8 Pedagogernas berättelse
8.2 Utsagor om barn och kön i ett diskursivt perspektiv
8.2.3 Ambivalens kring kön
När det gäller genusområdet kan man utläsa ett visst genombrott i rikt- ning mot mindre kategoribindning av kön. Det finns en viss ambivalens och tveksamhet i hur man uppfattar att man behandlar och förhåller sig till flickor och pojkar. Det finns både tankar om likhet och olikhet i behandlingen beroende på kön.
Ett svar uttrycker både viss ambivalens och nyansrikedom:
”Jag vet inte om jag behandlar pojkar och flickor olika. Jag vill inte göra det och försöker tänka på hur jag behandlar barnen. Mitt mål är att be- handla alla barn utifrån deras förutsättningar och inte beroende på om de är pojkar eller flickor. Oftast ställs det större krav på flickor än på pojkar, speciellt föräldrar skiljer på kraven, men även dagispersonal daltar mer med pojkarna.”
Uttalandet att ”dagispersonal daltar mer med pojkarna” följs upp av samma pedagog med formuleringar som uttrycker särbehandling bero- ende på kön. Ytterligare en pedagog uttrycker liknande tankar:
”För pojkar där är det mer, då pysslas det mer, men flickor ställer man större krav på.”
Pedagog A på förskolan Rosen.
”Jag är strängare mot pojkar för jag tycker de försöker mindre.” Pedagog A på förskolan Rosen.
”Kanske man pushar lite mer på flickor som man märker är lite blyga och tillbakadragna men det gör man med pojkar också men här har vi inga pojkar som är blyga utan det är snarare tjejerna och så pushar man på dem.”
Pedagog F på förskolan Linet.
Det finns några uttalanden som, liksom det översta, uttrycker tanken om medvetet och mindre medvetet handlande beroende på kön:
”Jag tror jag behandlar flickor och pojkar olika, men på ett omedvetet sätt. Det medvetna förhållningssättet jobbar jag med och då tror jag att jag gör mycket lite skillnad.”
Pedagog C på förskolan Rosen.
”Jag tycker inte själv jag att det är någon skillnad, men tydligen är jag tuf- fare mot flickorna än mot pojkarna. Jag tycker man ska möta ho- nom/henne oberoende av kön.”
Pedagog B på förskolan Rosen
Likhetstanken framträder i några svar:
”Jag tycker inte det... det är klart att man... nej, jag tycker faktiskt inte det nu när de är små. Inget jag tänkt på i alla fall. Man tänker inte på det i det dagliga arbetet.”
Pedagog G på förskolan Tuvan.
”Ehh, det är nog mer det individuella. Alltså när tjejerna och killarna le- ker med varandra leker de samma lekar. De kan leka med samma saker.”
Pedagog H på förskolan Tuvan.
Likhetstanken vad gäller kön var framträdande i BU (SOU, 1972:26; 1972:27). Flickor och pojkar skulle uppfostras lika och könsneutrala anvisningar var uttryck för en likhetssyn. I Pedagogiska Programmet (Socialstyrelsen, 1987) är framställningsformen fortfarande köns- neutral. Däremot innehåller Förslaget till ny Läroplan (SOU, 1997) ett stort avsnitt, Flickor och pojkar i förskolan, där en genuskonstruk- tionistisk syn uttrycks och där genus används vid flera tillfällen. I Lpfö 98 (Skolverket, 1998) är könsfrågorna något nedtonade och genus före- kommer inte längre som begrepp.
8.2.3.1 En delvis uppluckrad syn på kön
I några uttalanden om barn och könsskillnader förekommer en mer uppbruten än kategoribunden könsbild, vilken placerar den närmare det senaste styrdokumentet än de två tidigare, där könsneutrala formule- ringar eller likhetstänkandet präglade könsdiskursen. Samtliga uttalan- den rör barn, utom det sista, vilket avser vuxna:
”Tjejer som gått rakt fram. Det är inget som säger att flickorna skulle stå där och vara räddare, vilket ofta är bilden.”
Pedagog F på förskolan Linet.
