11 Andra utländska äktenskap som inte erkänns
11.3 Anknytningskravet för utländska fullmaktsäktenskap
fullmaktsäktenskap bör behållas
Utredningens bedömning: Ett äktenskap som har ingåtts enligt
utländsk lag bör, om parterna inte var närvarande samtidigt vid äktenskapets ingående, även fortsättningsvis vägras erkännande endast om minst en av dem då var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige.
11.3.1 Bakgrund
Enligt gällande rätt ska ett äktenskap som har ingåtts enligt utländsk lag vägras erkännande om parterna inte var närvarande samtidigt vid äktenskapets ingående och minst en av dem då var svensk medbor- gare eller hade hemvist i Sverige (1 kap. 8 a § första stycket 4 IÄL). Undantag kan dock göras vid synnerliga skäl (1 kap. 8 a § andra stycket IÄL).
Bestämmelsen tar sikte på s.k. fullmaktsäktenskap, vilka alltså är äktenskap som har ingåtts utan båda parters närvaro. Ett sådant äkten- skap kan ingås antingen vid en vigselceremoni eller genom att ett äktenskapskontrakt eller liknande undertecknas. Giltiga fullmakts- äktenskap är relativt vanligt förekommande i delar av världen, bl.a. i Latinamerika, USA, Afrika och Mellanöstern.5
Det är däremot inte möjligt att ingå ett fullmaktsäktenskap enligt svensk lag, eftersom det krävs att parterna är personligen närvarande vid vigseln. En vigsel som har förrättats i strid mot detta formkrav är ogiltig (4 kap. 2 § första och andra stycket ÄktB). Fullmaktsäkten- skap strider alltså inte mot något svenskt äktenskapshinder, men uppfyller inte de s.k. konstitutiva momenten som krävs för att en
5 Mosa Sayed (2015), Tvångsäktenskap och barnäktenskap – en analys av det svenska rättsläget,
förrättning ska vara giltig som vigsel. Om en vigsel är ogiltig innebär det att det åsyftade äktenskapet är en nullitet, vilket inte i något avseende ger upphov till äktenskapliga rättsverkningar.6 En förrätt- ning som är ogiltig som vigsel får dock godkännas av regeringen, om det finns synnerliga skäl (4 kap. 2 § första och andra stycket ÄktB). Fullmaktsäktenskap inkluderades i 1 kap. 8 a § första stycket IÄL i samband med 2014 års lagändringar. Den utredning som föregick regeringens förslag ansåg att skälen mot en särskild reglering av fullmaktsäktenskap var så starka att en sådan bestämmelse inte borde införas. Vid sin bedömning tog utredningen bl.a. fasta på att de flesta fullmaktsäktenskap inte torde vara tvångsäktenskap och att ett äkten- skap redan enligt gällande regler inte erkänns, om det är sannolikt att det har ingåtts under tvång (SOU 2012:35 s. 35 ff.).
Mot bakgrund av bl.a. synpunkter som framfördes av remiss- instanserna valde regeringen dock att gå vidare med ett lagförslag om utländska fullmaktsäktenskap. Bland annat hade Migrationsverket framhållit att fall som rör tvångsäktenskap är svåra att handlägga i samband med anhöriginvandring. Den person som finns i Sverige – som personen i utlandet hävdar sin anknytning till – är ofta rädd för vad familjen eller släkten ska säga om det kommer fram att han eller hon nämnt för myndigheten att äktenskapet var ofrivilligt. Personen i fråga vill inte att maken kommer till Sverige, men vill samtidigt inte att detta ska framgå av Migrationsverkets beslut (prop. 2013/14:208 s. 33).
Enligt regeringen talade bl.a. detta för att det sannolikt finns ett mörkertal avseende fullmaktsäktenskap som i själva verket är tvångs- äktenskap. Enligt vad som anfördes i förarbetena väcker fullmakts- äktenskapets konstruktion frågor om de reella möjligheterna att samtycka till äktenskapet och kan innebära en risk för att någon ingår äktenskap mot sin vilja. Sammantaget fick det anses stå klart att systemet med fullmaktsäktenskap kan användas av den som vill åstadkomma att någon blir gift mot sin vilja. Regeringen ansåg mot denna bakgrund att bestämmelserna i IÄL inte i tillräcklig utsträck- ning förhindrade att utländska tvångsäktenskap erkänns i Sverige. För att minska risken för tvångsäktenskap och förhindra ett kring- gående av den nationella äktenskapslagstiftningen bedömdes att möj- ligheterna att erkänna fullmaktsäktenskap i Sverige borde inskränkas.
