Eftersom kärlek förekommer i nästan alla filmer kommer det även här att handla om ett urval. Den kärleksbesmittade melodramen kan delas in i all-varliga dramer och sådana som lutade åt den romantiska komedin. Om vi börjar i den allvarliga änden återfinns filmer som Damen med kameliorna (925), Bara en danserska (927) och Förseglade läppar (927), alla innehållan-de stora känslosvängningar i historier som behandlainnehållan-de kärlek med förhin-der, där det var meningen att åskådaren skulle kastas mellan tragik och det eventuellt lyckliga slutet. Förstnämnda film, som plikttroget följde Alexan-dre Dumas den yngres 800-talsroman, betraktades dock som teatral och stel.483 Kärlekshistorien uppfattades som orealistisk eftersom Kameliada-mens (Tora Teje) gråtmilda sentimentalitet och upprepade svimningsanfall ansågs vara ”löjeväckande för en nutida uppfattning”.484 920-talets moder-na kvinmoder-na var inte fullt så pjollrig. Förste älskaren, Armand (Uno Henning), kom däremot undan med ett tillbakahållet känslospel, även om han gråter en skvätt då Kameliadamen dör på slutet. De få invändningarna gällde sna-rast att han saknade ”förmåga att uttrycka sina känslor”.485
Bara en danserska och Förseglade läppar hörde till det svensk-tyska
Isepa-samarbetet och de melodramatiska inslagen i de filmerna var så många att det nedsättande ordet ”konstruktion” ofta återkom i recensionerna.486 Be-römmet sjangserade därtill beroende på graden av svensk inblandning, nå-got som influerade synen på de melodramatiska inslagen. I Bara en
spännande dansös och i Förseglade läppar är det Frank (Louis Lerch) som vankelmodigt slits mellan lojaliteten mot sin lama hustru och den kvin-na han älskar, vilken, som extra melodramatisk krydda, är på väg att avläg-ga nunnelöften. Trots att den första filmen är mer vardagligt realistisk var det den senare filmen, den med mest svensk inblandning, som blev en kri-tikerframgång och en publiksuccé.487 De två manliga försteälskarna fram-står på ett likvärdigt sätt som obeslutsamma och det ger också utslag i re-censionerna. Tyske Walter Jenssen ansågs inte vara ”rolig i sin permanenta tafatthet”488, medan österrikaren Louis Lerch hade ”charmörens alla förut-sättningar”.489 Att Lerch inte är svensk vänds här till en fördel då dennes skådespel och passande utseende pekas ut som den svenske regissören Gus-taf Molanders förtjänst.490
En annan Isepafilm, Hans engelska fru (927), hörde till de större fram-gångarna under 920-talet, oaktat att de två huvudkaraktärerna, engelska överklassdamen Cathleen och svenske träpatronen Birger, spelades av tyska Lil Dagover respektive finländske Urho Somersalmi. Filmen skiftar mellan miljöerna i den engelska aristokratin och vildmarken i Norrland. En eng-elsk societetsfamilj, med stora skulder till träbaronen Birger, övertalar sin motvilliga dotter att gifta sig med träbaronen. Innan familjen har nått fram till sin bestämmelseort faller den finlemmade Cathleen i en strid älv. Hon blir räddad av en grov och energisk norrlänning, som tar med henne till en flottarkoja. Där tar den blyge mannen, uppenbarligen mycket generad, av henne de blöta kläderna i en lätt vågad scen. Norrlänningen är förstås Bir-ger och enligt regeln om motsatsernas attraktion blir de två kära i varan-dra och gifter sig.
När några månader har gått känner sig Cathleen ensam i den ensliga vildmarken. Birger uppmuntrar henne att göra ett besök i London. Väl där återgår Cathleen till sitt glamorösa liv. En radioutsändning från en dansfö-reställning på Savoy, där Cathleen närvarar, gör dock att Birger misstänker att frun är otrogen. Med svartsjukan rasande i kroppen åker han till Lon-don där det gifta paret har en våldsam uppgörelse som slutar med att de skiljs åt som ovänner.
Ytterligare en tid går och Birger beger sig söderut på en tågresa. Tåget stannar för en matpaus. Då ankommer Cathleen på ett norrgående tåg. De två låtsas inte om varandra, men Birger låter sitt tåg gå och därefter lå-ter Cathleen sitt tåg gå. När sista tåget har gått och de är ensamma på res-taurangen beställer de dubbelrum på järnvägshotellet. Därmed avslutas fil-men med en antydan om att deras äktenskapliga liv kommer att fortgå i lyckans tecken.
VUXNA MÄN MED KÄNSLOR 37 en stark man och en svag kvinna, mannen är som skapad till krigare och kvinnan till krigarens vederkvickelse”.491 Filmens fyra nyckelscener: rädd-ningen i forsen, avklädningsscenen, uppgörelsen på Savoy, samt försoning-en på järnvägsrestaurangförsoning-en kan ses som melodramatiska höjdpunkter där traditionella genusroller cementeras. Med den publika framgången i ryg-gen går det att hävda att dessa även accepterades. Men vilka roller är det egentligen som uppfylls? Att Birgers/Urho Somersalmis starke man fick ge-stalta ett manligt ideal råder det ingen tvekan om. I recensionerna beskrivs han som ”kraftmänniskan från urskogen”.492 I filmen framställdes även Bir-gers mer mjuka och belevade sidor genom scener som visar hur han är snäll mot djur (ett substitut för barn), samt har kunskap om konst och därmed är känslig på ett intellektuellt vis. I Aftonbladet kommenterades den ”man-liga” räddningsscenen så här: ”Det mod han visar […] i den strida älven är en lämplig kontrast mot det litet tafatta och brydda uppträdande, som kan skönjas hos honom då han ensam befinner sig i stugan med denna hjälp-lösa kvinnovarelse.”493
Reaktionerna avslöjar att det var de mjuka kontrasterna som gjorde att Birgers starke man avvek från modern ideal manlighet. Samtidigt var det ex-akt samma kontraster som gjorde denna romantiska melodram till en fung-erande och trovärdig fiktion som uppskattades över könsgränserna – en
vär-Bild 20. Hans engelska fru var en av 920-talets stora svenska kärleksfilmer. Här norrlän-ningen Birger (Urho Somersalmi) och engelska överklassdamen Cathleen (Lili Dagover) i den pikanta avklädningsscenen.
dering som knappast skulle ha skett ifall Birger enbart hade framställts som den starke mannen från urskogen.
Här handlar det om upprätthållandet av en traditionell genuskodning, möjligtvis med tillägget av den moderna kvinnans självständighet, vilket även utgjorde orsaken till den äktenskapliga konflikten i Hans engelska fru. På ett plan går det därför att påstå att Birgers karaktär är uppdaterad för att tämja den moderna kvinnan på ett sätt som pojkmanligheten inte för-modades klara av. På ett annat plan lämnar dock filmens slut fältet fritt för åskådarens fantasi ifråga om hur den äktenskapliga lyckan skulle fortskrida. Med ledning av hur vägen till äktenskapet har framställs innebär det inte automatiskt ett upprätthållande av en traditionell maktfördelning. Ambi-valensen tillfredställer därmed både de traditionella och moderna attityder-na till äktenskap och kärlek som de olika åskådarattityder-na hyser. Även om slutet här, och i andra filmer, vanligtvis innebär ett återetablerande av samhälle-liga normer, ska man ha i minnet att vägen dit är lika viktig – enligt bland annat Richard Dyer till och med viktigare eftersom det inte är slutet publi-ken minns, utan istället den händelserika och omvälvande, inte minst ur genussynpunkt, vägen dit.494