Utgår vi först från den öppna bilden kan vi snabbt konstatera att bland de be-varade svenska 920-talsfilmerna återfinns inte en enda explicit beskrivning av en ”homosexuell” karaktär. Det kan bero på att ”homosexualitet” inte fanns, alternativt att det var ett alldeles för kontroversiellt ämne som censu-rerades – även om det inte handlar om en handgriplig censur genomförd av Svenska biografbyrån. Men att homosexualitet ännu inte hade konstituerats är inte detsamma som att säga att det inte fanns några som kände en drag-ning till det egna könet eller som identifierade sig som ”homosexuella”.
Richard Dyer menar i en historik över lesbiska och homosexuella filmer att den svenska filmen Vingarne (96), i regi av Mauritz Stiller, troligtvis var
SEXUALITET OCU POPULARITET 87 den första filmen i världen med ett homosexuellt tema.670 Vingarne hör dock inte till de filmer som öppet visar homosexualitet, utan här handlar det om den subtila bilden: de hemliga koderna, dubbla motiv och anspelningar. I fil-men berättas hur skulptören Claude Zoret får idén till sin skulptur, Vingar-na, i samband med att han träffar den unge och bildsköne målaren Mikael. Zoret adopterar Mikael. Efter ett par år träder den vackra furstinnan Lucia de Zamikow in i deras liv och ett triangeldrama spelas upp där Mikael, trots Zorets invändningar, inleder ett förhållande med furstinnan. Lucia är dock mest intresserad av pengarna som Mikael upprepade gånger tvingas be sin fosterfader om. Zoret blir allvarligt sjuk efter att ha talat i enrum med Lucia, där han bland annat sagt att: ”Gif mig tillbaka mitt barn”, varpå furstinnan svarar: ”Ni är gammal och förstår ej längre kärleken.” Då Mikael får höra om sjukdomen störtar han hem, men det är för sent, Zoret är redan död. Först då går sanningen upp för Mikael och han bryter med Lucia. Vingarne omges även av en ramhistoria där skådespelarna och regissören spelar sig själva, först under planerandet av filmen och sedan deras reaktioner på densamma då lju-set tänds i Röda Kvarns salong efter premiären.
I Sympatiens hemlighetsfulla makt identifierar Fredrik Silverstolpe många av Vingarnes koder som idag kan betraktats som ett stycke kulturhistoria. Här pekar han ut förekomsten av bronsstatyetter hemma hos Zoret som ett tidstypiskt tecken för välbärgade homosexuella. Han menar vidare att Zoret är helt igenom homosexuell eftersom han inte förmår att återge den lock-ande erotiska glöden i Lucias ögon då han målar av henne. Det kan däre-mot Mikael. Även filmens användande av Ganymedesmyten (då Zeus blev så förälskad i den vackre ynglingen Ganymedes att han förvandlade sig till en örn och förde honom till Olympen) tydliggör det dubbla motivet. Sist men inte minst ska även filmens användande av Carl Milles verkliga staty Vingarna, en homoerotisk ikon, poängteras.671 Dyer gör i sin analys en stör-re sak av att flera av de inblandade själva var homosexuella och att många rimligtvis borde ha känt till detta. Han menar även att filmens patronför-hållande mellan Zoret och Mikael, trots att det idag kan ses som förskönan-de, var en högst idealiserad form av homosexualitet (jämför ”Kärlek genom ett fönster”) vid den tiden. På det här sättet kunde den homosexuelle Stil-ler blanda bort korten och berätta en historia för den allmänna publiken, medan de invigda tolkade filmen på ett helt annat sätt.672
Trots att det med dagens ögon kan förefalla som om Vingarne sände ut starka homoerotiska signaler plockades inga av dessa upp i de samtida recensionerna. Filmen fick överlag negativ kritik, mestadels beroende på att ramhandlingen ansågs ha en avdramatiserande och distanserande effekt som bröt filmens illusion.673 Det kan konstateras att ramhandlingen
lyck-ades dra bort uppmärksamheten från filmens ”hemliga” tema, vilket inte minst blir tydligt då den homosexuella skådespelaren Nils Asther i prolo-gen söker arbete och läser en annons undertecknad av Stiller med följande lydelse: ”Ung, intelligent man med fördelaktigt utseende sökes för film-inspelning.” De inblandade verkliga personerna och annonsens konnota-tion till en samtida homosexuell kontaktannons borde i själva verket ha va-rit mer avslöjande än själva filmen.674
