Den impulsiva tjuvpojken dyker även upp i mindre roller i Drottningen av
Pellagonien (927) och Janssons frestelse (928). Barns medverkan i svensk
920-talsfilm var dock en relativt ovanlig företeelse och räknar man bort filmer där barn av båda könen enbart hade en dekorativ funktion blir det svårt att hitta alternativ till tjuvpojkarna i den dominerande busungefilm-genren.
Ett exempel på en något större alternativ roll är Putte (Lauritz Falk) i
Norrtullsligan (923). I filmen är Putte en hel och ren pojke som inte gör
mycket väsen av sig. Han är ett väluppfostrat barn i en vuxen värld och ka-raktärens främsta uppgift är att misstas för ett illegitimt barn. Eftersom Put-te skiljer sig så radikalt från de populära och vilda tjuvpojkarna skulle en parallell kunna dras till den samtida kritiken om ökad feminisering/civili-sering. Det skulle dock vara att koka soppa på en spik och därtill går det inte att finna några spår av detta i recensionerna, där Putte, i de få fall där han överhuvudtaget nämns, betecknas som en ”trevlig pys”.298 Enbart
Fol-kets Dagblad Politiken drar en viss parallell och menar på ett positivt sätt att
Putte är en karaktär ”utan sedvanliga barnaktörsposer”.299
En annan film med barn i stora roller som bör nämnas är Lyckobarnen (926), en film som handlade om fem föräldralösa barn som ger sig ut i värl-den för att slippa hamna på fattighuset. Filmen har dock gått förlorad, dess-värre tillsammans med både manus och programblad.
De mest intressanta alternativen till den dominerande pojkmanligheten återfinns istället i två andra busungefilmer, En rackarunge (923) och Boman
på utställningen (923), med den väsentliga skillnaden att i dessa filmer
inne-has de ledande busungerollerna av flickor.
En rackarunge bygger på en roman av Ester Blenda Nordström från
EN FIENDE TILL CIVILISATIONEN: BARN OCH UNGDOM 87 småländskt prästhem där hon ska tillbringa sommaren. Som inbiten stock-holmsunge har hon svårt att anpassa sig till landet. Busen är också av det impulsiva slaget: hon skrattar i kyrkan, tjuvlyssnar, flottar i underklänning, åker olovandes till marknaden i Vernamo, skrämmer hushållerskan med råttor, samt springer och cyklar omkull Silverclou, prästen, vid flera tillfäl-len. Under filmens första akter finns en stor skillnad i relation till tjuvpoj-karna. Varje gång Ann-Marie ska straffas tar akten slut och straffet utde-las så att säga utanför bild. Senare i filmen blir hon till sist taget i örat efter att ha smutsat ned kläderna i ett vattenkrig och som straff får hon rumsar-rest där det är meningen att hon ska läsa Apostlagärningarna. I själva ver-ket smygläser hon då kärleks- och äventyrsromaner med titlar som
Fallskär-mens drottning, luftens härskarinna, vilket, i bästa Madickenanda, inspirerar
till en luftfärd från taket med paraply.
Ann-Marie bestämmer även över de andra barnen på gården. Det är hon som initierar busen. Ett exempel på det är utflykten till marknaden i Verna-mo, där hon lockar med sig den yngre pojken Rudel. Ann-Maries impul-sivitet är minst lika intensiv, eller frisk, som tjuvpojkarnas och den är även fysisk. På väg hem från Vernamo liftar Ann-Marie och Rudel med den fulle drängen Nicklas. Nicklas har emellertid blivit lurad att köpa en blind märr och när han upptäcker det börjar han besinningslöst piska hästen. Både Ann-Marie och Rudel hoppar på drängen för att hindra misshandeln. Ru-del håller fast benen medan Ann-Marie slår tills Nicklas lugnar ner sig och ber om ursäkt.300
Det finns dock särskiljande genuskodningar. Där Anderssonskans Kal-le låtsas vara Douglas Fairbanks elKal-ler Charlie Chaplin, där iscensätts på liknande vis ett bröllop där Ann-Marie och Rudel gifter sig. En
rackar-unge slussar mot slutet även in den bångstyriga Ann-Marie på den
mora-liskt rätta vägen då hon möter Josef, en mördare som slagit ihjäl sin mor-bror efter dennes grymhet mot en puckelryggig dotter, men som nu sonat sitt straff. I byn vill ingen kännas vid Josef och därför har han för avsikt att resa till Amerika. Ann-Mari blir Josefs vän, vilket leder till bråk på prästgår-den. Självsvåldigt bestämmer sig Ann-Marie då för att skänka sina konfir-mationspengar till Josef. Hon håller ett flammade försvarstal inför de paffa invånarna på prästgården och filmen slutar med att Josef kan resa. Vid av-skedet gör Ann-Marie allt för att inte gråta, ”hon försökte vara karlaktig”, men sedan gråter hon ändå.
