En konflikthärd som också hanterades med humor var kampen mellan kö-nen eller de äkta makarna. Denna konflikt tog sig två uttryck. Det fanns en äldre tradition, som härstammade från det förra sekelskiftets svenska folk-lustspel, där hustrun uppträdde som maktfullkomlig diktator i hemmet,
där den hunsade, och inte sällan fysiskt misshandlade maken, finner en stunds frihet genom att smita undan för att supa, jaga eller fiska.526 Denna typ av relation skymtar förbi i Boman på utställningen och utgör den hu-moristiska drivkraften i en handfull numera förlorade filmer som Dan, Tant
och lilla Fröken Söderlund (924), Bröderna Östermans huskors (925) och När Bengt och Anders bytte hustrur (925).527 Populariteten ökade tillfälligtvis un-der 930-talet för denna typ av filmer innan traditionen klingade av med den långa raden av Åsa Nissefilmer som producerades in på 960-talet.
Tytti Soila menar att stereotypiseringen av kvinnor i trettiotalsmelodra-men var ett direkt uttryck för en patriarkal diskurs och att ytterst få filmer innehöll kvinnliga karaktärer som avvek från de tolv stereotyper hon iden-tifierar. Bland stereotyperna återfinns huskorset, den kvinnliga hemmadikta-torn ”som gör livet surt för sin äkta hälft”. Tyvärr gör Soila inget försök att fästa resultaten till en kontext. Vi får därför aldrig svar på frågan om varför filmerna kunde bli så populära, trots förekomsten kvinnliga stereotyper.528
Huskorsens äkta hälfter, de förtryckta männen, diskuteras heller aldrig. Ge-nom det universellt verkande patriarkatet reduceras därtill alla kvinnliga stereotyper till offer. Det blir uppenbart i samband med Soilas diskussion av kärlek där hon menar att den kvinnliga stereotypen sprakfålen ”är beund-ransvärd och intressant men behöver uppbackning (av en riktig karl) för att kunna träda in i hustrurollen. På sätt och vis förtjänar hon beundran men behöver också straffas för sina upptåg och räddas in i äktenskapet.”529
Enligt Soila framställs kärlek och äktenskap genomgående som fostran-de och karaktärsdananfostran-de för kvinnor i 930-talsfilmen. Män är aktiva med-an kvinnor är passiva och undmed-antag som sprakfålar eller huskors bestraffas för sina avvikelser från normen. Problemet med resonemanget är att det inte ger något utrymme för nyansering. Två synonymer för Soilas namn-val sprakfåle är exempelvis galenpanna och yrhätta, vars betydelser på ett markant sätt skiljer sig från den här avhandlingens motsvarighet, nämligen den unga moderna kvinnan. Och som framgått upplevdes den unga mo-derna kvinnan inte som en förtryckande stereotyp, utan snarare, baserat på ett samtida källmaterial, som någonting positivt både bland kvinnor och män, om än inte av alla. ”Bestraffning” i form av äktenskap förekommer i filmer som En piga bland pigor, men både här och i andra snarlika fall råd-de råd-det ofta råd-delaråd-de meningar om vem som var råd-den starka respektive råd-den sva-ga i förhållandet, oaktat filmernas ”patriarkala” slut.
