När nutidens barn vuxit upp och en gång i sin tur ämna imponera på sina barn med hur exemplariska de voro som små, så är det bara för de-ras ungar att gå i filmarkivet och slå pappa och mamma på fingrarna.241
Den första i en rad busungefilmer som producerades i Sverige under 920-talet var den numera förlorade Anderssonskans Kalle (922)242, i regi av den debuterande Sigurd Wallén och med manus av författaren till romanen, Emil Norlander. Liksom romanen är filmen uppbyggd kring ett antal löst sammanfogade bus som Kalle genomför för att hämnas på gårdens ”skval-lerkärringar.” Skvallerkärringarna ger i sin tur Kalle ordentligt med stryk när de får tag i honom. Historien, hur de antingen har blivit utsatta för Kalles hämnd respektive hur de har gett honom stryk så att han ”inte sitta på tre veckor”, återberättas genom skvallerkärringarna och romanens tematik går i en något kvinnofientlig riktning där de feminiserade äkta männen inte har något att sätta emot skvallerkärringarna. Det är bara Kalle, som med sitt ”naturliga” beteende intakt, kan stå upp: ”Åhnej, min man pysslar jag nog om, men den uschla Kalle, som Anderssonskan i ett svagt ögonblick skaf-fat oss på halsen, den ä värre än tre kräk till män, för han ska ge igen gube-vars, å de vågar inte ens män.”243
För filmatiseringen sattes ett nytt bolag upp, Bewefilm. Det hela var nå-got av ett riskprojekt med ny regissör och okända skådespelare, då nya bo-lag oftast gick i konkurs efter en film. Därtill kunde det väntas en hel del motstånd från moralisternas sida eftersom Anderssonskans Kalle inte var de-ras favoritideal för hur en pojke skulle uppföra sig.244 Å andra sidan hade
EN FIENDE TILL CIVILISATIONEN: BARN OCH UNGDOM 73 romanen varit en succé sedan den kom ut tjugoett år tidigare. Filmskapar-na var förmodligen inte heller opåverkade av de amerikanska barnfilmstjär-nornas, till exempel Jackie Coogan och Wesley Barry, framgång i inledning-en av tjugotalet när de beslutade sig för att göra filminledning-en.245 En filmatisering av Anderssonskans Kalle låg med andra ord i tiden, men för att blidka den-samma var filmskaparna tvungna att uppdatera romanförlagan efter rådan-de moral, censurnormer och filmkonventioner.
Det finns två stora skillnader mellan romanen och filmmanuset och en-ligt Svensk filmografi 2 kan båda härledas till de filmiska konventionerna, men så är inte fallet.246 Istället är det en kombination av filmiska konven-tioner och censuren som styr in filmen från den lätt anarkistiska vägen med ”naturligt” pojkbeteende till den borgerliga kontrollerade tryggheten.
I filmens inledning springer Kalle ”ikull en liten söt flicka”, Ann-Mari Graham, som han blir kär i och beundrar på avstånd mellan hyssen. I den slutliga bioversionen räddar han även henne från att drunkna i slutet och får då som belöning flytta in hos den tämligen förmögna familjen Graham, som ska ta hand om och uppfostra honom till en duglig pojke. De två kon-ventionerna, kärlek och det lyckliga slutet, blev nästintill obligatoriska när filmen utvecklade sitt berättande under tiotalet.247 Den kyska kärlekshisto-rien som Norlander lagt till i manus, sannolikt som ett kitt som skulle hålla ihop de löst sammanhängande busen, finns inte med i romanen och i det
Bild 9. Sveriges första riktiga barnfilmstjärna, Gösta Alexandersson, som Anderssonskans
ursprungliga manuset finns inte heller räddningen av Ann-Mari respekti-ve ”räddningen” av Kalle med. Istället skulle filmen ha slutat med att Kal-le ristade in sitt och Ann-Maris namn i ett träd, fortfarande utan att ha ta-git någon egentlig kontakt och därmed också med sin ”naturliga frihet” intakt.248
Att filmen slutade på det sätt som den gjorde berodde på att censuren krävde att en scen och en text där Kalle byter till sig en dynamitpatron skul-le strykas.249 Det ledde till att hela tredje akten – som ursprungligen fanns med i romanen och där Kalle leker spansk-amerikanska kriget genom att tillfångata Bobergskan i tvättstugan och binda fast henne i en stol med dy-namitpatronen inunder – fick strykas eftersom ”buset” och därmed hela spänningen i scenen skulle ha gått förlorad om publiken redan från bör-jan vetat om att det bara var en vanlig trådrulle och inte en dynamitpatron som Kalle hade bytt till sig. För att filmen inte skulle bli för kort har en helt ny akt lagts till, akt sex, där Kalle räddar Ann-Mari från att drunkna och får komma till den rika familjen Graham.250 Därmed lyckades ”den välsig-nade censuren” styra in Kalle på vägen mot ”rätt” manlighet, den kontrol-lerade borgerliga.