6 Lars Tottie och Örjan Teleman (2017). Kommentaren till 4 kap. 2 § ÄktB. Svensk rätt skiljer
således på äktenskap ingångna i strid mot äktenskapshinder och äktenskap som ingåtts i strid mot tvingande formkrav. Förstnämnda äktenskap är giltiga, och ger upphov till rättsverkningar, men ska upplösas. Sistnämnda äger enligt huvudregeln inte någon giltighet över huvud taget.
Erkännandeförbudet begränsades dock till äktenskap med svensk anknytning. Det ansågs vara en för långtgående åtgärd att låta bestäm- melsen omfatta äktenskap som ingåtts i enlighet med andra normer än de svenska, om det vid den tidpunkt då äktenskapet ingicks inte fanns skäl att ta de svenska normerna i beräkning (a. prop. s. 33 ff.)
Samtidigt som fullmaktsäktenskap reglerades gjordes bestämmel- sen om synnerliga skäl tillämplig, för att undantagsvis tillåta erkänn- andet av sådana äktenskap som träffas av en särskild vägransgrund i IÄL (tidigare räckte särskilda skäl, se avsnitt 4.3.1). Det framhölls att tydliga och mycket starka skäl krävs för att undantagsvis erkänna ett fullmaktsäktenskap, precis som för barn- och tvångsäktenskap. Det förhållandet att äktenskapet ingåtts frivilligt ansågs inte vara ett tillräckligt skäl för erkännande. Däremot bedömdes det inte kunna uteslutas att makarna i ett enskilt fall kan ha haft så starka eller ömmande skäl för att ingå ett fullmaktsäktenskap, att dessa medför att äktenskapet trots allt bör erkännas. Som exempel nämndes förekomsten av förhållanden som allvarligt och långvarigt har hindrat två vuxna människor från att frivilligt ingå äktenskap genom sam- tidig närvaro. I övrigt lämnades frågan i huvudsak till rättstillämp- ningen (a. prop. s. 35).
11.3.2 Överväganden
Den gällande regleringen innebär att utländska fullmaktsäktenskap som huvudregel inte erkänns om minst en av parterna var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige när äktenskapet ingicks. Frågan är om detta anknytningskrav bör finnas kvar.
Vid bedömningen bör till en början beaktas att det finns en viss koppling mellan problematiken kring tvångsäktenskap och ÄktB:s krav på båda parternas närvaro. Bristande samtycke kan lättare döljas när någon av parterna inte har varit närvarande vid vigseln. Syftet med ett erkännandeförbud även för fullmaktsäktenskap utan anknytning till Sverige skulle alltså inte vara att hävda betydelsen av formkravet i sig, utan framför allt att säkerställa att personer har ingått äkten- skap frivilligt. Det kan mot den bakgrunden argumenteras för att full- maktsäktenskap bör behandlas på samma sätt som tvångsäktenskap.
Samtidigt konstaterar utredningen att förbudet mot erkännande av fullmaktsäktenskap i sig enbart utgår från ett bristande formkrav. I praktiken torde de flesta sådana äktenskap bygga på frivillighet och ha ingåtts utan personlig och samtidig närvaro av godtagbara skäl, dvs. av andra anledningar än tvång eller andra näraliggande förhåll- anden. Det kan t.ex. vara så att en av makarna inte har kunnat delta vid vigseln på grund av militärtjänstgöring, fängelsevistelse eller efter- som hon eller han har begränsningar i rätten eller möjligheten att resa (SOU 2012:35 s. 245).
