920-tals-filmen. Hälften av de 80 filmerna kan betecknas som någon form av kom-edi. Bruzzi menar att infantilisering och pajaskonster är återkommande karakteristika för att porträttera den gode fadern. Sociologiska undersök-ningar har även visat att under första halvan av 900-talet vimlade ameri-kansk populärkultur av inkompetenta faderstyper, medan mödrar sällan porträtterades på detta sätt.431 Sociologerna Randal Day och Wade Mackay framkastar, efter en studie av tecknade serier mellan 920 och 970, därför hypotesen att den inkompetenta fadersfiguren förekommer oftare då den manliga överhögheten var starkare. 920-talet omtalas av Day och Mackay som en tid då genushierarkin var stark.432
Med den överblick jag har fått över den svenska 920-talsfilmen kan jag inte bekräfta sistnämnda hypotes. Den inkompetenta och humoristiska fa-dersfiguren förekommer, men utan att kvantitativt utmärka sig i jämförelse med mer allvarligt framställda faderskaraktärer. Jag kan inte heller påstå att den pajasaktige fadern alltid skulle porträttera en god fader, även om det fö-rekommer. Ett utmärkande exempel på detta är komedin Hattmakarens bal (928) – en av få tjugotalsfilmer där just faderskapet befinner sig i fokus.
Den rike hattmakaren Cederström (Edvard Persson) har två giftasvuxna döttrar. Fadern har självsvåldigt bestämt att äldsta dottern ska gifta sig med en godsägare (som den yngre dottern är intresserad av) trots att hon älskar en poet. Hemkommen från Lunds universitet skäller poeten Cederström för att vara snål eftersom denne inte bjuder tillbaka för alla de gånger dött-rarna har varit bjudna på bal. Den förnärmade Cederström bestämmer sig då för att ordna en sjudundrande bal där han kan eklatera Mariannes för-lovning med godsägaren, vilket drar igång en kedja av komiska
förveckling-ar där den inkompetente fadern kan förlöjligas. Åtlöjet skapas inte minst av en rad scener där Cederström godmodigt gör bort sig på fyllan; bland an-nat ställer han klockan efter en barometer i tron att det är en klocka, samt ställer sig under en gatlykta på en mörk gata för att leta efter en borttap-pad nyckel med motiveringen: ”Begriper du inte att det är lättare att leta här där det är ljust.”
Redan tidigt etableras dock den på ytan tyranniske Cederström som den gode fadern. En av döttrarna ber om femtio kronor till en klänning som hon istället ger till en av Cederströms fattiga hyresgäster. När hyresgästen betalar med sedeln, som är vikt på ett speciellt sätt, känner fadern genast igen den och uppvisar tydlig stolthet över dotterns agerande. När hustrun kort därefter ber om 00 kronor till en ny kappa åt den andra dottern ger Cederström henne 200 kronor eftersom han inte vill att hon ska gå klädd i trasor. Det komiska skapas således i friktionen mellan faderskapets självbild – det är han som bestämmer – och Cederströms agerande som visar att det snarare är de moderna döttrarna som bestämmer. Ytterligare ett exempel är scenen då balens gäster kommer en dag för tidigt eftersom Cederström har sjabblat med datumen. Han vaknar förskräckt upp och tror att det brin-ner. Eftersom han är frivillig brandman studsar han ur tvåsitssoffan. I gar-deroben där brandmannamunderingen hänger hittar han en kattunge som han i villervallan råkar släppa ned i ett akvarium. Filmen kryssklipper där-efter mellan kattungen som kämpar för att komma upp ur vattnet och Ce-derström som försöker släcka en brand som inte finns. Den våta kattungen används symboliskt i en jämförelse med den till utseendet lika ömkliga Ce-derström som efteråt måste tas om hand av hustrun och döttrarna. I slutet får döttrarna också som de vill när det gäller valet av makar och även Cederström är tillfreds eftersom döttrarnas lycka här är faderns lycka.
Hattmakarens bal mottogs som smålustig, men i recensionerna finns
inga direkta kommentarer om det förlöjligade faderskapet. Däremot mena-de recensionerna att filmen innehöll för mycket ”onödig bondkomik”433, en omskrivning för den nedklassade slapstickhumorn. Det kan i sin tur kopp-las ihop med att det enbart var Edvard Perssons fadersfigur som förlöjliga-des, ett förfarande som ingalunda var tabubelagt men som gav upphov till beska kommentarer som: ”[F]ilmen har mycket gemensamt med hattmaka-rens nyuppfunna kombination av cylinder och resväska, där han bestått ut-rymme åt hår-, tand- och nagelborste och andra martyrredskap, men glömt att reservera plats för huvudet.”434
En rakt motsatt reaktion mötte Uppsalafilmen Carolina Rediviva. Här träder för en stund ett helt kollektiv män in i den inkompetente men gode
VUXNA MÄN MED KÄNSLOR 23 faderns roll. En ensamstående kvinna lämnar sitt nyfödda barn på trappan till ett hus där hon tror att rikt folk bor. Huset visar sig tillhöra Västgöta nation. När de manliga studenterna återvänder efter ha varit ute och firat valborg hittar de barnet. De undrar vad de ska göra tills en av de påstruk-na studenterpåstruk-na ropar att de ska adoptera barnet. De tar med barnet in och placerar henne på ett bord med några tjocka böcker som huvudkudde. Ef-ter att ha konsulEf-terat en annan bok döper de barnet, under hurrande, till Carolina Rediviva. Efter denna lovande inledning lämnar de dock prompt över barnet till nationens hushållerska och det faderliga ansvaret inskrän-ker sig därefter, under fortsatt supande och jublande, till att samla in peng-ar till bpeng-arnet. Scenen omtalas i recensionerna som ”det ljuva inslaget”435
och ”den lilla romantiska historien”.436 Det uppenbart fantastiska oskadlig-gör följaktligen förlöjligandet av de presumtiva fäderna i Carolina
Redivi-va, vilket inte skedde med hattmakare Cederströms mer tidstypiske
faders-figur, trots komiken.
