Gösta Ekman var populär och han hade utseendet för sig. I de svenska film-tidskrifterna från slutet av 90-talet och vidare under hela tjugotalet var han den mest omskrivna svenska filmstjärnan, trots att det egentligen var teatern som var hans stora passion fram till hans död 938.610 I en intervju från 924 svarar han diplomatiskt på frågan om konkurrensen mellan filmen och te-atern och menar att ”för verkligt god teater är filmen inte ’farlig’ som kon-kurrent” och att ”vart och ett är bra på sitt sätt”.611
Redan 90 utsåg boulevardbladet Figaro Gösta Ekman till ”Sveriges vackraste skådespelare” – ett epitet som skulle förfölja honom och som han starkt ogillade eftersom det lade sig som en filt över hans skådespelarpresta-tioner.612 Men populariteten han uppnådde inom teatern kom med de två huvudrollerna i Mästerkatten i stövlar och Gyurkovicsarna att mångfaldi-gas via filmmediets enorma genomslagskraft. Mer eller mindre över en natt blev han rikskändis och även den kvinnliga publikens favorit, enligt skrive-rierna i tidningarna.613 I Filmjournalen heter det efter Mästerkatten i stövlar att ”den filmen gjorde honom i ett slag lika farlig för hela Sveriges kvinnli-ga ungdom som han under sin teaterbana på Svenska teatern varit för hela Stockholm.”614 I samband med det nationella genomslaget som ”en publi-kens gunstling” kan råka ut för, skriver pjäsförfattaren August Brunius en slags försvarsartikel i Scenen där han menar att gunstlingarna ”äro inte så gudomliga som de tycks för radernas uppspärrade flickögon” och om Gös-ta Ekman:
Jag vill inte påstå att han är född osentimental: då han för åtta år se-dan kom till Stockholm för att ersätta Gunnar Wingård, som var en så mycket mognare och bredare natur, verkade han inte bara tunn men också sötaktig och vek. Man kunde befara en hel del opersonligt slisk av denna ungdom som såg så söt ut.615
Utseendet och ungdomen vänds här mot Gösta Ekman och i jämförelse med den manligare företrädaren är han ”sötaktig och vek”. Ett vackert ut-seende betraktas med andra ord som omanligt, vilket också är den reaktion vi stötte på i recensionerna till Carl XII:s kurir. Ekmans biograf och vän Per Lindberg analyserar utseendet och dess negativa koppling till manlighet på följande sätt:
Varför han intresserade backfischen behöver inte analyseras – han var ”vådligt söt”. Varför han stötte en del kritiker? Det kunde finnas nå-got alltför vekt och omanligt och obalanserat utåtvänt, nånå-got alltför tunt, som tycktes avslöja en brist på naturlig bredd, och man
de att han ville dölja denna brist med pose och tjusarlater. Man trod-de att han bredtrod-de på för att dölja en inre magerhet – gud, vad hans skönhet var retsam, hans sprödhet osvensk!616
Återigen kan vi se spår av den populära fysionomin. Gösta Ekman ansågs av vissa kritiker lida en sådan brist på manlighet att han till och med kun-de betraktas som osvensk, kun-den kanske mest negativa beteckning som kunkun-de delas ut under 90- och 20-talen. Därtill ses detta som ett försök att dölja brister i manlighet och talang bakom en ridå av poser och tjusarlater, något som rimmar illa med och misstänkliggör honom i förhållande till den, en-ligt Foucault, västerländska bekännelsekulturen. Här skulle jag kunna fort-sätta att rada upp exempel på den negativa kopplingen mellan det vackra utseendet och omanligheten, liksom på Gösta Ekmans livslånga motstånd mot denna belägenhet. I Våra nöjen betackade han sig bland annat för att bli recenserad för sina randiga byxor istället för vad han åstadkom på sce-nen.617 Men trots att det förefaller som om han var ohjälpligt förlorad i ett gungfly av omanlighet, kan det vara värt att skruva analysen ett varv efter-som han inte betraktades efter-som helt igenom omanlig till följd av sitt utseen-de, varken av kvinnor eller män.