”Fast Tilda är inte en tjej, som man tänker. Henne skulle man ta för grabb, fast det är ju det där tuffa – paus – å man tycker att grabbar ska va’ tuffa va?”
Pedagog B på förskolan Rosen.
”Och sedan märker man att de killar som är fåfänga är ju väldigt fåfänga, kanske t o m mer än tjejerna. Ja att man får lov att vara fåfäng, att man får lov att vara det mer, så att det är därför som de vågar visa det mer. Så kanske ändå är de lite fåfänga, killar.”
Pedagog H på förskolan Tuvan.
”Att det bara är kvinnor som sitter och myser med barnen tror jag inte. Att det bara är männen som spelar fotboll, det tror jag inte heller på. Sen kan man vara intresserad av olika saker. Mycket tjejer spelar fotboll ock- så.”
Dessa uttalanden skulle kunna tolkas som att det bland dessa relativt unga pedagoger finns en uppluckring av tidigare mer låsta könskate- gorier och att det nu blir mer flytande gränser.
8.2.3.2 Särartens betydelse – det annorlunda
Många av svaren har sin utgångspunkt i frågan: ”Hur är det att arbeta i en kvinnodominerad miljö?”. Flera av svaren ger en negativ bild av det feminina och ett framhävande av det maskulina.
”Det är bra att Tore är här.” Pedagog B på förskolan Rosen.
”Blir blind när man bara är kvinnor. Man hade kanske fått andra tankar. Personalgruppen hade fungerat annorlunda. Kanske annan stämning både för kvinnorna och barnen. Man smågruffar lite och det kan bli lite gnälligt annars. Det kan lätta upp stämningen lite. När Rickard vikarierade var det helt annan stämning, uppåt och gladare. Man klädde sig.”
Pedagog H på förskolan Tuvan.
Det går att dra paralleller från pedagogernas uttalanden om Tore och Rickard, som nämns nedan, till ”Herren på Täppan”, vilket är ett resul- tat från observationerna, som visar på en pojkes dominans på varje för- skoleavdelning.
I intervjusvaren finns liksom i Vallbergs (1992) studie kring köns- frågor i förskolan i ett jämställdhetsperspektiv, uttalanden om kvinnor och ”tjafs och skitsnack”:
”Men jag saknar att det inte finns män för det blir en annan stämning. ...vad man väljer att samtala kring, det hänger ju ihop med intressen och behov men här har det inte varit så. Men på en avdelning på (där hon ar- betade innan, min kommentar) med bara kvinnor och där var det mer skit- snack bland kvinnorna. Bland männen var det mer rakt på, medan hos tje- jerna var det mer hysch pysch och de pratade mer om varandra än till var- andra.”
Pedagog E på förskolan Linet.
Pedagogernas nedvärdering av det ”kvinnliga” i termer av ”skitsnack, tjafs och gaggigt” kan ses som en annan sida av särartstänkandet. I den
i stort sett helt kvinnopräglade miljö som en förskolas småbarns- avdelning utgör, kan man tänka sig att behovet av att skilja ut det an- norlunda växer sig starkt. Nedan följer två uttalanden från samma pe- dagog, där det första är relativt negativt om kvinnor medan det andra är mer positivt:
”Ibland kan man tänka att det blir ganska gaggigt och så tror jag om man jobbar många kvinnor på en arbetsplats och mycket kvinnosnack och det skulle jag inte riktigt orka med. Jag har vickat på andra dagis. Det har bli- vit tantigt liksom, mycket sånt när det handlar om hemmet och familjen mer än jobbet. Man får ha lite yrkesstolthet också. Även om man pratar om hem och familj är det inget fel men det behöver inte överskugga det andra.”
Pedagog A på förskolan Rosen.
”Jag tycker i och för sig att det är roligt att jobba med män och så, men det är inte enkelt. Vi kvinnor vet mer var vi har varandra. Det beror i och för sig på vem man jobbar med.”
Pedagog A på förskolan Rosen.
Sammanfattningsvis är det ambivalensen i pedagogernas utsagor om kön som framträder. Det kan stämma med en könsdiskurs där köns- kategorierna inte är så fixerade.