3 De yngsta barnen
3.1 Förskola, små barn, samspel och genus
Cochran och Gunnarsson (1985) följde i en longitudinell studie 60 barn som vistats på daghem sedan de var ett år gamla. Barnen jämfördes med hemmabarn vid 5-6 och 9-10 års ålder. De skillnader man kunde kon- statera var könsrelaterade. Hemmaflickorna var mer ”olydiga”. Dag- hemsflickor och hemmapojkar manipulerade vuxna mer för att få sin vilja igenom. Daghemspojkar hade endast lite kontakt med vuxna. Hårsmans (1994) studie av tidig daghemsstart visade på få interaktions- skillnader mellan mödrar/barn respektive daghemspersonal/barn (se s 25).
Schaffer (1984) påpekar att studier kring vad som sker i interak- tionen mellan pedagoger och barn på förskola i relativt liten omfattning sysslat med vad som sker i barnens dagliga upplevelser och hur inter- aktionen mellan pedagogerna och barnen är beskaffad. Han menar vida- re att det så gott som överhuvudtaget inte undersökts vad pedagogerna faktiskt gör och vilken beskaffenhet arbetet med barn i institutions-
verksamhet har. Detta skrevs emellertid redan 1984 och betydelsefull forskning har gjorts sedan dess.
Schaffer och Lidell (1984) utförde en studie där pedagoger deltog i arrangerade leksituationer på småbarnsdaghem med barn som var två år, inblandade i olika gruppkonstellationer. Samma pedagog skulle hjälpa barnen med enkla uppgifter, vid ett tillfälle med enbart ett barn inblandat och vid ett annat med fyra barn där det enstaka barnet ingick även i den större gruppen. Kvantitativa mätningar gjordes och när bar- net ingick i dyaden med pedagogen var tilltalen från pedagogen mång- falt större än i det Schaffer kallar polyaden. Detta är inget anmärk- ningsvärt resultat men Schaffer visade även på kvalitativa skillnader. I den polyadiska interaktionen hade pedagogen mycket mer av styrande tal i form av tillsägelser och försök att få barnen att inte springa i väg och att inte bråka, medan samtalet i dyaden var mer inriktat på själva uppgiften. Dessutom var enligt Schaffer det mest tydliga resultatet att pedagogernas huvudstrategi i fyragruppen var ignorering. Detta var tre gånger så vanligt som i dyaden.
Bae (1985) har studerat små barn på norsk förskola. Barnen var 1-6 år gamla i hennes studier, men de barn som framför allt nämndes och exemplifierades i studien var dock de äldre barnen mellan fem och sex år. En central utgångspunkt var ömsesidigheten och dialektiken barn/- vuxenrelationen på daghem. Hon menar att tidigare forskning kring samspelet mellan vuxna och barn ofta fokuserat på de vuxnas påverkan på barnen. I stället måste man se samspelet som en helhet och fokusera på barnens roll i detta och belysa de förutsättningar barnen skapar för de vuxna. Hennes studier visade på brister i pedagogernas bekräftelse – ”anerkjennelse” – av barnens upplevelser. Det framkom dessutom att det var av betydelse att de vuxna var observanta på och svarade i förhål- lande till barnens icke verbala kommunikation för att relationen mellan de vuxna och barnen skulle präglas av ”anerkjennelse”.
Diderichsen, Jacobi och Thyssens (1991) studie av 2-6 år gamla barn på dansk förskola visade att kvalitén på omsorgen var beroende av mängden av och standarden på de vuxnas interaktion med barnen. Dide- richsen (1999) analyserade utifrån denna studie material rörande fram- för allt tvååringar på en avdelning med pedagoger, vilka hon beskrev som oengagerade. Hennes resultat visade att de passiva barnen som gav få signaler inte fick någon uppmärksamhet från personalen, medan de
starkare barnen som var tydligare i sina kontaktförsök fick mer inte- raktion med de vuxna.
Thyssen (1994) gjorde en undersökning på en småbarnsavdelning (vuggestue) med barn från ett och ett halvt till två och ett halvt år, där fokus var på barnens utveckling. Han framhåller omsorgens betydelse men framför allt barnens egen roll i kommunikationen.
