efterlevande make har även rätt att begära jämkning på så sätt att han eller hon får be- hålla del av eller hela sitt giftorättsgods i samband med bodelningen vid den andre makens död (12 kap. 2 § första stycket ÄktB).

Frågan är då hur reglerna i ÄB bör tillämpas i månggiftessamman- hang. Detta är långt ifrån klart. Några särskilda regler om månggifte finns inte och vägledande avgöranden i rättspraxis saknas.

Frågeställningen har berörts i Familjelagssakkunnigas slutbetänk- ande (SOU 1987:18). Utredningen framhöll att man får försöka göra en anpassad tillämpning av den svenska arvsrätten med utgångs- punkten att de olika äktenskapen i ett månggifte betraktas som lik- värdiga (jfr det som sagts om makarnas egendomsförhållanden och bodelning i avsnitt 7.3.1).

I betänkandet beskrivs att arvet efter en make i ett polygamt äkten- skap bör fördelas enligt reglerna om legala arvingar och efterarvingar i ÄB. Om en hustru avlider tillfaller arvet mannen i enlighet med 3 kap. 1 § ÄB, och vid mannens bortgång tillskiftas arvet den avlidna hustruns arvsberättigade släktingar i enlighet med 2 kap. ÄB.28

Om i stället mannen avlider och efterlämnar två eller flera hustrur behöver en enda samlad bodelning göras. De efterlevande hustrurna bör kunna åberopa jämkningsregeln i 12 kap. 2 § ÄktB. Oavsett om respektive hustru begär sådan jämkning bör hustrurna tillskiftas lika stor andel av mannens arv.29

Detta kan illustreras med följande exempel:

Anta att den avlidne mannens nettoförmögenhet är 1 200 000 kronor. Anta vidare att hustrurnas nettoförmögenheter utgör följande: Hust- ru 1: 180 000 kronor, hustru 2: 300 000 kronor och hustru 3: 420 000 kro- nor. I bodelningen ska en tredjedel av respektive hustrus nettoförmög- enhet tas i beaktande. Beräkningen blir enligt följande.

Hustru 1: Nettoförmögenheten i bodelningen är 60 000 kronor. Av man- nens nettoförmögenhet tas 400 000 kronor i beaktande varpå det sam- manlagda värdet utgör 460 000 kronor. Respektive part har alltså rätt till 230 000 kronor var. Hustru 1 får 170 000 kronor utöver sitt giftorätts- gods.

Hustru 2: Nettoförmögenheten i bodelningen är 100 000 kronor. Av mannens nettoförmögenhet tas 400 000 kronor i beaktande varpå det sammanlagda värdet utgör 500 000 kronor. Respektive part har alltså rätt till 250 000 kronor var. Hustru 2 får 150 000 kronor utöver sitt giftorätts- gods.

Hustru 3: Nettoförmögenheten i bodelningen utgör 140 000 kronor. Av mannens nettoförmögenhet tas 400 000 kronor i beaktande varpå det sammanlagda värdet utgör 540 000 kronor. Respektive part har alltså rätt till 270 000 kronor var. Hustru 3 får 130 000 kronor utöver sitt gifto- rättsgods.

Av makens giftorättsgods utgavs sammanlagt 450 000 kronor i bodel- ningslikvid till hustrurna. Av makens egendom återstår 750 000 kronor (1 200 000–450 000) som utgör arvet efter honom. Den avlidne mannens hustrur har rätt till en tredjedel var av arvet, dvs. 250 000 kronor var- dera.30

Exemplet är förenklat på så sätt att det bortser från att den avlidne maken kan ha upprättat ett testamente. Fördelningen av arvet kan även kompliceras på grund av basbeloppsregeln, som innebär att den efterlevande maken alltid har rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidne maken få egendom som, tillsammans med övrig enskild egen- dom och egendom som erhålls vid bodelning, motsvarar fyra gånger

29 _Ibid.

prisbasbeloppet (3 kap. 1 § andra stycket ÄB). Basbeloppsregeln av- ser att skydda efterlevande make då även andra arvingar finns. Man bör dock behöva kunna göra ett undantag från denna regel i mång- giftessammanhang eftersom den annars skulle kunna leda till att av- steg görs från principen att efterlevande hustrur ska tillskiftas lika stora arvslotter (dvs. principen om likabehandling av hustrurna som behandlats i avsnitt 7.3.1).31

En tänkt fördelning av arv i månggiftessituationer kan ytterligare kompliceras om det finns särkullbarn. Ett problem kan vara att man- nen t.ex. har två hustrur men endast barn tillsammans med hustru nummer två. Om barnet skulle betraktas som särkullbarn i förhåll- ande till hustru nummer ett, ärver hustru nummer två hela kvar- låtenskapen eftersom det är fråga om ett gemensamt barn till henne och den avlidne mannen. Det kan ifrågasättas om en sådan ordning är rimlig och om det inte finns skäl att tolka 3 kap. 1 § så att be- stämmelsen om särkullbarn inte är tillämplig i månggiftessamman- hang. Rättsläget måste bedömas som oklart.

