Situationsbundet genusformande

Att ett samspel mellan pedagoger och barn äger rum i en speciell kon- text spelar roll för hur samspelet utvecklas. De olika grader av vuxen- ledning i situationerna och aktiviteterna, vilka utgjort innebörden av kontext i den här studien, har visat sig spela roll för samspelsmönster och genusformande. De Helt vuxenledda situationerna i form av sam- lingsstunder har en grad av formalisering i sin organisation och sitt in- nehåll som liknar traditionella klassrumssituationer med hierarkisk or- ganisation och nedärvda, relativt fasta strukturer. Någon leder aktivi- teterna och har, i och med denna ledarposition, stor grad av bestäm- mande över situationen och dess villkor. Barnen som deltar i samlings- stunden har sina bestämda platser och förväntas följa en given ordning. Samlingsstunderna på de undersökta tre förskolorna följer, trots att det rör sig om småbarnsavdelningar, detta traditionellt skolliknande möns- ter, som även Rubinstein Reich (1993) beskriver i sin avhandling om samlingar på förskola. Samlingarna innebär en ordningsritual och de olika delmomenten är skolförberedande och utgör en träning i det som brukar kallas ”den dolda läroplanen”. De regler som Rubinstein Reich beskriver förekommer även på de i studien ingående förskolorna, ex- empelvis att man måste avbryta det man håller på med, att man bör infinna sig på samlingsplatsen och sitta ner på golvet.

Dialogen mellan pedagoger och barn och, inte minst, mellan barn och barn blir begränsad i denna formaliserade situation. Pedagogen styr till största delen talutrymmet och initiativet. Samlingsstunden där peda- gogen styr är utformad på liknande sätt på alla förskolorna, men det tal- utrymme barnen tar och den aktivitet och det engagemang de visar, skiljer sig åt mellan de olika förskolorna. Pojkdominansen på samling- arna stämmer väl med tidigare forskning som visar att vuxenledda, mer formaliserade situationer, leder till större pojkdominans (Einarsson & Hultman, 1984; Kärrby, 1987; Odelfors, 1996). Det är barnens initiativ

till vuxenkontakt som analyserats och pojkarna tar ofta talutrymmet spontant. Det är framför allt verbala uttryck som registrerats och det är därmed de äldre pojkarna som dominerar och det händer, som tidigare nämnts, att långa dialoger utvecklas där pedagogen, genom blickar eller annat kroppsspråk, styr in samtalet i riktning mot den pojke som tidiga- re tagit initiativ till kontakt. Exemplet nedan är hämtat från förskolan Linet och en samling som pedagogen Emma håller i:

Man har just sjungit ”Blinka lilla stjärna”... Pedagogen Emma: ”Tror ni vi har några gubbar också. Några sådana gubbar som ni ska baka i morgon? Då ska vi ju baka... pepparkaksgubbar” (Maria pratar med ”spännande” röst och långsamt på slutet). Emma: ”Kommer ni ihåg hur många peppar- kaksgubbar vi sjunger om?” (hon vänder sig direkt till Julius). Alla bar- nen och pedagogerna vänder sig mot Julius. Julius: ”Två”. Emma: ”Det var nästan rätt... en till – tre. Vi kanske bara har två?”. Julius: ”Fyra”. Emma: ”Ja efter tre kommer fyra. Tre pepparkaksgubbar kommer hand i hand. Vilken färg har de?”. Julius: ”Bruna och svarta”.

Fysisk kontakt förekommer relativt sparsamt, men det händer att bar- nen tar initiativ till beröringar och smekningar på samlingarna. Vad gäller denna affektiva kontakt är såväl de yngsta som de äldre barnen inblandade. Båda exemplen är hämtade från förskolan Linets samlings- stunder. Pedagogen Frida leder den första och pedagogen Emma den andra, som är en sångsamling med rörelse:

Pedagogen Frida har tagit fram en låda med lappar där alla barnens namn står. Frida säger: ”Det hoppar bara lite i vår låda i dag. Det är ju inte så många barn i dag. Det hoppar bara lite. Vi får väl se vilka barn som hop- par här då? Alla de barn som inte är här i dag. De kanske inte hoppar?”. Alla barnen tittar intensivt på Frida och lådan. Julius och Rita böjer sig fram över lådan. Ludde vänder sig mot pedagogen Emma och lägger hu- vudet i hennes knä. Emma klappar honom över håret.