Efter Vingarne lyfter Dyer, för svenskt vidkommande, upp blicken i sin historik och landar i det närliggande Weimarrepublikens Tyskland. Det be-höver inte ordas om de kulturella, politiska och ekonomiska förbindelser-na mellan Sverige och Tyskland vid denförbindelser-na tid, varav import och export av stumfilm ingick som en del i det livliga utbytet. Men till skillnad från den närmast anemiska frånvaron i svensk filmproduktion, var förekomsten av ”homosexualitet” något högre i den tyska. Överhuvudtaget fanns en större öppenhet i tysk film när det gällde sexualitet, framför allt visualiserat genom produktionen av upplysningsfilmerna, men också av explicit nakenhet i de så kallade kultur- och hälsofilmerna.675 Även om Berlins tjugotalsdekadens är överdriven, menar Dyer att staden förtjänade sitt rykte som ”sex capital of the world”. Man skulle därför kunna tänka sig att öppenheten skapade en medvetenhet på populärkulturell nivå. Likväl producerades endast tre filmer under den här tiden som på ett öppet och centralt sätt behandlade manlig respektive kvinnlig homosexualitet: upplysningsfilmerna Anders als
die Andern (99) och Aus Eines Mannes Mädchenjahren (99), samt
melo-dramen Mädchen in Uniform (93).676
Anders als die Andern är unik. Den skapade en ohelig allians mellan den
berömde tyske sexologen Magnus Hirschfelt och den skandalomsusade re-gissören Richard Oswalt, som specialiserade sig på ”sensationella” upplys-ningsfilmer. Hirschfelt var en av flera tyska vetenskapsmän som hävdade att homosexualitet var naturligt, det vill säga en sjukdom, och därför inte straff-bart.677 Han måste alltså i filmmediet ha sett en chans till att skapa opinion mot § 75 i den tyska strafflagen (kriminalisering av sodomi). Oswalt mås-te å sin sida ha ansett att ämnet hade en kommersiell pomås-tential. Huvudrol-len spelades av den då stigande stjärnan Conrad Veidt och filmen handlar om kärlek mellan två män och vad det kunde leda till under hotet av krimi-naliseringen, nämligen utpressning och självmord. Iscensättningarna, som inkluderade ett uppvisande av flera olika homosexuella subkulturer, varva-des med förklarande förläsningar av Hirschfelt som även skrev manus till-sammans med Oswalt.678
Dyer gör här en läsning av Veidt, som likt Gösta Ekman hade ett fördel-aktigt utseende och var på väg att bli en stjärna, där skönheten på ett
dualis-SEXUALITET OCU POPULARITET 89 tiskt sätt kombineras med bister tragik à la Dorian Gray – en man med en hemlighet som leder till sorg och död för omgivningen och till slut för ho-nom själv. Hemma hos Veidts karaktär finns även de karakteristiska statyet-terna av nakna män som Dyer gör en mer explicit läsning av än Silverstolpe: ”It is sometimes argued that the cult of the athlete was just a cover for the desire to look at naked men. No doubt in some cases this was so, but the at-hlete was also the actual form that desire took. People were not pretending to be turned on by athletic features – they were the turn-on.”679
Föreställningen om att homosexuella levde dömda till ett liv i plåga, li-dande och ensamhet som ledde till självmord, stammade från medicinsk litteratur där detta sågs som en ”naturlig” utveckling av sjukdomen ho-mosexualitet. Efter andra världskriget etablerades denna bild också i po-pulärkulturen.680 Anders als die Andern visar dock att stereotypen etable-rades så tidigt som 99, vilket kanske inte gör det överraskande att typen även återfinns i flera välkända tyska stumfilmer från 920-talet, bland an-nat i de två delarna av Dr Mabuse, der Spieler (922) där karaktären Spoerri, en av mästerbrottslingen Mabuses degenererade underhuggare, framställs som en svag, klen frisör med ett starkt kokainberoende – ett beroende som fungerade symboliskt för den homosexuelles behov av att döva sin ”natur-liga” enslighet. En artikel i Våra nöjen berättar också om ”den vita faran.” Här presenteras kokainets historia, spridningsvägar, verkan, kostnad (0–5 kr/gram), samt dess popularisering via ”de berättelser om filmstjärnornas trevliga hemliv, som polisprotokollen då och då sända genom världspres-sen […] hos dessa folkets älskningar och förebilder”. Skribenten Tore Heft menar att ”kokainismen” nu är på väg att sprida sig inom alla samhällsklas-ser, men betecknande nog inleds artikeln med varningen om att kokainet erbjuds till, respektive säljes av, ”ensliga nattvandrare” och ”lösa existenser” på ”tvivelaktiga caféer”, bland annat i Berlin och Köpenhamn.681
Dyer nämner att vampyrsymboliken användes som en vanlig omskriv-ning för det dualistiska med homosexualitet vid den här tiden, en bild som återfinns i Nosferatu (922), där greve Orlok både klär sig och rör sig som en dam, medan Thomas Hutter är manlig med breda axlar – en variant av föreställningen om den inverterade femme-/butchläggningen.682