Glidningen mellan en positiv och en negativ betraktelse av Gösta Ek-mans förmenta omanlighet är beroende av flera saker. För det första fanns en diskussion under 920-talet som skiljde på äkta och konstgjorda stjär-nor, där en äkta stjärna genom eget arbete och inneboende utveckling kun-de skapa sig en plattform för popularitet. Den konstgjorda stjärnan hakun-de däremot inte sin talang att tacka för framgångarna, utan han/hon ansågs ha blivit skapad genom den ”stora trumman” (reklam) av skrupelfria filmpro-ducenter som försökte tjäna snabba pengar på deras affischvärde – ofta ge-nom försök att kopiera en redan existerade typ som fallet var med den svens-ke kopian av Valentino, Enrique Rivero. ”Det är en omkastning av verkliga värden, en förfalskning som man någon gång men alltför sällan hör publi-ken reagera emot.”618
Här synliggörs ånyo distinktionen mellan det äkta och det konstruera-de, eller den starka samtida strömming som gjorde skillnad på konst och skräp inom filmkulturen och samhället i övrigt. Frågan är då vilken betydel-se detta får för Gösta Ekman? Svaret står att finna i Brunius tvetydiga för-svarsartikel där Gösta Ekman, trots sin sliskighet, ändå karakteriseras som äkta eftersom han inte var skapad av någon dubiös filmproducent, utan oförskyllt hade råkat ut för publikens dyrkan. Brunius menade att det be-rodde på publikens krav på ytliga hjälteroller och att Gösta Ekman verkli-gen hade den ”sunda” tekniken för att gestalta ”djupare everkli-genskaper”, men
SEXUALITET OCU POPULARITET 77 att ”en sådan förskjutning av repertoaren kan man knappast vänta sig i dessa tider.”619 Gösta Ekman betraktas här som en äkta stjärna och orsaken till omanligheten förklaras delvis av de roller som han tilldelats.
En artikel i Filmjournalen om den svenske filmens förste älskare, el-ler rättare sagt bristen på densamma, kan här ytterligare belysa dikotomin konst/skräp och förklara dess samband med manlighet. Här heter det att den ”svenske filmskådespelaren, vare sig han är père noble eller första älska-re, är först och främst karaktärsskådespelaälska-re, vilket kanske i någon mån be-ror på arten av de filmer som de svenska officinerna har producerat”. Skri-benten menar att orsaken till att Sverige inte hade någon manlig stjärna som Fairbanks eller Valentino låg i att svensk film var detsamma som konst, ef-tersom ”[v]i ta knappast några lustspel […] och ingen enda äventyrsfilm i detta ordets egentliga mening”.620 När artikeln skrevs 923 var äventyrsfil-mer som Carl XII:s kurir fortfarande ovanliga. Ser man däremot till lustspel, farser och komedier så var de vida överlägsna till antalet i jämförelse med de prestigefyllda dramerna. Skribenten bortser helt sonika från hur det faktiskt förhöll sig och förpassar därmed hela floran av svenskproducerade komedi-er till skräphögen. Av detta går det att utläsa att genren hade stor betydelse för betraktelsen och bedömningen av manlighet.
Gösta Ekman, som fram till Carl XII: kurir mestadels hade medverkat i komedier och lustspel, med undantag av Vem dömer, hamnade därmed i det förutbestämt lättsamma och ytliga komedifacket och bedömdes däref-ter. Det innebar dock inte att utseendet enbart bedömdes som något nega-tivt i den här genren, framför allt inte av publiken, men inte heller kritiker-na lade samma negativa tyngd vid utseendet som de gjorde i Carl XII:s kurir, även om det föreföll oundvikligt att inte omtala hans yttre: ”Gösta Ekman visade sig i Gézas gestalt som den damernas stora gunstling han i verklig-heten är och det var säkerligen med förtjusning många av hans gamla be-undrarinnor återsåg hans drag”621 (Gyurkovicsarna). ”Gösta Ekman gör sin vanliga filmhjälte. […] Men han är älskvärd och välklädd – och så är han ju Gösta Ekman”622 (Familjens traditioner, 920). ”Gösta Ekman som lyck-oriddaren är i stället så mycket mera stolt och förförisk, en grann uppenba-relse förstås”623 (En lyckoriddare). Här kommer han undan med sitt utseen-de, men också i komedigenren förekom mindre älskvärda omdömen som ”sliskig, söt och tom”.624
Samma år som Carl XII:s kurir kom emellertid bilfilmen Unga greven tar
flickan och priset där Arbetets recensent uttryckte en annorlunda uppfattning
om Gösta Ekmans manlighet jämfört med de övriga recensenterna: ”Som ’unga greven’ är Gösta Ekman skådespelets huvudfigur. Det hade säkerli-gen varit lämpligare om en mera manlig kraft fått uppdraget. I vissa
ögon-blick har man svårt att skilja Ekmans ansikte från medspelerskans – ibland är hon nästan manligare än han. Men bägge äro en smula stela i ansiktet. Flickan är emellertid fager.”625
Här uppstår ett queer moment där den inte tillräckligt manlige Gösta Ekmans fagra utseende gör att recensenten inte kan se skillnad på honom och den fagra motspelerskan (Anita Dorr), som dessutom nästan är man-ligare än han är. Det är inte ett sätt för recensenten att skriva ned filmen för recensionen är mycket positiv: ”Det är nämligen här fråga om en film, som tänkts som film, som har filmhandling och inte en släpig romanhand-ling.”626 Det kan inte heller vara fråga om att recensenten verkligen hade svårighet att visuellt skilja på de två aktörerna eftersom detta syns tydligt i filmen. Däremot kan det vara en reaktion på fenomenet med den moderna kvinnan och den ovanligt strikt framställda jämställdheten i filmen – såle-des samma typ av reaktion som de två herrarna i Våra nöjen utryckte med anledning av tidsandan och de omvända genusrollerna. Som framgår är det det fagra utseendet som på nytt feminiserar Gösta Ekman, ändå förmanli-gas Anita Dorr här på samma premiss – genom sitt fagra utseende. Hur går det ihop? Eller går det ihop? Det vackra utseendet, som i första hand är ge-nuskodat som feminint, faller här så att säga mellan stolarna i dikotomin manligt/kvinnligt.
