Anknytningskravet tas bort för utländska äktenskap

äktenskap som vägras erkännande på grund av

släktskap

Utredningens förslag: Ett äktenskap som har ingåtts enligt ut-

ländsk lag ska som huvudregel inte erkännas i Sverige om det vid tidpunkten för äktenskapets ingående skulle ha funnits hinder mot äktenskapet på grund av sådana nära släktskap som avses i 2 kap. 3 § ÄktB. Detta ska gälla oavsett parternas anknytning hit när äktenskapet ingicks. Undantag från erkännandeförbudet ska gälla om det finns synnerliga skäl.

11.2.1 Bakgrund

Den bestämmelse som reglerar utländska månggiften (1 kap. 8 a § första stycket 2 IÄL) omfattar även släktskapsfall, dvs. äktenskap som skulle ha träffats av hindret i 2 kap. 3 § äktenskapsbalken (ÄktB) om de ingåtts i Sverige. Sådana äktenskap erkänns alltså enligt gäll- ande rätt inte om minst en av parterna var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige när äktenskapet ingicks. Undantag gäller om det finns synnerliga skäl att erkänna äktenskapet.

Den interna regleringen av släktsskapsfall innebär att äktenskap inte får ingås i Sverige mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, samt att halvsyskon inte får ingå äktenskap med varandra utan tillstånd från länsstyrelsen (2 kap. 3 § första och andra stycket ÄktB). Vid tillämpningen av dessa bestämmelser jämställs adoptivförhållande med släktskap. De som därvid anses som helsyskon får dock ingå äktenskap med varandra efter tillstånd (2 kap. 3 § tredje stycket ÄktB).

Släktskapshindren var i äldre rätt en betydelsefull och omfattande kategori äktenskapshinder. Inte bara biologiskt släktskap utan även släktskap som uppkommit genom äktenskap, s.k. svågerlag, utgjorde hinder mot äktenskap såvitt avsåg svågerlag i rätt upp- och nedstig- ande led. Svågerlagshindret utmönstrades dock redan 1973. Även andra släktskapshinder har reducerats i omfattning genom att det tidigare dispensabla förbudet mot äktenskap mellan ett syskon och ett annat

syskons avkomling avskaffats samt att möjligheten till dispens införts för äktenskap mellan halvsyskon.1

Sett ur ett historiskt perspektiv har mängden äktenskapshinder radikalt minskat över tid. Numera är utgångspunkten att äkten- skapshindren ska vara begränsade och att alla ska ha möjlighet att välja äktenskapets form för sin samlevnad. I vissa situationer kan en samlevnad dock vara icke önskvärd från samhällets synpunkt, vilket motiverar att de motverkas genom att sexuella förbindelser straff- beläggs eller träffas av bestämmelser om hinder mot äktenskap. På så sätt kan samhället markera vilka familjebildningar som inte anses acceptabla.2

De nuvarande bestämmelserna i 2 kap. 3 § ÄktB omfattar som sagt förbud mot äktenskap mellan dem som är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller helsyskon, dvs. har båda föräld- rarna gemensamma (första stycket). Hindret är indispensabelt och ska, om ett äktenskap trots detta kommit till stånd, föranleda äkten- skapets upplösning. En make har på denna grund rätt till äktenskaps- skillnad utan föregående betänketid. Talan om äktenskapsskillnad kan föras även av åklagare (5 kap. 5 § ÄktB, se om detta närmare avsnitt 4.2.1). Vidare förbjuds äktenskap mellan halvsyskon, alltså syskon som har bara den ene av föräldrarna gemensam (2 kap. 3 § ÄktB andra stycket). Från detta hinder kan emellertid dispens med- delas.

Bakom förbudet mot äktenskap mellan nära släktingar ligger dels ett beaktande av den arvsbiologiska eller genetiska risken för sjuk- dom eller defekt hos gemensamma barn, dels ett hänsynstagande till synpunkter av etisk natur.3

När det gäller adoption innebär bestämmelserna att ett adoptiv- förhållande utgör ett absolut hinder mot äktenskap mellan adoptanten och adoptivbarnet samt att ett sådant hinder även finns mot äkten- skap mellan andra som står i rätt upp- och nedstigande släktskaps- förhållande till varandra till följd av adoptionen. Detsamma gäller för äktenskap mellan adoptivbarn och adoptantens biologiska barn samt mellan adoptivsyskon (2 kap. 3 § ÄktB tredje stycket). Barn med

1 _{Lars Tottie och Örjan Teleman (2017), Äktenskapsbalken – En kommentar, kommentaren till}

2 kap. 3 § ÄktB, publicerad i Zeteo 2019-01-08.