Från svensk horisont skulle man alltså kunna förvänta sig att det ström-made in tyska filmer som på ett eller annat sätt höjde medvetenheten om en konstituerad (främst manlig) homosexualitet. Så var nu inte fallet. För det första var gestaltandet av ”homosexualitet”, både öppet och subtilt, ovanligt i kontrast till den generella öppenheten kring sexualitet i Berlins filmstudi-or. För det andra totalförbjöds både Dr Mabuse-filmerna och Nosferatu av den svenska censuren, om än inte på grund av sina homosexuella
konnota-tioner.683 Mer intressant är dock att Anders als die Andern inte ens köptes in av en svensk distributör. Varför kan vi idag bara spekulera kring, men i lju-set av upplysningsgenrens popularitet och att inte mindre än 27 av den fa-mösa Richard Oswalts filmer köptes in till Sverige mellan 95–929 (varav sju totalförbjöds), framstår det som gåtfullt.684
För att återvända till Sverige och dess filmindustri så hängdes Stiller och flera personer i hans omgivning ut i Fäderneslandet. Enligt Greger Ek-man, som menar att Fäderneslandet var en ren skandaltidning som saknade alla ambitioner till objektiv nyhetsförmedling, skulle tidningen ha frossat i sådana artiklar under slutet av 90- och hela tjugotalet.685
Fäderneslan-det hade dock många läsare och tog dessutom upp en rad tabubelagda
äm-nen som etablerade dagstidningar inte skrev om.686 För det stora flertalet som inte läste medicinsk litteratur torde därmed Fäderneslandets skriverier om ”homosexualitet” få en närmast monopolartad funktion inom en stör-re produktion av offentliga föstör-reställningar. När Fäderneslandet firade 70 år 923 publicerade de en svart lista över ämnen som de ”nödgats att med be-handskade händer ta i” för allmänhetens skull och som omfattade allt från ”Advokater” till ”Äventyrare i allmänhet”. Varje kategori definierades och under rubriken ”Perversa figurer” kunde man läsa:
F ä d e r n e s l a n d e t har icke principiellt något emot de stackars personer, som genom naturens lag äro ”perverst” lagda. Men tidning-en har alltid fordrat att de icke må tillåtas ställa till s k a d a eller o f f e n t l i g f ö r a r g e l s e. Så ha vi också ställt vid skampålen ej mindre sådana som g ö r a a f f ä r e r i pervers erotik än även t.ex. adliga gardesofficerare och ”adjutanter” som ”vanära sin uniform” ge-nom att öppet visa sina smutsiga böjelser och för dessas tillfredställan-de missbruka sin ”disciplinära myndighet”!687
Här framgår att den medicinska betydelseförklaringen om ”naturlighet” trots allt förefaller ha slagit igenom. Termen ”homosexualitet” används dock inte, utan istället är det ”perversa” offentliga handlingar som
Fäder-neslandet säger sig vilja ställa vid skampålen. Det råder således fortfarande
ambivalens mellan definitionerna av homosexualitet som en läggning och som en enstaka pervers handling. Det starkt ogillande markerandet mot att handlingarna utförs offentligt blir även ambivalent då tidningen inte ver-kar ha något emot att de utförs i den privata sfären. Det handlar här med andra ord om den ”smittorisk” som homosexualitet behäftades med från framför allt 940-talet och framåt. Alltså rädslan för att ungdom skulle för-ledas av vuxna individer, något som i sig motsäger det ”naturliga” med ho-mosexualitet.688
SEXUALITET OCU POPULARITET 9
Gösta Ekmans dubbelnatur
Gösta Ekmans utåtriktade offentliga person såsom bland annat Annalisa Ericson beskriver honom borde rimligtvis ha framkallat kalla kårar i
Fäder-neslandet. Men en genomgång av tidningen från 922 till 925, en av
Gös-ta Ekmans mest aktiva filmperioder, ger ett mycket magert resulGös-tat. Endast en artikel behandlar Gösta Ekman, eller närmare bestämt hans byxor. Sig-naturen ”Svarta handen” gör sig lustig över kändisskapets följder då han i en skröna beskriver hur han får tag i ett par av Gösta Ekmans begagnan-de byxor och sedan säljer begagnan-dem på annons. Dagen efter annonsens införan-de är ”trappuppgången full med kärringar i alla åldrar och ställningar, från unga backfischar till gamla på träben!”. Efter en kvart har han sålt byxorna för den svindlade summan av 87 kronor! Gösta Ekman själv beskrivs i ar-tikeln som ”Stockholms vackraste karl” och som ”damernas idol,”689 vilket för oss tillbaka till ruta ett.
