Samtidigt som Carl XII:s kurir och Unga greven tar flickan och priset hade sina premiärer får Gösta Ekman huvudrollen i den historiska monumental-filmen Karl XII. Med tanke på ältandet av hans feminina skönhet, hans dan-dyism och hans osvenskhet blir axlandet av rollen som självaste Karl XII –
”en av de största svenska män som levt”632 – rent spektakulär. Till och med vännen Per Lindberg uttrycker en viss förundran när han skriver: ”Att den späde vackre dandyn Gösta Ekman lyckades göra en porträttlik yttre bild av Karl XII var redan det ägnat att väcka respekt.”633
Gösta Ekman hade vid det här laget redan kreerat ett stort antal drama-tiska roller vid teatern och det sägs även att han skulle ha fått rollen som ”kompensation” efter att ha förlorat kampen om huvudrollen i Gösta
Ber-lings saga (924) till Lars Hanson, som ansågs mer manlig.634 Det är dock ett resonemang som inte håller då det sunda förnuftet, eller rättare sagt det ekonomiska sinnelaget hos finansiärerna bakom den oerhört dyra produk-tionen av Karl XII, borde klargöra att Gösta Ekman fick rollen för att han var en aktad skådespelare, men framför allt för att han var så oerhört po-pulär hos den filmgående publiken. I ett högriskprojekt som detta innebar hans stjärnstatus en ekonomisk garanti – någon som tydligt visar att utseen-det i sig inte enbart bedömdes som negativt, utan att utseen-det även kunde fung-era som en högst reell och ekonomisk tillgång.635
Nu var det dock inte det vackra utseendet som slog an en sträng, eller rättare satte igång hela symfoniorkestern hos kritikerna. Jag har i en tidi-gare artikel redogjort mer ingående för hur Karl XII använder sig av olika manligheter för att uppnå nationell ära och att filmen mottogs som ”den svenska nationalfilmen framför andra både för ämnets fosterländskt herois-ka herois-karaktär och för framställningens kraft och värdighet”.636 Här tittade jag också närmare på Karl XII-gestaltens funktion i förhållande till legenden, tsar Peter och samtida manlighetsideal och kom fram till slutsatsen: ”I fil-men framstår också Karl XII som, trots några skavanker, den hegemoniska manligheten personifierad i en jämförelse med Peter. Det som främst skiljer dem åt är att den svenske kungen kan kontrollera sina passioner, till skill-nad från tsaren som ger efter för sina och därför framstår som mer oman-lig, i varje fall enligt samtida manliga ideal.”637
Karl XII:s skavanker bestod främst i att han, enligt legenden, inte drack alkohol och var måttligt intresserad av kvinnor, något som filmen under-stryker i förhållande till tsar Peters promiskuösa suput. Det ledde dock till att ett par manliga recensenter kände sig tvungna att påpeka att Karl XII minsann kunde ”dricka vin som en hel karl”638 och att han ”[e]j heller var […] så rädd för fruntimmer, som han framställes”639 – invändningar som visar på diskrepansen mellan manliga ideal och upplevd verklighet.
Vad händer då om fokus sätts på det faktum att det var den ”fagra jung-frun” Gösta Ekman som spelade den hypermanliga rollen? Överraskande lite faktiskt. Genom att anlägga en mycket porträttlik mask och genom ett nedtonat spel som ”förmått fånga krigarkungens stolta, ödmjuka, bittra,
Bild 28. ”Ett monstrum av tapperhet.” Gösta Ekman som Karl XII, karlakarlen framför andra i Sveriges historiska medvetande under 920-talet.