Pedagogerna sjunger ”Vift på rumpan-affär”. Alla barnen utom Greta och Nina vickar på stjärten. Greta lite på slutet av sången. Greta tar sedan pedagogen Fridas hand och tittar på henne. Frida tittar ner på Greta.

Pojkarnas initiativ och pedagogernas förstärkning

Förutom att pojkarna dominerar talutrymmet på samlingen, följer peda- gogerna upp och förstärker pojkarnas initiativ genom blickkontakt eller nya frågor med nämnande av den aktuella pojkens namn eller utveck- lande av samtalet. Exemplet som följer är hämtat från förskolan Rosen vid en samling med pedagogen Bea som leder sångsamlingen:

Mårten sitter vid pedagogen Beas sida och hjälper till att sätta upp bilder med sångfigurerna. Alla tittar på Mårten och bilderna. Mårten tittar på Bea och säger: ”Blicka”. Bea: ”Blinka, var det det du ville...ah?” Hon tit- tar på Mårten och säger: ”Du kan du, Mårten”. De sjunger sen ”Om jag var ett öga så kunde jag”. Bea pekar på sitt öga när hon sjunger. Mårten: ”Nää”. Bea till Mårten med kraft i rösten: ”Vaaa, nu är det en katt och en gris och en ko”. Bea sätter upp bilderna på tavlan. Mårten pekar på varje bild och säger: ”Gris, katt o..?”. De sjunger sedan ”Lille katt”.

Följande exempel från en sångsamling vid förskolan Linet illustrerar samma sak. I det exemplet är det en subtil skillnad mellan pojk- och flickbemötande. Det är pedagogen Emma som håller i samlingen där man sjunger om olika kroppsdelar och gör rörelser till:

Pedagogen Emma säger till barnen med ”spännande” röst: ”Jag tänkte vi skulle sjunga om rumpan. Var är rumpan någonstans?”. Emma tittar runt på alla. Emma: ”Där är rumpan ja”. De flesta barnen pekar och tar på stjärten utom Nina och Greta. Pedagogen Frida till Greta: ”Var är rumpan Greta... om du vänder dig?”. Frida visar och tar på Gretas stjärt. Julius: ”Där man kissar”. Emma nickar och tittar på Julius: ”Kissar ja”. Julius till Emma: ”Kiss” och han pekar på snoppen. Emma: ”Ja kiss från snoppen um, det gör det”. Emma nickar allvarligt mot Julius. Rita: ”Jag är flicka så jag har hål”. Emma nickar mot Rita och viskar: ”Ett hål, du är en flicka”. Kommentar: Pedagogen Emma följer vid ett par tillfällen upp Julius svar om kiss och snopp med hög och tydlig röst och nickar mot honom vid båda tillfällena. Hon svarar även Rita och nickar mot henne, men använder en viskande röst.

Att pedagoger förstärker vissa pojkars dominans genom att följa upp och kommentera samt genom blickkontakt och övrigt uppmärk- sammande finns belagt i tidigare forskning kring förskola och skola (Andrésen, 1988; Wernersson, 1977). Det har då gällt äldre barn än de som är aktuella i denna studie.

De Delvis vuxenledda situationerna har ur könsaspekt, som tidigare nämnts, en jämnare fördelning av barnens signaler om kontakt med pedagogerna. Flickorna tar mer initiativ till samspel med pedagogerna än i de Helt vuxenledda situationerna och de får svar som i många fall leder till dialoger. En matstund på förskolan Linet utgör ett exempel på en sådan liten dialog. Pedagogen Emma sitter vid middagsbordet och äter och pratar med barnen.

Vid ett bord säger något barn: ”Min mamma kommer”. Greta säger då: ”Jobbar”. Pedagogen Emma svarar: ”Mamma jobbar på ”kebaben”. De vuxna fortsätter sedan att prata om var ”kebaben” ligger och ställer frågor till Greta om detta”.