När det gäller de mer prestigefyllda svenska dramaproduktionerna med-verkade Gösta Ekman i Victor Sjöströms Vem dömer med sedvanlig gala-premiär på nyårsdagen. Vem dömer, som var det första samarbetet mellan Hjalmar Bergman (manus) och Gösta Ekman, utspelas i renässansmiljö och hade starka inslag av religiös symbolik och mystik. I filmen spelar Gös-ta Ekman Bertram, en bildskön yngling som hyser kärlek till Ursula (Jen-ny Hasselqvist). Ursula är dock gift med den betydligt äldre Mäster Anton (återigen Ivan Hedqvist) som under filmens gång får reda på att Ursula och Bertram går bakom ryggen på honom. I desperation försöker Ursula då för-gifta sin make, som dör, men inte av giftet utan av chocken eftersom giftet har blivit utbytt mot ett ofarligt ämne. Då Ursula blir anklagad för mord erbjuder sig Bertram att dricka ur giftbägaren för att bevisa hennes oskuld, men hon slår bägaren ur hans hand. Ursula ställs därefter inför guds dom-stol och döms till att vandra genom eld för att man ska kunna avgöra om hon är skyldig eller ej. Ännu en gång erbjuder Bertram att offra sig i hennes ställe, vilket accepteras, men i sista stund ändrar sig Ursula – hon har in-sett sin skuld – och genomför gudsdomen på egen hand. Emedan den sali-ge maken leende förlåter henne från himlen kan hon återförenas med Ber-tram på andra sidan av bålet.
nå-SEXUALITET OCU POPULARITET 79 got med modern ideal manlighet att göra. Bertram är inte bara bildskön, utan även en trånande och drömmande yngling i trikåer och puffärmar. De självuppoffrade inslagen för tankarna till Den unge Werthers lidanden, och på samma svärmande sätt framställs kärleksaffären till Ursula. Han förned-ras därtill av Mäster Anton för sitt bokliga intresse och när Bertram drar sitt svärd för att försvara Ursula mot pöbeln blir det bara ett patetiskt bevis för att han inte kan slåss.
Vem dömer fick överlag svala recensioner och blev inte den väntade
fram-gången.627 Gösta Ekmans skådespel fick inga direkta rosor – ”Svagare är Gösta Ekman, en väl blodfattig och tam älskare”628 – även om det ska fram-hållas att många av recensenterna insåg rollens begränsning: ”[Ä]lskarrollen ger honom föga tillfälle att visa annat än ett vackert rafaelsansikte och en smidig, vackert skrudad figur.”629 Som vanlig var det utseendet som stod i fokus: ”Gösta Ekman, vacker som en Gud och med spröd, passionerad gossaktighet”.630 En recensent väljer dock att kraftigt ifrågasätta innebörden av denna vackra manlighet:
Bägge [andra skådespelare som fick beröm] i befriande motsats till den sköne jungfrun Gösta Ekman, som skulle vara oemotståndlig i lämpliga flickroller men som blir omöjlig och odräglig t. o. m. som s a g a n s hjälte, hur denne tvålvackre dandy kan ha blivit den svens-ka k v i n n o v ä r l d e n s dyrsvens-kade hjälte är en sexo-psykologisk gåta, som är större t. o. m. än gåtan – kvinnan själv!631
Till skillnad från de övriga recensenterna, som pekar på sprödheten, goss-aktigheten och skönheten i en svag manlighet – men ändock manlighet – tar denna recensent steget fullt ut och byter självsvåldigt kön på Gösta Ek-man. Han feminiseras som en skön jungfru och skribenten frågar upprört hur svenska kvinnor kan vara intresserade av en annan kvinna, eller åtmins-tone av en man utan det minsta spår av riktig eller modern ideal manlighet. Här är ytterligare ett queer moment där frågan kan ställas om den manlige recensenten såg Gösta Ekman som ett hot i formen av sodomit/homosex-uell eller om detta har en annan innebörd. Innan jag ger mig på dessa frå-gor ska jag först skruva analysen ännu ett varv och därmed komplicera det hela ytterligare.