ensamma, idealistiska själ”640 förefaller det som om recensenterna har glömt bort hans tidigare insatser och utseendet. Istället handlar det bara om att han gestaltar ”viljan, segheten och det okuvliga modet hos den ensamme mannen i spetsen för riket och hären”641 och att ”Gösta Ekmans tolkning av kungarollen är en av de starkaste individuella tolkningar vi sett på vita du-ken. Han har verkligen lyckats skapa en typ, som säkerligen de flesta gjort sig av Karl XII”.642 Gösta Ekman lyckades med andra ord att gestalta Karl XII som ”ett monstrum av tapperhet”.643
Hur går detta egentligen ihop med den tidigare, som vi konstaterat, mycket starka bilden av Gösta Ekman som omanlig och rent av feminin, speciellt med tanke på att han här befann sig i ”fel” genre där denna bild i större utsträckning betraktades som en belastning jämfört med vad den gjorde i ”oseriös” komedi? Var själva Karl XII-gestalten så pass stark att den ensam kunde överskyla den tidigare bilden? En närläsning av de många och långa recensionerna avslöjar att det faktiskt förekommer några få avvikel-ser från den övriga floden av superlativ, gliringar som slängts in i en bisats. Carl Björnberg i Nya Dagligt Allehanda prisar filmen och först även Gös-ta Ekman, men kan sedan inte låGös-ta bli att skriva: ”[D]et är bara vid några tillfällen som skådespelarens egen personlighet lyser igenom.”644 När andra delen av Karl XII har premiär får konstnären Gustaf Cederström i uppdrag att skriva recensionen i samma tidning. Recensionen är mycket positiv, vil-ket till en början även inkluderar Gösta Ekmans insats: ”Hans spel har fått en käckare, manligare karaktär […] som man tänkte sig skulle varit rätt så främmande för Gösta Ekmans läggning.”645 Bisatserna om att den egna per-sonligheten lyser igenom och att det manliga är främmande för Gösta Ek-mans läggning anspelar på föreställningen om populär fysionomi, här i den meningen att Gösta Ekman inte kan dölja sitt inre ”rätta” jag. Men vad i består då det ”rätta” jaget? Den tredje och sista gliringen kan kanske ge svar på den frågan:
Den hos kungen alltmer tilltagande slutenheten, okänsligheten inför folkets lidanden, segheten och det i all sin fanatism storslagna fram-härdandet i kampen kommer inte mycket till synes. Masken har nog likaså blivit en smula för porträttlik. Och man får inte glömma, att vi ha sett en Karl-Gerhard-revy sedan [första delen] sist.646
Kritiken om att masken har blivit alldeles för porträttlik kan kopplas till att Gösta Ekman döljer något. Detta något ur en Karl Gerhard-revy rubbar uppenbarligen bilden av kärv manlighet i huvudet på recensenten Herbert Grevenius där han sitter i biosalongen. Om första delen av Karl XII hade han dessutom haft motsatt uppfattning: ”Gösta Ekman spelar Karl XII i en
SEXUALITET OCU POPULARITET 83 utmärkt mask, fint och försynt, stundom gripande. Hans framställning blir också filmens främsta behållning.”647
Karl Gerhard, en nära vän till Gösta Ekman,648 uppförde under 920-ta-let en rad populära revyer på Stockholmsscenen där han med satiriska ku-pletter och allusioner drev med dagsaktuella händelser och kända personer. Dessa anspelningar excellerade inte sällan i ett gestaltande av ombytta köns-roller med mycket vågade texter som lät påskina att vissa feminina yngling-ar, så kallade jazzgossyngling-ar, och andra ur Stockholms kändiskrets hade en drag-ning till det egna könet. Karl Gerhard, som själv var homosexuell, tyckte bland annat att Gösta Ekman var alldeles för fjollig och utnämnde honom till ”sällskapets blonda handiva”.649
Vi kan alltså anta att Herbert Grevenius illusioner om Gösta Ekman i Karl XII-mask hade rubbats mellan de två delarna av Karl XII och att det-ta inträffade på en Karl Gerhard-revy där anspelningar gjorts på Gösdet-ta Ek-mans sexuella läggning. Det skulle följaktligen också kunna förklara de två bisatserna i Nya Dagligt Allehanda som talade om ”personligheten” och ”Gösta Ekmans läggning” på ett sätt som inte riktigt kunde fogas till bil-den av bil-den hypermanlige Karl XII. Kan då inte detta ”något”, bil-den ”homo-sexuella läggningen”, även fungera som den avgörande förklaringen till hela den avoghet som riktades mot Gösta Ekmans person, skådespeleri och utse-ende? Skulle det inte i så fall gå stick i stäv med min tes om att homosexua-litet ännu inte ”fanns” under 920-talet? Med enbart de tre sistnämnda in-vändningarna, och möjligtvis de queer moments som dök upp650, skulle man kunna göra det lätt för sig och anta det. Men då måste man också bortse från det faktum att dessa exempel utgör en försvinnande minoritet mitt i allt tal om omanlighet utan någon reell koppling till homosexualitet. För att bena upp det här ytterligare kan det därför vara idé att diskutera just förekom-sten av konstituerad homosexualitet i relation till bilden av Gösta Ekman och om detta överhuvudtaget återfanns i svensk filmkultur.