2 _{Ibid, inledningen till kommentaren över 2 kap. ÄktB.} 3 _{Ibid, kommentaren till 2 kap. 3 § ÄktB.}

gemensamma rättsliga föräldrar kan dock få tillstånd till äktenskap i enskilda fall, i denna del är hindret alltså dispensabelt.4

Bestämmelsen om att ett utländskt äktenskap inte ska erkännas om det vid tidpunkten för äktenskapets ingående skulle ha funnits något hinder mot äktenskapet enligt svensk lag (däribland släktskaps- fallen) infördes mot bakgrund av att det tidigare var lätt för en per- son, som i och för sig har stark anknytning till Sverige, att undvika ett äktenskapshinder genom att gifta sig i utlandet (prop. 2003/04:48 s. 25). Det ansågs att regeln borde ta sikte på fall där omständig- heterna typiskt sett är sådana att det finns en risk att parterna agerat för att undvika äktenskapshinder i den svenska lagen. Att låta be- stämmelsen omfatta äktenskap som ingåtts i enlighet med andra normer än de svenska, om det vid den tidpunkt då äktenskapet in- gicks inte fanns skäl för parterna att ta de svenska normerna i beräk- ning, bedömdes vara att föra saken för långt. Endast fall där det fanns en betydande anknytning till Sverige vid äktenskapets ingående inkluderades därför i bestämmelsen. En lämplig avvägning ansågs vara att anknytningen ska ha varit av det slaget att en hinderspröv- ning för vigsel inför svensk myndighet skulle ha skett med tillämp- ning av enbart svensk lag (a. prop. s. 29 f.) Bestämmelsen kom därför att gälla endast om minst en av parterna var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige vid äktenskapets ingående.

Ursprungligen krävdes det särskilda skäl för att erkänna ett äkten- skap som skulle strida mot ett äktenskapshinder om det hade ingåtts i Sverige (a. prop. s. 2 ff.), men senare ändrades kravet till det strängare synnerliga skäl (prop. 2013/14:208 s. 135 f.). Några särskilda uttalan- den om när ett släktskapsfall undantagsvis bör erkännas har inte gjorts i förarbetena. Endast allmänna uttalanden om innebörden av synnerliga skäl finns (se avsnitt 4.3.1).

11.2.2 Överväganden

Rättsutvecklingen sedan 2004 har inneburit att IÄL genomgått väsentliga förändringar som medför att fler äktenskap ska vägras er- kännande än vad som tidigare var fallet. Bland annat har erkänn- andeförbudet för barnäktenskap undantagits från kravet på anknyt- ning. I kap. 9 har utredningen föreslagit att samtliga äktenskap som

ingåtts när någon av parterna redan var gift som utgångspunkt ska vägras erkännande, dvs. även i fall då det vid vigseltidpunkten sak- nades skäl för parterna att ta svenska regler i beaktande. Frågan om att ta bort anknytningskravet även för släktskapsfallen har mot denna bakgrund kommit i ett annat läge.

Eftersom de svenska äktenskapshindren torde vara mycket libe- rala jämfört med läget i andra länder (se avsnitt 11.2.1) bör det ur ett praktiskt perspektiv inte medföra några egentliga konsekvenser att slopa anknytningskravet för sådana äktenskap som hade träffats av 2 kap. 3 § ÄktB om de ingåtts i Sverige. Sådana äktenskap är mycket ovanliga även i utlandet. På utredningens förfrågan har Skatteverket uppgett att det inte finns några registrerade utländska äktenskap i folkbokföringen mellan sådana personer som omfattas av det aktu- ella äktenskapshindret.

Även med beaktande av att det rör sig om praktiskt ovanliga situationer konstaterar utredningen att de aktuella äktenskapen mellan nära släktingar är oacceptabla ur den svenska rättsordningens perspektiv. Genom att ta bort anknytningskravet motverkas före- komsten av sådana äktenskap i Sverige. Regleringen av sådana ut- ländska äktenskap i IÄL blir konsekvent oavsett om parterna haft någon anknytning till Sverige vid äktenskapets ingående.

Enligt utredningens bedömning finns det alltså skäl att skärpa re- gleringen av utländska släktskapsfall på samma sätt som föreslås när det gäller utländska månggiften (jfr kap. 9). Det innebär att äkten- skapen ska vägras erkännande oavsett parternas anknytning till Sverige när äktenskapet ingicks. På så sätt markeras det tydligt att äkten- skapligt samliv i de aktuella släktskapssituationerna inte är accepterat i Sverige. Liksom för utländska månggiften bör det dock kunna göras undantag från erkännandeförbudet vid synnerliga skäl (jfr kap. 10).

I sammanhanget kan konstateras att ett motverkande av äkten- skap vid släktskap bör vara så djupt rotat i de europeiska rättsord- ningarna att en huvudregel mot erkännande i sig måste anses efter- sträva ett godtagbart syfte och vara proportionerlig enligt europarätten (jfr kap. 6 och avsnitt 9.4). Vidare beaktas Europakonventionens och unionsrättens krav på proportionalitet i det enskilda fallet genom möjligheten till undantag vid synnerliga skäl.

Sammantaget föreslår utredningen att ett äktenskap som har in- gåtts enligt utländsk lag som huvudregel inte ska erkännas i Sverige om det vid tidpunkten för äktenskapets ingående skulle ha funnits

hinder mot äktenskapet på grund av sådana nära släktskap som avses i 2 kap. 3 § ÄktB. Detta ska gälla oavsett parternas anknytning hit när äktenskapet ingicks. Undantag från erkännandeförbudet ska gälla om det finns synnerliga skäl.