Anderssonskans Kalle föregicks av en, för svensk film, ovanligt stor
reklam-kampanj med bland annat helsidesannonser i filmtidskrifterna.268 Fenome-net var ingen nyhet. De amerikanska filmbyråerna hade använt strategin under ett par års tid. Det nya låg i att pojkar och flickor alltmer synligt lyf-tes fram som filmernas stora stjärnor i reklam och i reportage. Det förekom till och med hemma hos-reportage.269 När Bewefilm använde sig av strate-gin blev resultatet en stor succé vid biografkassorna och det innebar natur-ligtvis en fortsättning på och en vidareutveckling av strategin, inte enbart i samband med uppföljaren Anderssonskans Kalle på nya upptåg (923)270, utan inom branschen i stort. Barn, men också deras genus, kom på det här sät-tet att kommersialiseras.
Viviana Zelizer har i Priceing the Priceless Child tänkvärt resonerat kring barn och deras, i det västerländska samhällets ögon, problematiska koppling till ekonomi och pengar. Enligt henne förvandlas barn från ekonomiskt vär-defulla, med 800-talets barnarbete, till att bli alltmer ekonomiskt värdelösa under 900-talet, samtidigt som deras känslomässiga värde steg till tidiga-re oanade höjder. Här uppstod en konflikt mellan fötidiga-respråkatidiga-re av barnar-bete och motståndare till detsamma. Förespråkarna pekade på den ekono-miska och moraliska nyttan för ett barn att arbeta istället för att slå dank – det byggde karaktär – medan motståndarna ville skydda barn mot allt vad kommersialism hette eftersom det kunde skada deras själ. För
motståndar-na hade barnen blivit heliga. Efter en långsam, invecklad och mycket hetsig process var det till slut motståndarna som stod som segrare framemot 930- och 40-talen. Det var dock en halv seger eftersom de ekonomiskt värdelö-sa, men känslomässigt ovärderliga, barnen nu levde i det konsumtionssam-hälle som utvecklats under den långvariga konflikten och vars utveckling i sig bidragit till hetsigheten. I ett konsumtionssamhälle har ekonomi och pengar en mer direkt innebörd för det dagliga livet än i ett produktionsba-serat samhälle, vilket bland annat gav upphov till det komplicerade förhål-landet att föräldrar gav sina känslomässigt ovärderliga barn pengar eller pre-senter för att visa sin kärlek.271
Att barn hade uppnått en grad av helighet och behövde skyddas från Nick Carter, film och annan populärkonsumtion har vi redan förstått ef-ter alla utfall, men den explicita sammanblandningen av ekonomiska in-tressen och barn inom den svenska filmbranschen stänkte ytterligare bensin på elden, vilket synliggörs i det samtida resonemanget om den ”naturliga” pojkmanligheten.
Redan i samband med Anderssonskans Kalle klagar några tidningar på den ”dundrande reklam”272 som föregått filmen och att den unge Alexan-derssons ”naturliga tillgångar” delvis har blivit fördärvade av allt beröm och förhandsreklam.273 Till uppföljaren användes Gösta Alexandersson direkt i reklamsyfte då han på Stockholmsbiografen Olympia kom in på scenen och sa ”hejsan” till publiken inför varje föreställning. Därtill förekom både han och hans kvinnliga motspelerska, nioåriga Aino Schärlund-Gille som spelade Ann-Mari, flitigt i filmtidskrifter och dagstidningar inför premiä-ren. Det föranledde signaturen Wolodja i Stockholms-Tidningen att skriva ett långt inlägg där han går till attack mot stjärnkulten av barn och hävdar att ”denna dumma smaklöshet” är skadlig för de avporträtterade barnen, men även för de barn som såg filmerna: ”Jag har sett flickrum fullkomligt dekorerade med filmporträtt och pojkrum, som berätta om att alla slan-tar gått till ’bion’.” Detta gällde inte bara barn från fattiga hem, utan även barn från burgna och ansedda familjer. Barn skulle inte tro att de var någ-ra stjärnor och barn skulle inte slösa bort sina pengar på en ouppnåelig och falsk dröm.274
I Anderssonskans Kalle på nya upptåg går det att se hur huvudkaraktären och handlingen har påverkats av den tidigare kritiken, men även den ”skad-liga” ekonomiska sammanblandningen med barn i konsumtionens tecken. Om Kalles antisociala beteende accepterades och till och med hyllades i et-tan som en slags naturlig motvikt till samhällets ökande feminisering, blir anpassningen i uppföljaren därför problematisk med en direkt koppling till manlighet och konsumtion.