Dock var det en helt annan scen som skulle få moralisterna att slå
bak-Bild 0. Det egentliga originalslutet på Anderssonskans Kalle där den ”oförstörda” pojken Kalle (Gösta Alexandersson) kyskt ristar in namnet på sin kärlek.
EN FIENDE TILL CIVILISATIONEN: BARN OCH UNGDOM 75 ut och ropa på förbud. I akt fem (ursprungligen fyra) ska Kalle hjälpa Bobergskan att flytta och i processen går bland annat en spegel, en korg med porslin, en lampa, en gungstol, en hattask och en gipsstaty sönder. Kal-les fel ligger i att han, utan ont uppsåt, placerar föremålen på den hästdragna flyttvagnen på ett sätt så att det i själva verket är flyttkarlarna som har sönder dem. Kalle agerar utan att tänka efter, med andra ord pojkaktigt impulsivt, och när allt är pålastat råkar han skrämma iväg hästekipaget så att resten av bohaget går all världens väg. Detta följs av textskylten: ”Det är märkvärdigt va en pojke kan hinna med mycké. Va Bobergskan behövt trettio år för att få ihop, dammade Kalle sönder på tjugo minuter.”251
Scenen kommenteras upprört i nästan alla tidningsrecensionerna och i ett par av dem klandras även censuren.252 I Arbetaren heter det: ”Filmen är barntillåten, men borde inte vara det eftersom man tagit med den osociala och ur pedagogisk synpunkt fördärvliga historien om Bobergskans flytt-ning.”253 I andra tidningar kallas scenen omväxlande för ”rå och osmak-lig”254 och ”rena nidingsdåd”.255 Kritiken rann över till debattsidorna där moralisterna tog chansen att visa på sambandet mellan filmen och den fördärvade ungdomen. En maskiningenjör Anders Rosberg kallade fil-men för ”smörja” och undrade: ”Tänk vilket föredöme för den yngre ung-domen då deras pappor och mammor m.fl. i barnens sällskap med stort gillande skratta sig fördärvade åt dessa plumpa grovheter. Jag undrar svår-ligen huru de skratta, när deras telningar följa detta exempel, rekommen-derat av ’biografcensuren’ och deras egna föräldrar.”256
Med anledning av detta tillfrågade Svenska Dagbladet ett antal experter om deras åsikter i frågan. Förste folkskoleinspektör Karl Nordlund tyckte att Anderssonskans Kalle var ”så pass grotesk och så pass överdriven, att den icke kan betraktas som något som omedelbart manar en ungdomlig åskå-darskara till efterföljd.” Fru Gurli Linder tyckte att filmen var en ”förgro-vad” och sämre version av romanförlagan, men att inget i filmen var ”re-producerbart”. Vidare säger hon att ”Ett par generationer pojkar ha lärt sig pojkstreck v [sic] Tom Sawyer och Huckleberry Finn” och menar därmed att skadan redan är skedd. Slutligen kom den svenske scoutchefen, major Ebbe Lieberath, till filmens försvar: ”Den som hänga upp sig på den filmen […], begriper sig för det första inte på pojkar och har för det andra ingen humor. Filmen är absolut ofarlig”.257
I övrigt fick filmen god kritik och trots moralattackerna, eller kanske på grund av desamma, blev Anderssonskans Kalle även en gigantisk ekono-misk succé.258
Kalle spelades av Gösta Alexandersson, en Södergrabb på några och tio som för ett par år framåt kom att bli Sveriges första riktiga barnstjärna. Vi
har redan sett hur både romanen och filmen framställde karaktären som en impulsiv, naturlig och ännu oförstörd pojke. Men vi har också sett hur Kalle, via filmiska konventioner och censur, blev fållad mot den kontrol-lerade borgerliga manligheten. Hur tänkte egentligen samtiden kring poj-kar och manlighet?