Ett icke-erkännande av ett utländskt månggifte skulle innebära att den hustru vars äktenskap inte erkänns saknar arvsrätt efter den avlidne mannen. Endast hustru nummer ett har arvsrätt. Likaså sak- nar mannen arvsrätt efter hustrurna i det eller de äktenskap som vägras erkännande. Om den avlidne mannen har barn med båda hust- rur, fördelas arvet på antalet barn varpå hustru nummer ett tillskiftas det arv som avser henne och mannens barn med fri förfoganderätt. Barnen i det äktenskap som inte erkänns betraktas som särkullbarn, varför de är direkt berättigade till sina arvslotter. Hustru nummer två får alltså inte något arv. Om det i stället är så att mannen endast har barn tillsammans med hustru nummer två, ärver barnet som särkullbarn hela kvarlåtenskapen. Hustru nummer två ärver alltså inte och hustru nummer ett endast i enlighet med basbeloppsregeln (3 kap. 1 § ÄB)

Fördelningen av kvarlåtenskapen kan förändras om mannen har upprättat ett testamente. Genom ett testamente kan hustru nummer två tillförsäkras del i kvarlåtenskapen. Barnen har dock rätt till sina laglotter om de skulle påkalla jämkning i testamentet (7 kap. 1 § och 3 § ÄB).32 _{Mannen har även möjlighet att sätta in hustru nummer två} som förmånstagare i en livförsäkring.

31 _{Ulf Bergquist och Anna Fayad (2017), s. 62. Se även SOU 1987:18 s. 199.} 32 _{Ibid (2017), s. 63 f.}

Om ett äktenskap i ett månggifte i stället erkänns men inte tillåts bestå, på så sätt att det upplöses genom äktenskapsskillnad (se av- snitt 7.2.1), avskärs hustru nummer två från arv från maken i sam- band med äktenskapsskillnaden.

Sammantaget kan konstateras att rättsläget på många sätt är oklart när det gäller tillämpningen av ÄB i det fallet att ett utländskt månggifte erkänns. Det är därför svårt att dra några säkra och gene- rella slutsatser om vilka konsekvenserna i praktiken blir om ett äkten- skap inte erkänns eller inte tillåts bestå.

Det bör tilläggas att frågan om en person är gift kan ha viss bety- delse även i försäkringsrättsliga sammanhang. Det kan t.ex. vara så att avtal om liv- och pensionsförsäkringar innehåller standardiserade förmånstagarförordnanden för försäkringstagarens make och sambo. Om ett äktenskap inte erkänns kan det finnas anledning för de be- rörda personerna att överväga ett särskilt förmånstagarförordnande.

7.5.2 Tillämpning av utländsk lag

Den jämförelse som har gjorts när det gäller rättsverkningarna be- roende på om ett utländskt månggifte erkänns eller inte förutsätter att svensk lag är tillämplig. Så blir också i regel fallet enligt EU:s arvsförordning33 _{när den avlidne hade sin hemvist i Sverige vid sin} död (artikel 21 första punkten). I dessa fall finns även svensk doms- rätt enligt behörighetsbestämmelserna i förordningen (artikel 4). I något fall kan dock utländsk rätt bli tillämplig. Om den avlidne vid sin död uppenbart hade en närmare anknytning till en annan stat än hemviststaten, ska nämligen lagen i den andra staten vara tillämplig på arvet (artikel 21 andra punkten). Reglerna om tillämplig lag har universell karaktär (artikel 20) och innebär att även utomeuropeisk lag kan bli tillämplig i frågor om arv.

Också här kan det vara på sin plats att nämna något om rätten i sådana islamiskt präglade familjerättsordningar inom vilka polygama äktenskap som förekommer i Sverige i regel har sitt ursprung (se av- snitt 3.3 och 3.4). Även om den islamiskt präglade arvsrätten skiljer sig åt mellan olika länder och rättsskolor förekommer det att män och kvinnor inte likabehandlas i arvshänseende. Ett exempel på detta

33 _{Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörig-}

het, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställig- het av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg.

är att det inom vissa rättsordningar görs skillnad på om den efter- levande är kvinna eller man på så sätt att kvinnor ärver mindre av sin make än vad män gör från sin maka.34 _{I dessa fall blir konsekvenserna} av att ett utländskt äktenskap vägras erkännande inte av lika stor vikt för kvinnors del som om ÄktB vore tillämplig. Detta eftersom kvinnan vid erkännande av äktenskapet ändå inte hade ärvt sin make i samma utsträckning som enligt svensk rätt. Som framgått ovan blir utländsk rätt i regel även tillämplig (och utländsk domstol i stället för svensk behörig) om den avlidne hade sin hemvist utanför Sverige vid sin död.