En kvinnlig rackarunge är inte mer beskedlig än tjuvpojkarna. Det finns stora likheter i framställningarna och den gemensamma nämnaren är den positiva framåtanda som ansågs karakterisera utvecklingsoptimismen hos barn och ungdom av båda könen under 920-talet. En rackarunge gav
emel-lertid upphov till högst blandade reaktioner. I hälften av recensionerna an-sågs Ann-Mari/Elsa Wallin ha ett ”sprudlande tjuvpojkslynne”301 och hon hyllades som ”absolut naturlig […] och inte rädd för någonting”.302 Andra halvan klagade på att hennes ”upptåg förmå knappast varken att fängsla el-ler chockera”303 och att ”[d]e olika påhitten verka omsorgsfullt förberedda och utspekulerade”304 – med andra ord inte naturliga och impulsiva som pojkbus skulle vara. De olika förhållningssätten ifråga om flickor fick vara busiga rackarungar skär bokstavligen rakt igenom tidens föreställningar.
Boman på utställningen är inte en busungefilm i egentlig mening, utan
en spelfilm gjord för att visa upp och dra nytta av Göteborgsutställningen 923. Filmen är regisserad av Karin Swanström och är den första formella svenska långfilmen regisserad av en kvinna. Boman på utställningen har dock inslag av busungefilm i sig via Brita (den då sexåriga Ann-Marie Kjellgren), som i filmens handling bor inackorderad hos en skräddare, vars fru behand-lar Brita och sin mesige man mycket illa, bland annat slår frun dem. Britas enda vänner är hunden Napoleon och en överliggare med alkoholproblem, Boman. En dag råkar Brita få veta att skräddarparet inte är hennes riktiga föräldrar. Det visar sig att hon är ett utomäktenskapligt barn som lämnats bort då hennes fattiga mamma inte hade accepterats av pappans förmög-na mor. Britas verkliga mamma har rest till Amerika och pappan, som
bru-Bild 4. Den unga busflickan Brita (Ann-Marie Kjellgren) och hunden Napoleon i Boman på utställningen.
EN FIENDE TILL CIVILISATIONEN: BARN OCH UNGDOM 89 tit med modern, följde efter. Nu ska dock deras fartyg återvända till Göte-borg. Brita ber Boman om hjälp och tillsammans reser de till Göteborg för att leta reda på föräldrarna.
Även här blir den ungdomliga framåtandan synliggjord genom den unga Brita som genomför en del bus, bland annat sticker hon den elaka skräddarfrun med en nål, och tar, visserligen med hjälp av Boman, initiati-vet och rymmer hemifrån. På Göteborgsutställningen kommer Brita bort från Boman, men blir genast vän med en skoputsarpojke och tillsammans utforskar de ”Barnens paradis”.305 Pengarna till nöjen kommer från sko-putsarbetet och de två barnen kommer på att de får ännu mer dricks när de smetar in skokräm i ansiktet så att de ser ut som ”niggrer”.
Efter Boman har Brita den klart största rollen i Boman på
utställning-en, men det är inget som ger avtryck i recensionerna, där hon visserligen
får ”stora A” av Svenska Dagbladet306, men där hon mestadels bara nämns i förbigående och ofta inte alls.307 Vad berodde den här tystnaden på? Är det kopplat till genus? Vid ett första påseende är svaret nej, men via en inter-vju med Ann-Marie Kjellgren i Filmnyheter framträder ett ironiskt upplagt perspektiv som först driver med hennes låga ålder och som, speciellt i jäm-förelse med intervjun med Tom Walter, därefter förlöjligar hennes arbets-insats i filmen.308 Jag menar dock att det har mer med ålder än med kön att göra, vilket tillsammans med tystnaden i recensionerna visar på att det ex-isterade en nedre åldergräns för vad som accepterades som barns arbete och plats i offentligheten. Det stämmer överens med den problematiska kopp-lingen mellan barn och pengar som Viviana Zelizer påvisat. Filmhistorikern och före detta barnstjärnan Diana Serra Cary menar också att det fanns ett stort motstånd i tiden mot att barnstjärnor tjänade pengar eftersom det både ifrågasatte det heliga med barndomen, samtidigt som misstänksam-heten var stor mot barnstjärnornas föräldrar som levde på sina barns arbe-te.309 I Sverige var lönerna för barn inom filmen försumbara, men den mo-raliska principen var densamma.
Även om filmernas framställningar av manliga och kvinnliga busung-ar är förhållandevis jämlika ska dock den stora skillnaden i frekvens fram-hållas. Förekomsten av tjuvpojkar ger upphov till en genre där de kvinnli-ga busunkvinnli-garna enbart utgör undantag. De få flickrollerna förklaras också med det ”naturliga” i att flickor inte har ”[d]et på en gång modiga, ridder-liga och valpaktigt fumridder-liga hos en pojke” och av den anledningen inte pas-sar för busungefilmer.310