Vi kan således konstatera att Gösta Ekmans utseende och popularitet i vissa avseenden pekade ut honom som omanlig och feminin, men att exakt samma utseende även gav upphov till en oerhörd popularitet hos framför allt kvinnor, men även bland män. Paradoxalt nog är det också den oman-liga fysionomin, via populariteten, som placerar honom i den hypermanli-ga Karl XII-gestalens stövlar och som han enligt samtida bedömninhypermanli-gar fyller bättre än vad Gustaf IV Adolf förmådde att göra. Detta kan i sin tur tillskri-vas den moderna kvinnans inverkan (vid biografkassorna), vilket alltså ska-pade konkret svängrum för en mer androgyn manlighet i kontrast till mo-dern ideal manlighet. I avsaknad av en marknadsföring av Gösta Ekman som kvinnotjusare och Don Juan blir därför den faktiska marknadsföring-en, där ”mjuka” ideal som faderskap och familj lyftes fram i flera hemma hos-reportage, än mer logisk.690
När det gäller hur Gösta Ekmans sexualitet inverkade på den allmänna bilden av och diskussionen om honom som skådespelare och person, fram-kommer en något ambivalent bild. Vid sidan av honom som snygg char-mör och familjefader finns ytterligare två bilder: den extravaganta och den subtila. Att Gösta Ekman skyltade med en androgyn, omanlig och i vissa avseenden feminin framtoning när det gällde valet av kläder och attiraljer föreföll inte ha någon som helst inverkan på hans popularitet hos kvinnor – och inte heller hos männen, med några få undantag. Det kunde provo-cera fram reaktioner hos ”invigda” som Karl Gerhard, men sett till det sto-ra hela var Gösta Ekmans ”läggning” något som inte diskutesto-rades. Berodde det här på att man inte kunde diskutera det eftersom homosexualitet inte ”fanns” eller berodde det på att få visste om det, eller möjligtvis på att få brydde sig som Annalisa Ericson framhöll? Frågan är egentligen omöjlig att
Bild 29. Ett av flera hemma-hos-reportage om Gösta Ekman där ”mjuka” ideal som fader-skap och familj lyfts fram.
SEXUALITET OCU POPULARITET 93 besvara, men vad som ska framhållas är att de återkommande invändning-arna om omanlighet och femininitet aldrig får samma konnotationer till det som idag karakteriserar homosexualitet. Det verkar snarare som om Gös-ta Ekmans extravaganGös-ta manlighet i själva verket faller tillbaka på den äldre föreställningen om den heterosexuella men till det yttre mycket feminina sprätthöken/dandyn och inte framåt mot den moderna dikotomin med he-tero-/homosexuell?691 De queer moments som dök upp i recensionerna pekar ut honom som feminiserad men ändock man, medan de tre inslängda bi-satserna i samband med Karl XII är de enda som möjligen berör hans lägg-ning. Ytterligare en gång förtjänar det att påpekas att dessa anmärkningar är så få att de drunknar i det övriga materialet.