Små barn och lärande
Pramling, Palmérus och Lindahl initierade 1989 en studie som utfördes på tre småbarnsavdelningar. Syftet var att undersöka om ett interven- tionsprogram kring interaktion kan leda till att både personal och barn utvecklas. Resultatet baserades på videoinspelningar av verksamheten och jämförelser av före/efterbedömningar av förskolepersonalens inter- aktion med barnen och visade att interventionsprogrammet ökade per- sonalens förståelse både för de små barnens möjligheter att utvecklas och den egna rollen i den processen (1991).
Valsiners (1987) forskning var mer kognitivt inriktad men hade ock- så det sociala samspelet mellan pedagoger och barn i fokus. Han be- tonar att den struktur och de ramar som ett daghem fungerar inom på- verkar hur barnen agerar i just den miljön och att olika betingelser inom skilda miljöer får barnen att agera och hantera situationer olika och att detta är ett viktigt led i barns utveckling.
Lindahls (1995) studie kring ettåringars lärande på daghem inne- fattade tio ettåringar från olika daghem. De observerades i sin för- skolemiljö med hjälp av videoobservationer. Fokus i Lindahls forskning var barnens uppmärksamhetsinriktning. Hon fann att barnen gjorde egna aktiva val både vid skiftande göromål och vid sociala kontakter. Ett av hennes resultat var att barnen ägnade mycket tid åt att träna och försöka bemästra nya uppgifter och situationer. Vid dessa övningspro- cesser påverkades barnen positivt av känslomässig förstärkning från de vuxna.
Även Rogoffs (1994) forskning har en mer kognitiv inriktning. Hon visar att små barn har en aktiv roll i initierandet av kontakt med de vux- na för ledning och sökande av förståelse. Hennes syn på lärande be- skrivs något mer utförligt under avsnittet 5.5 Interaktionen och lärande- aspekten.
Samspel barn/barn
Forskningen kring småbarns samspel med varandra ökat under de se- naste decennierna. Corsaro (1985) gjorde en mikroetnografisk studie bland 3-5 år gamla barn på två förskoleavdelningar. Med hjälp av video studerade han små barns samspel med varandra och belyste detta sam- spels betydelse vad gäller sådana sociala begrepp som roller, normer och vänskap.
Andersen och Kampman (1991) undersökte små barns interaktion på daghem i Danmark och fann att de hade utbyte av varandra, vilket bl a tog sig uttryck i att de sökte sig till, kröp intill och över varandra. Lökken (1989) gjorde en studie på småbarnsavdelningar i Norge. Hon fann att de yngsta barnen hade stor glädje av samvaron med andra barn och kallade det samspel barnen ofta sysslade med för ”flire”- konserter. Det var ett barn som exempelvis började trumma med en krita och därefter följde det ena efter det andra efter. Även Hwang (1987) fann i sina studier av mycket små barn, yngre än ett år, att de hade utbyte av andra barn.
Lindahl (1995), vars forskning nämnts ovan, fann bland annat att ettåringarna i början var avvaktande och iakttagande av andra barn och deras aktiviteter, men att de senare genom sina handlingar visade att de iakttagit och registrerat vad de andra barnen gjort och själva utförde de iakttagna handlingarna.