EN FIENDE TILL CIVILISATIONEN: BARN OCH UNGDOM 79 I andra delen förekommer det mindre bus, i huvudsak de som hade bli-vit över från romanförlagan plus en del nypåhittade i anknytning till Kal-les vistelse i överklassen. Som vi kommer ihåg hade Kalle blivit ”räddad” av familjen Graham i slutet av ettan och första halvan av den andra filmen vi-sar upp de anpassningsproblem som Kalle har i sin nya miljö, med fina klä-der, uppförande och skolgång. Ett av få bus som verkligen är ett bus och som inte beror på Kalles ovana är då han, med en intertextuell referens till pojken i Trädgårdsmästarens hämnd, trampar på en vattenslang med sam-ma komiska resultat. Det som däremot tar upp plats och i viss mån ersät-ter busen är att en annan sida av Kalles karaktär utvecklas. Han träffar till exempel på några pojkar som plundrar ett fågelbo och för att försvara få-gelungarna ger han sig in i ett vilt slagsmål. Inte långt därefter får han veta att mamman är sjuk – samma mamma som hade blivit ”upplöst av gläd-je” för de hundralappar hon fått för att bli av med Kalle i ettan275 – och lämnar därför genast familjen Graham för att ta hand om henne. Väl hem-ma rotar han fram sina gamla paltor och börjar därefter att städa och dis-ka. ”Mamma, jag passar inte i det fina huset, där jag förresten bara ställde till med trassel. Nu stannar jag hemma och tar vård om dig”, säger han till mamman, som börjar gråta av glädje. I en mellantext förklaras denna för-ändring: ”Anderssonskans Kalle var inte längre riktigt densamme som förr. ’Civilisationen’ hos Grahams hade ej undgått att sätta sina spår på honom, och han hade fått nya intressen, som han aldrig förr odlat.” Intressena be-står i att han börjar läsa böcker, gör affärer med en ”electricitetsmaskin” och till slut börjar att arbeta med att laga galoscher för att tjäna ihop pengar till hemmet. Då och då avbryts det här av ett och annat hyss, men i huvudsak har Kalle förvandlats till en skötsam pojke med tydliga konnotationer till den borgerligt kontrollerade manligheten.276
Överlag fick Anderssonskans Kalle på nya upptåg ett sämre mottagande än ettan och den var inte heller en tillnärmelsevis lika stor publikmässig fram-gång. Kunde det bero på nedtonandet och anpassningen av pojkmanlighe-ten? Sett till tidningarnas kommentarer blir den problematiska föreningen mellan en ”naturlig” impulsiv pojkaktighet och en mer karaktärsfast kon-trollerad manlighet nog så tydlig. Tvåan ansågs ha ”fått en så arrangerad och oäkta ton över sig, att den helt förfelar sitt syftemål – att verka lustig. Lika frisk och sprudlade av glättigt pojkhumör, som den förra ’Kallefilmen’ var, trots en viss råhet och överdrift, lika slätstruken och innehållslös har fort-sättningen blivit.”277 Kalles förnyade karaktär kommenterades också aning-en beskt i flera tidningar, som ett ”saning-entimaning-entalt inslag”.278 Å andra sidan uttryckte ett par recensenter sin uppskattning över att tvåan inte var lika rå som ettan hade varit279 och flera såg positivt på Kalles nya företagssamma
karaktär som ”ömmade för sin ’morsa’.”280 För att använda Stockholms
Dag-blads välvalda uttryck hade Kalle blivit ”lagom rackaraktig”.281
Bland recensionerna blir även ett särskiljande klassperspektiv synligt då högertidningen Aftonbladet skriver: ”I början av filmen har Kalle slängts in i en miljö, där han inte passar av naturliga skäl och medfödd vana.”282 Det här är intressant eftersom avstickaren till ”såssiteten” i Anderssonskans
Kal-le på nya upptåg är ett av enbart två exempel ur de busungefilmer som
gjor-des under 920-talet. Alla andra filmer och huvudkaraktärer utspelar sig i, respektive kommer från, arbetarklassen. Frågan är om tjuvpojkar och deras beteende inte fanns eller var accepterat i medel- och överklassen. Eller rätt-tare sagt: kunde inte filmskaparna och samhället ens föreställa sig detta ”na-turliga” beteende för medelklassens pojkar – de som enligt pojkreformato-rernas retorik verkligen behövde bli mer manliga? Med stöd av Wolodjas förfärade utrop om de burgna pojk- och flickrummens affischerade väggar såg de i varje fall filmerna och idoliserade Kalle eller Fairbanks lika mycket som arbetarklassens barn.