Det andra mer moderna uttrycket som konflikten mellan könen tog var beroende av en kombination av den äldre rösträttsfeminismen och den nya större personliga friheten för kvinnor när det gällde kläder och beteende-mönster. Det kvinnohat som Birgitte Søland säger sig ha hittat i samtidens
VUXNA MÄN MED KÄNSLOR 49 populärkultur, men som inte återfanns i källmaterialet om ungdom, kan sägas skymta fram här även om kvinnohat inte är det rätta ordet för att be-skriva saken.530 Istället handlade det om en konflikt över var de nya gränser-na skulle dras mellan manligt och kvinnligt, inte minst när det gällde kärlek och äktenskap. I filmtidskrifterna börjar artiklar som speglar detta förhål-lande dyka upp i mitten av tjugotalet, vilket bland annat uppenbaras i ett uttalande som filmstjärnan Pola Negri gjorde om männen:
Den ogifte mannen är oftast egoist. Han tar nog hänsyn till kvin-nor men i främsta rummet till sig själv. Och att vara kamrat förstår han sig icke på. Vad vi kalla kärlek är så vanligt, så vanligt; vad vi kall-la vänskap är mycket sällsynt melkall-lan man och kvinna. Men det hekall-la är väl någonting, som ligger i tiden. Medan mannen tidigare betrak-tade sig som beskyddare, är numera hans syn på oss – utom när han är förälskad – konkurrentens. Därför vill han helt enkelt icke vara an-norlunda.531
I tidskrifterna kunde den intresserade förkovra sig i jämförelser av jämställd-heten i amerikanska och europeiska äktenskap.532 Våra nöjen publicerade en rad artiklar om kärlek och äktenskap med diskussioner av hur män respek-tive kvinnor kunde tänkas hantera den nya tidens relationer. Här avhand-lades skillnaden mellan fruntimmerskarlar och gifta män där kontentan var att äktenskapet krävde självtukt av mannen, medan ungkarlar var omogna eftersom de ”tänka ständigt och jämt bara på sig själva, sina egna känslor och stämningar.” Skribenten frågar sig även om det ligger något ont i att en man förälskar sig och svarar med att kärleken hör den ”illusionslösa ung-domen till; den fullvuxne mannen däremot, honom höves det att älska ar-betet, de tysta tingen, naturen och idéerna”.533
Om äktenskapet innebar självkontroll för mannen innebar det självför-sakelse för kvinnan. I anslutning till att journalisten Anna Nordenström-Law gav ut boken Konsten att binda och behålla en man: reflexioner över
kär-lekens och äktenskapets problem, publicerade Våra nöjen ett utdrag där några
observationer görs kring den gifte mannens behov av kärlek. Äktenskapet beskrivs här i korthet som en känslostormande färd av lycka som gradvis planar ut då mannen drar ned på den fysiska ömheten. Detta, får vi veta, är fullt naturligt, men ”[å]ttio procent av alla gifta kvinnor begripa inte detta” och börjar istället oroa sig. För att återföra äktenskapet till dess lyckliga be-gynnelse kan hon därför visa ”en äcklig, erotisk efterhängsenhet, som retar mannen”. Nordenström-Laws råd är istället:
Din plikt ligger förnämligast i att du idealiserar honom. Din dags-klara uppgift är att beundra och berömma din man, att inspire-ra honom. Det är därtill han utvalt just dig. […] Ve henne, om hon klandrar honom eller gnatar på honom! Gör hon det, så sviker hon honom i hans heligaste hopp. Han känner sig bedragen, förlöjligad, grundligt lurad.534
Nordenström-Laws syn på äktenskapet var konservativ.535 Tiden rusade dock vidare och något år senare kom en artikel som ställde frågan om hur det stod till med mansfriden med anledning av att kvinnan alltmer fram-stod som den aktiva parten när det gällde initierandet av en relation. De intervjuade männen har en samfällt negativ inställning till att kvinnan tog initiativet: ”[S]kriv att en karl inte tycker om att bli jagad av kvinnor. Att han helst vill jaga själv. Det är han som skall ta första steget, inte hon.”536
Artikeln var skriven i en ironisk ton men visar ändå på att det har skett en attitydförändring. I en annan artikel heter det att kvinnan har lagt bort de svagheter som hörde till kvinnan från förra seklet. Den nya kvinnan har ”förändrat sig så oerhört” att hon numera varken svimmar eller blir rädd för råttor. Inte heller tar hon ”till lipen” om maken skulle komma hem för sent. ”Hon betalar bara med samma mynt.” ”Flickor förr […] voro ofta helt naturligt osjälvständiga, eftersom de icke tillätos att utveckla någon själv-ständighet. Flickan av 929 fyller därmed de högst uppdrivna anspråk i frå-ga om självständighet.”537
Det var också vid den här tiden som ”sensationen” med en kvinna i manskläder blev verklighet. Återigen begav sig en reporter ut på stan för att fråga om damernas nya mode, byxorna. Den manliga attityden kan sam-manfattas med att unga kvinnor gärna kunde använda byxor, men att det inte passade sig för äldre. En kvinna i långbyxor gav dock svar på tal på frå-gan om det var riktigt att kvinnor gick klädda i byxor på gatan:
– Naturligtvis! När männen ha byxor, varför skulle då inte vi få ha det? Få vi be om jämlikhet.
– Det är väl snarare en estetisk fråga? – Ja, tycker ni kanske inte att det klär mig?