(Homo)Sexualitet
Att studera Gösta Ekman utifrån kriteriet sexualitet är inte det lättaste. Han gifte sig 94 med Greta Sundström och de fick sitt första barn, Hasse, året efter. Enligt de fem biografier som skrivits levde de också lyckliga tillsam-mans fram till Gösta Ektillsam-mans död 938. Undersöker man samma biografier efter den dragning till män som störde Herbert Grevenius biobesök 925 blir resultatet magrare, men det går också att se en utveckling från abso-lut tystnad till ett partiellt synliggörande som sannolikt hänger ihop med samhällets förändrade inställning. I självbiografin från 928 skriver Gösta Ekman inget om det, och inte heller något om det kokainberoende som
han drog på sig i Berlin under inspelningen av Faust (926).651 Frånvaron av framför allt den senare ”bekännelsen” ledde till att dagspressen försök-te göra sensation av självbiografin.652 938 skriver sonen Hasse mer utför-ligt om kokainberoendet, men inget om faderns sexualitet.653 Samma tyst-nad återfinns i den minnesbok som kom ut samma år.654 Däremot är Per Lindbergs biografi från 942 mer frispråkig, framför allt vad gällde koka-inberoendet, men även att Gösta Ekman från tid till annan greps av ”kär-lek genom ett fönster” till olika unga män, bland annat skådespelaren Sture Lagerwall.655 Denna litterära eufemism behöver kanske en extra utvikning. ”Kärlek genom ett fönster” var en novell skriven av Hjalmar Bergman 925 som handlar om en ensam benförlamad dam, Ilse, som sitter vid ett föns-ter och ser ut över ett torg. På avstånd blir hon förälskad i män och pojkar, men inte för deras ”personlighets skull utan därför att [de] hade ett vack-ert ansikte, knollrigt hår, kraftig figur, glada ögon, leende mun, friska tän-der.”656 Gösta Ekman menade signifikativt att: ”Den man som har skrivit den novellen står mig närmre än någon nutida författare.”657
Lindberg skriver också om den skandal som Gösta Ekman råkade ut för i Köpenhamn i början av 930-talet då han anklagades för att ha haft ”ett ödesdigert inflytande på några danska ungdomar”. Detta ledde till po-lisanmälan och en kort tids arbetsförbud i Norge innan utredningen lades ned.658 När så Bengt Forslund skriver sin biografi 982 är den till stora de-lar byggd på de tidigare biografierna och han frågar sig om det låg något i alla rykten och kommer försiktigtvis fram till att Gösta Ekman hade ”[e]n mer eller mindre latent homosexuell läggning [som] kan ha gjort att han drogs till unga män”.659
Det är i mångt och mycket en hysch hysch-bild av Gösta Ekmans suella läggning som träder fram här och som skulle kunna förklara de få ex-plicita (läggning) och de många imex-plicita utfallen (omanlig) mot honom. Frågan är dock om detta är en korrekt återgiven historieskrivning med tan-ke på den finkänslighet som omger allt tal om ”kärlek genom ett fönster”. Homosexuella handlingar var ju trots allt förbjudna fram till 944. Hoppar vi däremot fram till 990-talet och en intervju med skådespelaren Annalisa Ericson i Kom ut träder en helt annan bild av Gösta Ekman fram: ”Vi hade ju alltid homosexuella runtomkring oss. Gösta Ekman, den äldre var otro-ligt modig redan på den tiden. Han kunde gå i päls och med handväska på stan. Han var inte rädd av sig. Homosexualitet var inget man uppmärksam-made eller tyckte var så märkvärdigt.”660
Denna bild verifieras också av Lindbergs målande beskrivning av Gös-ta Ekmans ankomst till Oslo för ett av många gästspel: ”Det var vår, sy-rensprickningen och sol över Karl Johan, när G. E. kom till Oslo i en
SEXUALITET OCU POPULARITET 85 elegant grön sammetskostym – alltid förargar den väl någon! – i ett diaman-tarmband som kom bort och kom tillbaka – med djupa svarta ringar kring ögonen, och fingrarna med de rödlackade naglarna nervöst flaxande.”661
Det finns även levande bildbevis, som i den dokumentära boxningsfil-men Harry Persson – Bud Gorman (927) där, förutom boxningen, en själv-klar attraktion låg i att visa upp kända personer i publiken för åskådarna på biografen. Privatpersonen Gösta Ekman är här så iögonfallande i sina schvungfulla kläder att fotografen/klipparen återvänder till honom, vilket inte sker med de andra närvarande kändisarna.662
Kort sagt, vi har alltså två bilder av Gösta Ekman. En som är öppen och extravagant och en som är mer subtil. Det leder således till fyra möjliga svar som i viss mån är sammanbundna med varandra och som alla har bärighet enligt analysen: ) många visste att han hade en dragning till män, 2) det var svårt att definiera honom som homosexuell eftersom ”homosexuell” inte hade konstituerats, 3) ingen brydde sig, 4) få visste om det.