Sigurd Wallén har i sina memoarer berättat om hur han nästan mytiskt fann sin hjälte på en audition:
Han stod just och betraktade dem för att finna den mest lyckade re-presentanten för tjuvpojkarnas skrå, då en liten mager yngling kom marscherande in i rummet. Han hade en käck och onoslig uppsyn och såg sig ogenerat omkring. Då alla platserna i rummet vore upp-tagna, gick han helt frankt fram och satte sig i ”chefens” stora pulpet-stol.
– Aha, tänkte Richard, här har jag bestämt ”Anderssonskans Kal-le”.259
Återigen är det tjuvpojkens spontana drag som lyfts fram som något bra och det ställs också mot de tjugo andra pojkarnas lydiga och väluppfostrade be-teende, de som genomgått flera prov och sållats ut från tusen sökande.260 I recensionerna användes också ord som ”friskhet”261 och ”naturlig”262 för att beskriva Kalle/Gösta Alexandersson och inte en enda recensent har något dåligt att säga om den här friskheten i pojkens beteende, förutom då i sam-band med Bobergskans flyttning.
Filmmanuset innehåller även några högintressanta kopplingar som vi-sar att filmmediet hade blivit den stora inspirationskällan för det friska och ”naturliga” pojkidealet, en företeelse som romanen av naturliga skäl inte uppvisar. I filmmanusets ingress står det: ”Pojkarna jaga Kalle, som hop-par över kärror, tunnor, åker utför ledstänger osv. till slut klättrar han upp på ett tak, springer över taket.” Här har regissör Wallén skrivit till i bly-erts: ”Kalle agera Chaplin och övergår till Douglas Fairbanks.” Och sedan inom parentes: ”(Han hade många ideal…Chaplin var ett.)” Därtill hänvi-sar Norlander ett par gånger till hur Kalle har blivit inspirerad efter att ha sett något på bio.263
En annan sak som slår en är att inte en enda recension kommenterar romanförlagans eller filmens scener där Kalle får stryk av skvallerkärringar-na. Filmen innehöll en scen, ”Battolomejenatten”, där Pilgrenskan, Petters-sonskan, Lövbergskan, Bobergskan och Fia turades om att slå Kalle med en mattpiska så att han inte kunde sitta på tre veckor.264 Idag skulle det här rätt och slätt kallas för barnmisshandel och aldrig visas som en komisk scen. En jämförelse som kanske kan sätta detta i perspektiv är exempelvis att den
ex-EN FIex-ENDE TILL CIVILISATIONex-EN: BARN OCH UNGDOM 77 tremt rasistiska kortfilmen The Ten Pickaninnies (908), där tio svarta barn blir kidnappade, överkörda och dör, uppfattades som ”komisk” av samti-den. Vid den här tiden var också slapstickkomedierna extremt populära och mest populär av alla var Charlie Chaplin, som av moralisterna i Sverige länge ansågs vara den mest avskyvärda av alla filmstjärnor.265 Att slå barn sågs med andra ord inte som det minsta konstigt och allra helst inte när det gällde att stävja pojkars ”naturlighet”.
Den tidigare nämnde Karl Nordlund frågade en pojke som sett
Anders-sonskans Kalle om han tyckte att filmen var omoralisk och svaret hade
bli-vit: ”Nej, för pojken fick ju så mycket stryk.”266 Även Norlander försvara-de sin skapelse: ”Smörj ska han ha och smörj får han, allt enligt försvara-den goda regeln: har han inte gjort något pojkstreck, så kommer han att göra ett eller annat.”267 Pojkarnas ”naturliga” beteende var alltså ett friskhetstecken, men det var också en naturlighet som bara mådde bra av lite kontrollerande och därmed konstruerande stryk. Det som däremot inte ansågs vara lika bra var när naturligheten påverkades eller skadades av något som inte var lika ”na-turligt” som mattpiskan.