Småbarnsstudier på förskola ur ett genusperspektiv är sällsynta. En av anledningarna kan tänkas vara att forskare som är intresserade av genusfrågor intresserar sig för äldre barn. Samhälls- och kulturpåverkan anses enligt tidigare utvecklingspsykologi inte påverka barnens sociala könsidentitet under de första åren (Bjerrum-Nielsen & Rudberg, 1991). Små barn och genus
I internationell forskning kring de yngsta barnen på daghem/förskola i ett genusperspektiv är det oftast barn från tre år och äldre som studeras. Många av dessa är kontrollerade studier utförda i någon form av arran- gerade situationer. Ett exempel är en amerikansk undersökning på 80 barn i åldern 3-6 år (Levy, 1991). Undersökningen gick ut på att under- söka hur barn förstår genuskonstans och också deras uppfattning om skillnader kring kön och relativ kroppsstorlek kopplat till könsspecifika aktiviteter och karakteristika. Barnen blev presenterade teckningar av
dels bilder på manliga och kvinnliga figurer av samma storlek, dels bil- der på figurer av samma kön men olika storlek. Barnen fick därefter iaktta bilder med på förhand klassade genusspecifika aktiviteter, vilka skulle sammankopplas med de manliga och kvinnliga figurerna. Ett resultat var att barnen i större utsträckning kopplade maskulina aktivite- ter till de manliga figurerna än de kvinnliga av samma storlek. De kopp- lade även mer feminina aktiviteter till de kvinnliga figurerna än de man- liga av samma storlek. Barnen förknippade dessutom traditionellt man- liga aktiviteter och karakteristika i större utsträckning med stora manli- ga figurer i relation till mindre och även traditionellt kvinnliga aktivite- ter och karakteristika med större kvinnliga figurer än till mindre. Un- dersökningen bygger på Kohlbergs teori om barns tidiga genusindelning och uppfattning om genuskonstans samt deras uppfattning om genusre- laterade skillnader i kroppsstorlek. Undersökningen stöder till viss del Kohlbergs teori. Barnen i undersökningen tillskrev dock såväl stora kvinnliga som stora manliga figurer kvinnliga respektive manliga egen- skaper, vilket kontrasterar teorin om barns förståelse av genuskonstans. Ett exempel på en mer processinriktad studie från vardaglig miljö är Cook-Gumpertz och Scales (1993) studie på förskola med fyra till fem- åringar. Deras utgångspunkt var att styrkan i strukturellt kön i förskole- sammanhang ofta är dold i icke uppmärksammad interaktion och dis- kursiv praktik. Barnen videofilmades och intervjuades kring köns- identitet och sociala representationer kring kön. Forskarnas slutsats av studien blev att pedagogerna följde förskoleprogram som uppmuntrar barnens egna initiativ till lek och lärande i en rik men könsneutral miljö. Pedagogerna lade inte märke till barnens egna idéer kring könets bety- delse i leken. Eftersom barnens behov av att använda genus som kate- gori i iscensättandet av den egna personen inte matchade den ideo- logiskt könsneutrala värld som förskollärarna byggt upp, kom genus att bli ignorerat eller inte benämnt.
Kvalheim (1981) har gjort studier om småbarn på norska småbarns- avdelningar och bl a funnit att flickorna i större utsträckning än pojkar- na leker två och två.
Kampman (1993) beskrev i en senare artikel, Kønnets betydning, baserad på den ovan nämnda undersökningen i samarbete med Ander- sen (1991), även könsskillnader bland barnen i ”vuggestuen”. Han beskrev könsstereotypier i barnens lekar och resonerade kring en dubbel ambivalens i pedagogernas reaktioner på barnens könsstereotypa bete-
ende. Exempelvis blev flickorna bemötta med förväntningar på ansvars- fullhet, som inte alltid sammanhängde med ett positivt värdesättande av dessa kvaliteter. Detta resonemang kan jämföras med Andrésens (1995) ”doppelt standard”.
Andrésen (1995) har forskat kring det kulturella könets betydelse bland förskolebarn i Norge och inkluderade de yngsta barnen i sin stu- die. Odelfors (1996), vars avhandling beskrivits i ett föregående avsnitt, inkluderade en småbarnsavdelning i sitt undersökningsmaterial. Dessa två forskare gjorde ingen separat redovisning av de yngsta barnen, var- för deras resultat inte redovisas i det här sammanhanget.
Den forskning som direkt anknyter till min avhandling är studier rörande interaktion mellan pedagoger och de yngsta barnen och genus- forskning, exempelvis Baes (1985) studier kring interaktion mellan pe- dagoger och barn i förskola med betoning på betydelsen av ömse- sidighet i samspelet. Begreppet ”anerkjennelse” anknyter till begreppet ”bekräftande” som var i fokus i min licentiatavhandling.
Rogoffs (1990) studier av små barn visar kontextens betydelse för lärande och framhåller dessutom ömsesidigheten i lärandet; dels be- tydelsen av de små barnens initiativ, dels de vuxnas betydelse som ak- tiva samspelspartners i den lärande processen.
Slutligen Andrésens (1990) forskning kring interaktion på förskola i ett kulturellt genusperspektiv och den företeelse hon benämner ”doppelt standard” i förhållningssättet mellan vuxna och barn, vilken har gett mig ett nytt användbart begrepp vid analysen av genuskonstruktion.