Som har beskrivits ovan är fullmaktsäktenskap rättsligt accepterade och förekommande i stora delar av världen. Innan erkännandeför- budet infördes uppskattade Skatteverket att det under perioden den 1 september 2010 till den 31 augusti 2011 hade handlagt 27 sådana ärenden. I 24 av dessa fall hade någon av parterna redan hemvist i Sverige. Samtliga äktenskap hade registrerats i folkbokföringen.7
Det står alltså klart att regleringen av utländska fullmaktsäkten- skap har en praktisk betydelse. Om den nuvarande begränsningen till anknytningsfall i 1 kap. 8 a § IÄL tas bort skulle det medföra reella konsekvenser för berörda personer som flyttar till Sverige som gifta utan någon tidigare anknytning hit. En ytterligare inskränkning av möjligheterna att erkänna fullmaktsäktenskap skulle beröra ett stort antal äktenskap som har ingåtts av fri vilja och där det också kan ha funnits legitima skäl att gifta sig på det sättet. Även om en sådan vägransgrund har införts för fall där minst en av parterna var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige vid äktenskapets in- gående, är det långt ifrån klart att samma åtgärd nu bör vidtas i för- hållande till fall utan sådan anknytning.
Att ingå äktenskap genom fullmakt är lagligt och utbrett i stora delar av världen. Den som gifter sig i enlighet med ett visst lands lag bör normalt kunna räkna med att äktenskapet erkänns också i andra länder, såvida det inte finns starka skäl däremot. Enligt utredningens bedömning är det svårt att motivera upprätthållandet av ett visst formkrav om parterna vid äktenskapets ingående saknade närmare
7 Skatteverket (2011), Slutrapport IJ 2010/1155/UF, s. 1 och 5. Skatteverket påpekade dock
att siffrorna inte var helt tillförlitliga och att det med stor sannolikhet förekommit fler ärenden avseende fullmaktsäktenskap än vad som framkommit i dess sammanställning. Skatteverket hade dock svårt att bedöma mörkertalet utifrån att det endast är vigselhandlingen som granskas och att frågan om personlig närvaro vid äktenskapets ingående inte är en uppgift som alltid finns med på denna. Några nya siffror om förekomsten av fullmaktsäktenskap i Sverige har inte varit möjliga för utredningen att få fram.
anknytning till Sverige. Sådana personer kan inte sägas ha undan- dragit sig svenska regler, utan har gift sig i enlighet med ett tillämp- ligt regelverk i förlitan på att äktenskapet ska bli giltigt. Personer med koppling till Sverige genom hemvist eller medborgarskap ska däremot kunna förväntas ha möjligheter att sätta sig in i den svenska lag- stiftningen och det är rimligt att begära att de följer den.
Risken att fullmaktsäktenskap missbrukas för att tvinga någon att ingå äktenskap i samband med anknytningsinvandring gör sig inte heller gällande på samma sätt när det gäller äktenskap som ingåtts vid en tidpunkt då makarna saknade anknytning till Sverige. I dessa fall har typiskt sett ingen av makarna flyttat till Sverige vid vigseltill- fället, varför sådana äktenskap i lägre grad kan antas ingås för att en av makarna ska få uppehållstillstånd här i landet.
Med tanke på att erkännandeförbudet ska upprätthållas även om det görs gällande att äktenskapet ingåtts frivilligt (se avsnitt 11.3.1) framstår det som en väl ingripande åtgärd att låta det omfatta också äktenskap utan tidigare anknytning till Sverige. Med hänsyn till den restriktivitet som präglar möjligheten till undantag skulle många frivilliga äktenskap, ingångna genom ombud av legitima skäl, vägras erkännande om även fullmaktsäktenskap utan anknytning inkluderas i tillämpningsområdet för nuvarande 1 kap. 1 a § första stycket 4 IÄL. Enligt utredningens bedömning skulle detta inte vara lämpligt med tanke på de negativa konsekvenser som kan vara förenade med ett vägrat erkännande (jfr avsnitt 9.5). Det finns inte heller något krav på att Sverige motverkar sådana äktenskap utifrån våra internationella åtaganden eller liknande (jfr t.ex. 1962 års New York-konvention angående samtycke till, minimiålder för samt registrering av äkten- skap, som enligt artikel 1.2 medger att en av parterna får vara från- varande vid äktenskapets ingående under vissa omständigheter).
När det gäller fall utan tidigare anknytning till Sverige bedömer utredningen sammantaget att den omständigheten att ett äktenskap har ingåtts med bristande frivillighet även fortsättningsvis bör be- aktas genom en tillämpning av bestämmelsen om tvångsäktenskap. Huruvida det finns skäl att se över denna bestämmelse och dess beviskrav behandlas i avsnitt 11.5.
Inte heller i övrigt har det framkommit något behov av att föreslå ändringar beträffande regleringen av utländska fullmaktsäktenskap.