Barnen har även i låg ålder en egen roll

Vuxenrollen och den formande funktionen i vuxnas interaktion med barn är belyst såväl i familjeforskning (Bjerrum-Nielsen & Rudberg,

1991) som i förskole- och skolforskning (Kärrby, 1987; Öhrn, 1990). De yngsta barnen i förskolan är 1-3 år gamla och deras egen roll i ge- nuskonstruktionen är, som tidigare redovisats, däremot ett relativt out- forskat område. Tidpunkten för barns uppfattning om sin fysiska könstillhörighet brukar, enligt utvecklingspsykologin, förläggas till nå- gonstans mellan ett och ett halvt och två år. Barnen förväntas då, i sam- band med att de får en mer medveten känsla av ett jag, få en mer uttalad medvetenhet om biologisk könstillhörighet (Bjerrum-Nielsen & Rud- berg, 1991). Spår i form av kulturella könsmönster och deras uttrycks- former brukar man förlägga först till en senare period, till omkring tre- årsåldern.

Min undersökning visar att barnen, även tidigare under småbarns- åren, signalerar önskan om kontakt med de vuxna vilken är könsmärkt. Detta blir tydligt framför allt hos de något äldre barnen, mellan två och tre år. Bland de yngsta barnen i undersökningsgruppen, de som är mel- lan 15 och 21 månader, är det svårt att se någon genusskillnad i signa- lerna till kontakt med de vuxna.

Bland de äldre barnen, två-tre år gamla, på småbarnsavdelningarna är initiativen till kontakt med de vuxna delvis könsmärkt. En observa- tion av en samling från förskolan Rosen (en observation som inte re- gistrerats som signal från flickorna om kontakt med vuxna utan som belyser en annan könsmärkt situation) tyder på att flickorna agerar hjälpfröknar på eget initiativ, något som inte iakttagits hos pojkar. Det är samlingsstund med pedagogen Ada, Bea och fyra barn, vilka ledda av Linnea har krupit in under ett bord. Det är förutom Linnea, barnen Sven, Mårten och Monica:

Pedagogen Bea till barnen som krupit under bordet: ”Nej vi är inte färdiga än”. Ada: ”Sista sången”. Bea: ”Hallå det här är den sista sången”. Linnea kryper ut. Monica kryper också ut. Ada säger till Sven och Mårten: ”Sven och Mårten kom och sätt er!”. Linnea ropar in under bordet: ”Kom och sätt er”. Monica ropar med stark röst: ”Hallå Mårten och Sven kom och sätt er”. Därefter kryper båda flickorna in under bordet mot pojkarna. Ada till pojkarna: ”Kom och sätt er!”. Bea går fram mot Mårten och tar honom och sätter honom i samlingsringen. Bea till Mårten: ”Kom och sätt dig. Katterna väntar på dig” (de ska sjunga om katter sedan). Monica tar där- efter Mårten i famnen och sätter honom på golvet mellan sina ben och håller om honom. Linnea tar Sven på samma sätt och sitter och håller fast honom om midjan. De sitter sedan så resten av sången.

Kommentar: Det är flickorna som inledningsvis tar initiativ till att krypa under bordet, men när pedagogerna säger till kommer flickorna tillbaka direkt och de hjälper sedan pedagogerna att ropa tillbaka pojkarna, var- efter de sitter och håller fast dem under resten av samlingen. De använ- der samma tilltal och tillrättavisande ton som pedagogerna.

Denna observation från förskolan Rosen är en tydlig situation och samma flickor är inblandade i liknande hjälpfrökensituationer, men bland de övriga flickorna har endast någon enstaka sådan situation iakt- tagits. Följande observation är ett sådant exempel. Det är från en sam- ling på förskolan Tuvan där man leker ”Ligga under filten”. Ett barn går in i ringen och lägger sig på golvet, pedagogen lägger filten över och de andra sjunger:

Eva har tittat på när pedagogerna rättat till filten över Bosse som lagt sig under den. Eva reser sig och rättar till filten. Pedagogen Laila: ”Eva”. Eva sätter sig i ringen.

Kommentar: Eva rättade till filten men eventuellt missuppfattade peda- gogen detta och gav henne en tillsägelse.

Att flickor i förskolan håller sig närmare pedagogerna och ibland agerar hjälpfröknar och hjälper till att hålla ordning och ger tillsägelser till pojkarna är belagt i tidigare forskning (Hägglund, 1984; Kärrby, 1986). Att beteendet återfinns i så låg ålder som här är dock inte tidiga- re belyst.

Under samlingsstunderna väljer barnen olika genusbundna positio- ner. ”Herren på Täppan” intar en självklar ledande position medan ver- bala flickor som tar mer talutrymme i andra situationer som under mål- tiderna och under den inte vuxenledda leken inte tar så mycket initiativ utan i stället svarar på frågor.

De allra yngsta barnen

Det är sammanlagt 11 små barn och deras del av initiativen till kontakt med de vuxna är förhållandevis liten i förhållande till de äldre barnen. De situationer där de yngsta framträder i observationsmaterialet är av naturliga skäl vid de Delvis vuxenledda och de Inte vuxenledda situa- tionerna, eftersom dessa består av måltidsstunder, blöjbytesstunder samt på- och avklädning. Det är dock svårt att skilja ut genusaspekter i

skilja sig i detta avseende, men materialet är relativt litet och det är där- för svårt att dra några slutsatser. Det som tydligt framgår är att barnens signaler till övervägande delen består av signaler om önskan om att få något. Det vanligaste är att man vill ha något, mat eller leksak, och att önskan uppmärksammas på något sätt av pedagogerna även om den inte alltid tillgodoses. Det vanligaste är uttryck i icke verbal form, som pekgester och blickar eller ordliknande ljud. De två exempel som följer hämtade från förskolan Rosen och Tuvan:

Vid middagsbordet på förskolan Rosen sitter pedagogen Bea med tre barn. Bea häller upp mjölk till sig själv. Tilda sträcker fram sin mugg mot Bea och pekar på mjölkpaketet. Tilda: ”Na, na”. Bea nickar mot Tilda och häller upp mjölk till henne. Bea till Tilda: ”Uum, mjölk”. Tilda sträcker fram locket till muggen mot Bea. Bea sätter på det.

Det är samling på förskolan Tuvan med pedagogen Laila och Viktoria. Jens har tagit nappen från Marcus. Bosse säger något ohörbart. Marcus gnäller och sträcker fram armen. Laila säger: ”Han har Marcus napp”. Pedagogen Viktoria: ”Oj då. Vi får lämna den till Marcus. Marcus får sin napp tillbaka”.

Att det är så relativt lite initiativtagande från de allra yngsta barnen till kontakt med de vuxna är förvånande men kan i vissa fall förklaras av att de vuxna ofta står för initiativet och tar olika former av kontakt med barnen. Vid t ex på- och avklädning får de yngsta hjälp direkt av peda- gogerna och behöver inte signalera om hjälp. En förklaring som gäller förskolan Linet är att vid ett fåtal situationer, som exempelvis rörelse- situationerna, går en pedagog iväg med de (två) yngsta barnen för an- nan sysselsättning, varför dessa då inte är med vid observationerna.