Sade och speglade sig med välbehag i ett skyltfönsters polerade yta. – Jag skall säga er, fortsatte hon, att den moderna kvinnan är liksom
skapad för långbyxor. Slank och smidig och med pojkhår. Dessutom är det så förtjusande roligt, om man möter en farbror på vägen och denna farbror vårdslöst framkastar:
– Hör nu, min lilla gosse, kan du säga mig vägen till Biologiska mu-seet?538
VUXNA MÄN MED KÄNSLOR 5 Många av artiklarna och
reporta-gen utmärktes av humor helt en-kelt därför att med humor gick det att uttrycka en sanning som annars kanske skulle kunnat ha uppfattas som problematisk el-ler stötande. Humorn präglade också de filmer som hanterade den moderna konflikten mel-lan könen. I Sverige hängde den gamla rösträttsfeminismen envist kvar som ett motiv att driva gäck med, då och då sammantvin-nat med den moderna könskam-pen. I Norrtullsligan och Flickan
i frack förekommer karikatyrer
av äldre feminister, många gång-er framställda i byxor, slips och monokel, rökandes en pipa. De äldre feministerna återgavs ofta som påfallande fula, ett samman-träffande som Elin Wägner hade synpunkter på i samband med
Norrtullsligan.539
I Giftas (926), byggd på en av Strindbergs äktenskapsno-veller från 880-talet, infiltreras Pauls (Olof Winterstrand) och Signes (Tora Teje) lyckliga äkten-skap av en äldre rösträttskvinna, Annie (Hilda Borgström). Paul är marinofficer och därför ofta borta på manövrar, medan Signe är hemmafru. Efter sex års
äkten-skap är de fortfarande som nyförälskade tack vare att de tillbringar en del helger tillsammans på ett hotell där de bara rår om varandra.
På väg hem från ett av dessa romantiska möten träffar Signe den gam-la vännen Annie, som just skrivit kgam-lart sin nya bok Martyren i äktenskapet
– Ett varningens ord. Genom att läsa boken, samt via Annies påverkan, blir
Signe snart övertygad feminist och involverad i föreningen ”Kvinnans
poli-Bild 23. ”Naturligtvis! När männen ha byx-or, varför skulle då inte vi få ha det? Får vi be om jämlikhet.” Den intervjuade unga moder-na kvinmoder-nan i den nya modeflugan långbyxor ger svar på tal.
tiska frihet U. P. A.” Förhållandet till Paul förändras drastiskt från kärleks-fullt till känslokallt. När Paul kommer hem har Signe plockat bort alla ut-smyckningar med erotiska motiv från sovrummet och vid frukostbordet ägnar Signe och Annie sig åt att planera för hur de ska ”stävja mannens vil-da framfart”. Något senare anordnas ett möte med idel manhaftiga kvin-nor. Även några män deltar, framställda med stickning i hand och gråten i halsen.
Paul, som visat manlig självkontroll genom att motstå en invit från en kvinnlig vamp på tåget hem, inser att han måste göra något för att ställa allt till rätta igen. Han åstadkommer det genom manlig list. Han har lagt märke till att Annie är intresserad av honom och han lägger därför an på henne med leenden och smicker för att göra Signe svartsjuk. Annie börjar att klä sig i moderna kläder och fixar håret, det i jämförelse med Signe som klär sig tantigt och inte längre bryr sig om håret. På en dansant supé flör-tar Paul kraftigt med Annie, vilket leder till en uppgörelse mellan Paul och Signe där båda packar väskorna innan de slutligen försonas.