I busungefilmen Ville Andesons äventyr tillkommer ett klassperspektiv på den humoristiskt framställda och inkompetente fadern. Filmen utspe-lar sig i den karakteristiska arbetarklassmiljö som Södermalm i Stockholm utgjorde fram till 960-talet. Villes far, Andeson (Carl Hagman), gestaltas på ett sätt som då och då skymtar fram i svensk 920-talsfilm när det gäller manlig arbetarklass, nämligen som alkoholiserade rumlare. Alkoholens ef-fekt gör, liksom den gjorde med Cederström i Hattmakarens bal, Andeson till en svag man, men den gör honom inte till en god far. Filmen igenom slår Andeson sin son, super bort hushållspengarna och grälar med hustrun – allt framställt i komisk skrud. Alkoholen gör att Andeson tappar omdö-met och balansen och lättare kan utsättas för sonens hyss; något som inklu-derar, i samarbete med modern, att lura fadern att självmant kasta bort sin kära motbok. När fadern inser att han blivit lurad leder det omedelbart till storstryk för Ville.
Trots att det här knappast kan kallas en idealbild av faderskapet hylla-des revyaktören Calle Hagman för sin roll.437 Nils Edgren i
Social-Demo-kraten var dock ogillande:
När en filmregissör försöker att få sin publik att skratta genom att visa hur folk trattar omkull eller sparkas i baken, hur satkärringar pra-ta bakgårdsstockholmska och hur lufsiga karlar handskas med Brat-tens gåvor, kallas det slap stick-fars. Det betyder ungefär detsamma som att publiken och kritiken skall komma utan varje ansats till an-språk.438
Som en allvarligt menad motsvarighet till Andeson återfinns arbetarklassfa-dern och muraren Brand (Eugen Nilsson) i Löjen och tårar (924). Filmen är i huvudsak en melodramatisk inbrotts- och kärlekshistoria där Brands dot-ter är involverad, men där ändå stort utrymme lämnas åt en seriös skildring av arbetarklassen. Brand framställs som en hårt arbetande man vars hustru är svårt sjuk. På födelsedagen får dottern en orgel i present av föräldrarna – eftersom ”far slutade med spriten” – men därefter hopar sig olyckorna. En strejk bryter ut på byggarbetsplatsen och när den drar ut på tiden tränger ar-modet in i arbetarhemmet. Orgeln måste säljas och Brand går med på, efter att ha blivit övertalad av arbetsgivaren, att bli strejkbrytare för att kunna för-sörja sin familj. Genast blir han utfryst av arbetskamraterna och för att stå ut med skammen besöker han krogen igen. Efter konflikten avskedas alla strejkbrytare, inklusive Brand. Det leder till ännu mer supande, samtidigt som hustrun dör och dottern blir falskeligen anklagad för stöld – en stöl-danklagelse som stärks av att rättsväsendet åberopar dotterns genetiska band till den nu helt nedgångne fadern. Vid rättegången står dock Brand upp för sin dotter och filmen avslutas med att fadern får ett nytt arbete.
Bild 8. Faderskap i arbetarklassmiljö. Fylltrattarna Andeson (Carl Hagman) och Lövberg (Gustaf Lövås) åker ”skridskor” på fru Andesons (Mona Geijer-Falkner) nysåpade golv i
VUXNA MÄN MED KÄNSLOR 25
Löjen och tårar blev ordentligt utskälld av recensenterna som ”en i alla
avseenden oändligt obetydlig filmskapelse, som lämnar åskådaren absolut likgiltig”.439 Den ende skådespelaren som berömdes var just Eugen Nils-son som den ”ömsom skötsamme, ömsom rucklande gamle muraren.”440
Starkt konservativa Aftonbladet avslutade emellertid sin recension med: ”På Söder bör ’Löjen och tårar’ gå med pukor och trumpeter.”441 Detta klass-perspektiv återspeglades i Folkets Dagblad Politiken, vars recensent var den ende som hyllade filmen: ”[M]an [kan] med gott samvete rekommendera filmen till ett besök av arbetarna. Arbetsköparnas vanliga taktik gentemot arbetarna och även mot de stackare, som säljer sin heder för en grynväll-ning – strejkbrytarna – belyses på ett utomordentligt sätt.”442 Här uppstår ett moment 22, åtminstone ur vänsterperspektiv, när det gäller konsum-tionssamhällets hypermanliga familjeförsörjarroll. Brand blir ju strejkbry-tare för att försörja sin familj, men samtidigt förlorar han sin heder – och därmed sin manlighet.443
Humor och den gode fadern går inte alltid ihop, delvis på grund av att humorn, framför allt den utskällda slapsticken, underminerade den förmo-dat auktoritära faderskapsrollen på fel sätt genom sin koppling till så kall-lad låg kultur. Alkoholens humoristiska effekt var även koppkall-lad till klass där över- och medelklassernas fäder blev lite svagare män, men desto goda-re fäder om de fick ta sig ett glas. För arbetarklassens fäder hade alkoholen en mer destruktiv effekt, till skillnad från 930-talets idylliska pilsnerfilmer i arbetarklassmiljö där alkoholhumorn istället användes på ett sätt som lik-nande det för de övre klasserna i 920-talsfilmen.444