Genom sitt extravaganta uttryck, och som lycklig familjefader, avvi-ker därtill Gösta Ekman från den i medicinsk litteratur (och film) skapade bilden av den ”homosexuella” som en sjuklig ensling. Detta trots att han plockade upp ett kokainberoende i Berlin under inspelningen av Faust. Re-portagen från Berlininspelningen yttrar inte heller ett ord om dekadens, utan avhandlar istället stoltheten och oron över att de svenska stjärnorna gör succé på kontinenten.692 Det symboliska likhetstecken som Dyer sät-ter upp mellan kokain och ”homosexualitet” har här ingen bäring i den of-fentliga bilden av Gösta Ekman.
Beträffande Gösta Ekmans ”dubbelnatur” finns ytterligare en film som är värd att uppmärksammas då den har vissa likartade förutsättningar till upplägget som Vingarne. Efter att först ha mötts och samarbetat med Vem
dömer, och därefter med Karl XII, bad Gösta Ekman under sommaren 927
Hjalmar Bergman att skriva ett filmmanus enkom för honom. Efter tio da-gar presenterade Bergman idén till En perfekt gentleman (927), en film som Ekman själv regisserade tillsammans med Vilhelm Bryde och som fick sed-vanlig pampig annandagspremiär samma år. Enligt Per Lindberg började den homosexuella Bergman under förberedelsetiden att betrakta Gösta Ek-man som en ”typisk BergEk-mangestalt, i spirituell nyckfullhet och fantasifull dialektik”, vilket ska ha bidragit till att Gösta Ekman fick spela dubbla rol-ler i filmen.693
En perfekt gentleman är på ytan en internationellt präglad salongskomedi
där Gösta Ekman inledningsvis spelar Markis Robert de Luny. Robert till-hör den gamla ärevördiga adeln, men är medellös och har därför ”sålt sig” och slottet till den nyrika uppkomlingen Charlotte Ponson, vars dotterdot-ter, Hortense, han numera är gift med. Filmens komiska anslag illustreras då Ponson visar upp slottet och dess inventarier för sina släktingar, ivrigt på-pekade hur gammalt allt är och hur mycket det har kostat. Till sist kommer de fram till röksalongen där Robert sitter i en fåtölj och även han blir
utpe-kad som ett inventarium med ”Frankrikes blåaste blod” rinnande i sina åd-ror. Förskräckt ser Robert hur släktingarna pressar sig mot glasdörrarna till röksalongen för att få en glimt av ädlingen, vilket bokstavligen förvandlar honom till ett djur i bur, till ett objekt.
Robert själv visar upp alla tecken på den degenererade adelsmannen: han bär alltid monokel och klär sig antingen i smoking/frack, rökrock eller sidenpyjamas; han är allmänt blasé, har en ironisk inställning till allt och bryr sig inte om någonting förutom de dyra kläder och skodon som han lå-ter sy upp. Mot Ponsons släktingar uppträder han vanvördigt och mot hus-trun är han helt igenom iskall – trots att hon gör allt för att få honom sex-uellt intresserad. Detta ointresse ställs på sin spets då en bekant till Robert, Jacques Renard, uppfattar likgiltigheten som en svaghet och därför tar till-fället i akt och ofredar Hortense. Robert kommer på dem och seden krä-ver att en duell utkämpas. Men istället för att bli upprörd visar Robert inga känslor alls, vilket får en fysisk återspegling i att det rituella slaget som ska stadfästa duellen inte blir mer än en slapp smekning. När duellen ska ut-kämpas bestäms att första blodvite avgör. Robert och Renard inleder fäkt-ningen och plötsligt ropar en av sekonderna att Robert är sårad. Han under-söker överraskat sig själv utan att hitta något sår, och till slut får sekonden gå fram och visa ”såret” som inte är mer än ett nålstick. ”Ja, jag formligen badar i blod” säger då Robert ironiskt. Ingenting framstår som allvarligt för honom.
I nästa scen anländer han till Adelsklubben med armen i mitella. Alla på klubben fryser dock ut honom eftersom Renard har spridit ryktet om hans fru och ”såret”. När Robert konfronterar Renard svarar denne med skym-fen att sätta ett förstoringsglas till ögat istället för den sedvanliga monokeln, som en markering mot ”såret”.
Här tar filmen en ny vändning. Robert flyr ut på landet, krockar med sin bil och vaknar upp hos bonden Jean Coubert (Gösta Ekmans andra roll i filmen). Jean visar sig vara en kopia till utseendet och det indikeras också