Filmen slog med sitt narrativa innehåll fast att feminism ledde till att mannen frestas att vara otrogen, samt att feminister var frigida. Det enda som kan bota frigidheten var sex som tillhandahölls av mannen. Giftas skul-le kunna utgöra bekräftelsen för en patriarkal dominans inom filmens värld om det inte vore för att den knappast var representativ för svensk filmpro-duktion. I recensionerna, som i bästa fall var ljumma, framkommer också att filmen betraktades som mycket föråldrad:
[M]en varför i alla gudars namn ett uppslag så föga bärkraftigt och med så oändligt ringa kontakt med den levande verkligheten, fram-för allt verkligheten just nu, då ”rösträttskvinnan” är en antikverad fö-reteelse, som i varje fall inte skulle ha de minsta utsikter att splittra ett lyckligt äktenskap? Något så hönsigt som denna lilla [Signes] beteen-de hela filmen igenom får man nog förgäves leta efter maken till i le-vande livet. En kvinnan av idag bär sig inte åt på det sättet, inte ens om hon har hönshjärna […] Det skorrar så falskt hela filmen igenom att man har svårt att uppskatta den s. k. komediens förtjänster, tillfin-nandes här och där.540
I filmer utan inslag av rösträttskvinnor gestaltades konflikten annorlun-da. En film som nämndes i samtiden, men som i efterhand har kommit att bli en samlingssymbol, var The Battle of the Sexes (Kampen mellan könen, 928), en modern komedi av D W Griffith där kampen handlar om var de nya gränserna ska dras. Här förförs en kärleksfull fader (Jean Hersholt) av en mycket målmedveten lycksökerska, Marie (Phyllis Haver). Marie är på
VUXNA MÄN MED KÄNSLOR 53 ytan en prototyp av den unga moderna kvinnan, men det visar sig att hon i sin tur är styrd av kärlek till en manlig vamp. Faderns otrohet leder till att kärnfamiljen slås sönder och filmens verklige hjälte visar sig vara dottern, Ruth (Sally O’Neil), som observant kommer underfund med faderns otro-het, handgripligen räddar modern från att ta livet av sig och därefter be-ger sig till Maries lägenhet med en revolver för att tvinga henne att lämna fadern. Med Griffiths signum, kryssklippning mellan två handlingstrådar, kommer det till ett avgörande där Marie och den manliga vampyren grälar i ett rum, medan fadern och Ruth grälar i ett intilliggande. Om det först-nämnda grälet upprätthåller den traditionella genuskodningen, ifrågasätter det andra grälet samma fördelning då dottern tillbakavisar faderns patriar-kala klander – hon har spelat intresserad av den manlige vampen – med att hon bara följer i hans fotspår.
De melodramatiska inslagen staplas här på varandra, något som en re-censent slentrianmässigt rubricerade som typiskt ”amerikanska publikfri-ande former”.541 Skådespelarna, inte minst Sally O’Neils aktiva Ruth, fick dock genomgående goda vitsord. ”Sally O’Neilll [sic] är mycket naivt ome-delbar som den unga dottern.”542
Samma konflikt förekommer i Janssons frestelse. Här lever Gunnar Jans-son (Edvin AdolphJans-son) ”ungkarlens genomlyckliga och molnfria tillvaro” som bonde, affärsman och travtränare. Hans gård är granne med en barons ägor och de två männen tvistar i domstol om ett vattenfall som ligger på gränsen mellan egendomarna. I den lantliga miljön framställs Gunnar som en redig och självständig karlakarl som orubbligt står upp emot den despo-tiske baronen. Gunnar har även ett gott, närmast faderligt förhållande till den unge stallpojken på sin gård.
En dag kommer baronens dotter Inga (Margita Alfvén) hem från en in-ternatskola i Frankrike. Hon presenteras körande en bil i hög fart med ba-ronens chaufför förvisad till passagerarsätet, en fingervisning om att hon är en självständig modern kvinna. På vägen möter de Gunnar, som är ute och tränar en häst. Det blir ett surt första möte som slutar med att Inga kallar Gunnar för ”grobian” då ingen av dem vill släppa på sin självständighet. Därmed har kampen mellan könen tagit sin början.
Något senare blir Gunnar inbjuden av Inga till baronens gård under fö-revändningen att han ska inspektera en travhäst. När Inga inte dyker upp går Gunnar upp till herrgårdsbyggnaden där han går vilse. Inga skrattar ut honom eftersom han skrockfullt spottar då en katt springer framför benen. Inga uppträder sedan mycket närgånget när de är ensamma på hennes rum, vilket förvirrar Gunnar. När han ska ta i hand får han veta att en ”verklig kavaljer kysser på hand”. Gunnar säger att bönder inte gör så. ”Hur gör ni
då?” frågar Inga. ”Ja… inte pussar vi på hand… Vi klämmer till me’samma, vi…”, svarar Gunnar med ett osäkert leende. Inga fortsätter att uppträdda utmanande, något som skrämmer Gunnar som uppenbarligen inte är van vid kvinnliga initiativ. Till sist får han något svart i ögonen, slänger möss-san åt sidan och försöker omfamna Inga. Hon reagerar med att bli rädd och skäller ut den nu mycket förvirrade Gunnar, som flyr därifrån. Något se-nare upprepas scenen i stallet då den oberörda Inga behagar komma ned. Hon fortsätter att uppträda förföriskt, medan Gunnar är oförmögen att tol-ka hennes signaler. Till slut ger han henne en våldsam kyss. Inga blir galen och ger honom ett rapp med ridpiskan över kinden. Gunnar blir i sin tur arg, knuffar omkull henne i höet och går därifrån.