Ännu en gång återvänder vi till Brunius försvarsartikel där han skriver: ”Nej – denne skådespelare är inte sentimental och han gör inte ens ett för-sök att låta sentimental, fastän det otvivelaktigt skulle vara rätt lönande i en så vulgär tid som denna.” Den vulgära tidsandan premierar alltså senti-mentalitet, något som Brunius här förnekar att Gösta Ekman använder sig av, men där det samtidigt på ett annat ställe i texten ändå måste påpekas att det finns ”en hel del opersonligt slisk” hos denne söte ungdom.663
Sentimentalitet är något som Eve Kosofsky Sedgwick diskuterar i rela-tion till homosexualitet och femininitet. Hon menar att under 900-talet har sentimentalitet setts som något negativt, som något kvinnligt, och om män förknippades med det, som homosexuellt:
The strange career of ”sentimentality”, from the later eighteenth cen-tury when it was a term of high ethical and aesthetic praise, to the twentieth when it can be used to connote, beyond pathetic weakness, an actual principle of evil – and from its origin when it circulated fre-ely between genders, through the feminocentric Victorian version, to the twentieth century one with its complex and distinctive relation to the male body – is a career that displays few easily articuable consist-encies; and those few are […] consistencies of subject matter.664
Med andra ord: under 900-talet har sentimentalitet kommit att betrak-tas som en kvinnlig egenskap, medan om samma sak kopplas till en enskild man så visar det i värsta fall på homosexualitet. Kosofsky Sedgwick tar även upp den dualism som karakteriserade sentimentalitet fram till 900-talet och kopplar det till ett resonemang om Oscar Wildes roman Dorian Grays
por-trätt. Idag är det svårt att ens hålla isär Oscar Wilde och homosexuell, men
när romanen kom ut (89) var det fortfarande fyra år kvar till det offentli-ga avslöjandet. Kosofsky Sedgwick menar därför att Dorian Grays porträtt är ”a perfect rhetorical distillation of the open secret, the glass closet, shaped by the conjunction of an extravagance of deniability and an extravagance of flamboyant display”.665 Tankeväckande här är likheten med den dubbla bil-den av Gösta Ekman, vilket blir ännu mer intressant då det i alla biografier talas om honom som en Dorian Gray-figur, framför allt beroende på utseen-det, men även genom att narkotikamissbruket och en övermänsklig arbets-takt inte föreföll att påverka honom – han var evigt ung.666 Hade då den du-alistiska Dorian Gray-figuren hunnit att få sin homosexuella patina vid den här tiden? Svaret är både ja och nej. Undersökningar som gjorts om homo-sexuellas självbild och identitet visar att de var de första att anamma termen ”homosexuell”, ofta långt innan den hade blivit allmän.667 Denna medve-tenhet kan kopplas till att Gösta Ekman, första gången han fick höra jämfö-relsen, bestämt förnekade den.668 I ett brev som Hjalmar Bergman, själv ho-mosexuell, skrev till Ellen Key blir medvetenheten ännu tydligare:
Jag kom för någon tid sedan att åter läsa Dorian Gray och berördes ånyo – ehuru kanske mindre kraftigt än förr – av denna sjukliga su-gande skönhetstörst. Och jag tänkte: vem är han? Han älskade en ung man – en naturens nyck alltså, oförståelig för de flesta, främmande, gärna någonting ”krokigt”, om man så vill, men i och för sig på intet sätt osedligt. Denna kärlek var kanske det enda rena och verkliga hos honom…669
Jag kommer nu för en stund att lämna Gösta Ekman och vidga perspekti-vet till filmkulturen och samhället i övrigt för att se om denna medperspekti-veten- medveten-het även sträckte sig dit.