Den andra observationen är hämtad från förskolan Rosen vid en mid- dagsstund vid pedagogen Disas bord. Linnea har sin syster Monica på samma avdelning. Samtalet rör sig om att mammorna och papporna ska komma senare.

Linnea till pedagogen Disa: ”Monicas mamma pappa också”. Disa: ”Ja”. Linnea: ”Vi ska inte glömma Monica”. Disa: ”Va?”. Linnea högre: ”Vi får inte glömma Monica”. Disa: ”Nej, nej vi får inte glömma Monica”. Linnea: ”Då blir Monica lessen”. Disa: ”Blir Monica lessen om vi glöm- mer bort henne? Så det får vi inte göra”. Linnea: ”Det får vi inte göra”. Vid flera observationer rör sig samtalen vid middagsstunderna om hän- delser och förhållanden som är kopplade till barnens hemliv, deras för- äldrar och syskon. Det verkar som om matstunden väcker tankar kring hemlivet och här ges också tiden för dessa samtal från pedagogernas sida.

Flickorna blir mer synliga under de delvis vuxenledda situationerna Flickorna framträder mer vid de i inte så hög grad styrda situationerna, framför allt i jämförelse med de Helt vuxenledda situationerna. De ut- trycker synpunkter och visar sin egen vilja gentemot de vuxna. Detta har iakttagits såväl vid måltidsstunderna som vid på- och avklädnings- situationerna. Följande exempel är hämtat från en påklädningsstund vid förskolan Linet med pedagogen Frida, då man ska gå ut och leka:

Pedagogen Frida hjälper Rita med tröjan. Rita: ”Jag får knappen i mun- nen”. Frida: ”Får du knappen i munnen? Så nu får du hoppa i din overall”. Frida lägger Ritas overall på golvet. Frida ropar till Greta: ”Greta!”. Rita

ställer sig på golvet och hoppar på overallen. Rita till Frida: ”Jag hoppar i overallen”. Frida tittar till och skrattar efter en stund och säger: ”Du hop- par i overallen”. Hon skrattar igen. Rita skrattar och säger: ”Ja det gör jag”. Rita har ivrig röst och hoppar livligt. Frida skrattar och tar Rita på axeln. Frida: ”Ta på dig overallen nu, det var klart du hoppade i overallen. Sa jag att du hoppade i overallen?”. Åsa tar på Ritas arm. Rita börjar hop- pa igen: ”Nu hoppar jag i overallen igen”. (Situationen fortsätter på ytter- ligare två A4 sidor transkription.)

Det andra exemplet är från en s k tambursituation på förskolan Rosen med pedagogen Ada. Barnen håller på att klä på sig med hjälp av peda- gogerna och de ska sedan gå ut och leka:

Pedagogen Ada säger till Monica som står vid sidan om henne med overallen på: ”Här är din vante”. Ada till Monica: ”Det var nog din”. Ada pekar mot en vante på golvet. Monica svarar med arg skrikröst och tittar argt på Ada: ”Jag tar den själv!”. Ada tittar till på Monica och säger med förvånad röst: ”Visst” och sedan med lite stött röst: ”Visst ta den själv. Det kan du ju”.

Som jämförelse kan nämnas en händelse vid en Helt vuxenledd situa- tion, en samlingsstund, med samma flicka inblandad, då man ska sjunga om varje barn, som ska resa sig upp och sträcka upp armen. Det är pedagogen Ada som leder samlingen:

I samlingen har man sjungit om Monica och avslutar nu med: ”Res på dig Monica och ropa hej”. Monica vänder sig flera gånger om och tittar sö- kande mot pedagogen Bea som sitter vid sidan om. Barnen tittar förvän- tansfullt mot pedagogen Ada. Bea räcker handen mot Monica och gör en ”res dig upp”-gest. Monica dröjer ett tag, reser sig försiktigt och tvekande och tittar på Bea. Monica tar tummen i munnen. De andra barnen tittar på Monica och pedagogerna ropar: ”Hej!”.

Kommentar: Monica ger här ett osäkert och blygt intryck när hon ska ställa sig upp inför alla på samlingen.

Dessa observationer kan ses som exempel på att flickor inte kan be- handlas som en enhetlig kategori utan att olika situationer ger olika könsbestämda förutsättningar.