Givetvis visar det sig att Gunnar och Inga älskar varandra. Ingen av dem kan dock uttrycka det på ett sätt som den andre kan förstå och acceptera. Gunnars ”naturliga” våldsamhet, som åtminstone i filmens värld ofta för-vandlade damer till geléartade klumpar i mannens starka armar, fungerar inte som ett första steg. Samtidigt visar Inga sin självständighet på ett sätt som retar Gunnars manligt kodade sexualdrift och som, enligt Gunnar, ger honom ”tillåtelse” att omfamna eller kyssa Inga utan hennes medgivande. Krocken, och den nya konflikten mellan könen, kunde inte vara tydligare. I Janssons frestelse löses konflikten genom att Inga och Gunnar först blir vänner och kan tala ut med varandra innan filmen kan avslutas med den tra-ditionsenliga slutkyssen. Det nya med att både män och kvinnor kan upp-leva och upp-leva ut heta känslor, initiera relationer, samt vara aktiva och passi-va, kunde upplevas som kontroversiellt, vilket också är anledningen till att filmen är en komedi där detta lättare kunde hanteras.
Vad gäller intrigen skiljer sig filmen från Sigurd Walléns pjäsförlaga från 94. I pjäsen utgörs ”frestelsen” av att den manlige bonden överger sin egen klass för en dam av högre klass.543 I filmversionen befinner sig kontrahenter-na på samma ekonomiska nivå och ”frestelsen” ligger här skontrahenter-narare i att Gun-nar måste ge avkall på vad han uppfattar som sin naturliga karlaktighet för att vinna kvinnan – ett tecken på att genusrelationerna hade förändrats ra-dikalt under kort tid.
Att just Edvin Adolphson spelade den här rollen förbryllade en del recen-senter eftersom han under 920-talet företrädesvis hade gjort sig ett namn som eminent filmskurk i bland annat Den flygande holländaren (925) och
Förseglade läppar, samt de två delarna av Gustaf Wasa, där han spelade
Kris-tian tyrann.544 Det här är också enda gången under 920-talet som en svensk skådespelare var i närheten av den hårdhänta Meighantypen. Eventuellt var det så att Adolphsons mörka ögon och skurkpersona bedömdes som en nöd-vändighet för att balansera den unga moderna kvinnans sexuella autonomi.
VUXNA MÄN MED KÄNSLOR 55 I recensionerna sattes Adolphson som nummer ett, som den ”något kär-ve och kraftige storbonden”.545 Det var bara Lorens Marmstedt som hade invändningar eftersom Adolphson ”verkar alltför pyntad och polerad för sin roll” och att Jansson ”egentligen borde vara en oslipad naturmänniska”. Samme recensent tyckte att en scen där Margita Alfvén drämmer en fisk i ansiktet på en närgången beundrare visade ”brist på smak; man sitter mål-lös inför något så tarvligt”.546 De för svensk film oortodoxa kärleksscenerna kallades för ”våldsam flört”547 och ansågs vara ”djärva och svårspelade”.548
Här var det bara en recensent som menade att Alfvén var för omogen som filmaktris för att dessa ”skulle ha fått en fullt acceptabel form”.549
Hon, han och Andersson är en actionkomedi där genuskonflikten
åter-kommer och som slutar, enligt Soilas deterministiska syn, med ett förtryck-ande äktenskap. Men liksom i En piga bland pigor följer Hon, han och
An-dersson inte den patriarkalt snitslade banan fram till äktenskapet. Här bildas
filmens kärlekspar av två journalister, Harry (Nils Ohlin) och Maud (Vera Schmiterlöw), som tävlar om samma scoop.
Harry är en ”ung lovande kraft” som klär sig modernt, röker och som