7 Barnens signaler om samspel och pedagogernas respons
7.5 Genusbygge
7.5.2 Individ och pojkdominans – ”Herre på Täppan”
Vid den slutliga analysen gjordes en genomgång av de 30 situationerna med jämn köns- och situationsfördelning för att undersöka i vilken ut- sträckning de tre pojkar, som var och en tycktes dominera på de tre för- skolorna i undersökningen verkligen gjorde det. De pojkar som tycktes dominera observationsmaterialet var Julius på förskolan Linet, Martin på förskolan Tuvan och Mårten på förskolan Rosen. Kategoriseringarna från samtliga de ingående situationerna analyserades utifrån denna aspekt och det visade sig att det var just dessa tre som intog en domine- rande position på sina respektive förskolor. När registreringarna som var gjorda på dessa tre pojkar räknades bort blev resultatet att den pojk- dominans som tidigare redovisats försvann och övergick i flick- dominans. Detta visar att det inte är pojkar som grupp som dominerar utan att någon enstaka pojke ”representerar” gruppen pojkar och ger bilden av pojkarna som dominerande grupp, ett fenomen som skulle kunna kallas ”Herre på Täppan”.
Det är framför allt under de Helt vuxenledda situationerna som ”Her- ren på Täppan” framträder tydligast men han intar en framträdande po- sition även i andra situationer, som exempelvis i vissa av de Delvis vux- enledda situationerna. Nedan följer ett exempel från en måltid på för- skola Tuvan med pedagogen Laila:
Magnus: ”Titta jag har spillt. Titta jag har spillt”. Magnus tittar på peda- gogen Laila. Laila: ”Vi får nog torka det sen”. Magnus får päron av Laila. Laila: ”Så Edit vill du också ha ett, va?”. Edit: ”Ja”. Edit får päron. Kris- tin: ”Dä, pä” och tittar bort i rummet. Laila tittar inte åt Kristins håll. Martin sitter med ryggen mot bordet. Laila: ”Martinne, kan du vända dig hit?”. Laila pratar med öm röst och fortsätter, nu med glad röst: ”Titta det kommer en överraskning Martin”. Martin: ”Överraskning, överrask- ning!”. Martin viftar med händerna. Laila reser sig. Eva: ”Det är jag som fyller år idag. Det är jag som fyller år i dag”.
Kommentar: Trots att Eva fyller år, så dominerar Martin och får den mesta uppmärksamheten från pedagogen Laila.
Den observation som redovisas i följande stycke är hämtad från för- skolan Tuvan och visar hur Martin dominerar rörelsestunden. Vid rörel- sestunderna på den här förskolan är den ordinarie pedagogen med, men stunden leds av en gästpedagog. Gästpedagogen har tagit fram en korg och barnen har fått gissa vad det är i den. Hon har haft lite hemlighets-
full röst och några barn har blivit lite ängsliga. Mitt intryck är att bl a Martin är osäker och lite ängslig för vad som ska hända. Han ställer frågor oupphörligt. De har just fått se den spindel som fanns i korgen och ska gå på rep på golvet vilka föreställer spindelnät och bli jagade av en fantasifågel:
Gästpedagogen: ”Nu ska jag se om jag klarar av att göra spindelnät”. Martin: ”Jag kan göra spindelnät, jag kan göra spindelnät”. Jill springer fram till nätet och sätter sig sen på sin plats. Gästpedagogen till Martin: ”Kan du det?”. Martin: ”Ja”. Martin: ”Det är vi som ska gå på dem. Ska vi gå på dem?”. Gästpedagogen: ”Nej man ska inte gå på dem”. Martin: ”Vad ska man göra då?”. Gästpedagogen: ”Du ska få se”. Martin: ”Varför ska de bindas?”. Pedagogen: ”Man ska inte gå på kanterna”. Martin: ”Det vill jag”.
Observationen fortsätter med stor dominans av Martin. Gästpedagogen verkar försöka få Martin att inte ta för stort utrymme och ibland svarar hon honom inte, men då upprepar han det han just sagt. Vid ett tillfälle svarar pedagogen kort: ”Du ska få se”. Det kan påpekas att det är ytter- ligare 11 barn närvarande. Martins sista replik under observationen är: ”Jag är Bamsespindeln!”. I den här situationen verkar det som om Mar- tin hanterar sin oro genom att ständigt fråga och försöka få någon kon- troll över vad som ska ske.
Ett annat exempel är hämtat från förskolan Linet från en samling med pedagogen Frida:
Julius: ”Hattarna, hattarna” Pedagogen Frida: ”Är det Hjalmarhattarna du säger?”. Julius: ”Nej, nej”. Frida till Julius: ”Kan du göra mig en tjänst Julius?”. Frida tittar på Julius och pekar mot julstjärnan i fönstret. Frida: ”Om du springer och...” Nina: ”Frida Frida”. Nina pekar på något på gol- vet och tittar på Frida. Frida: ”Ja vi lägger dem här” (Frida tar skor, tror jag). Julius springer mot fönstret. Frida till Julius: ”...och tända den så att den lyser”. Julius: ”Ja, ja!” med glad röst. Frida tittar efter Julius som är borta vid fönstret och tänder stjärnan. När han tänt ropar barnen på sam- lingen: ”Jaa”. Julius: ”Stjärna”. Frida: ”Stjärna”. Frida: ”Det kan vi ju en sång om, ’Blinka lilla stjärna’”. Julius kommer tillbaka och sätter sig. Fri- da: ”Kan du räkna Julius? Kom och sätt dig först”. Julius sätter upp ett finger. Frida ler mot honom och nickar. Frida: ”Kan du räkna?”. Frida: ”Du får säga högt”. Julius: ”Ett, två, tre”. Alla sjunger ”Blinka lilla stjär- na”.
Ett tredje exempel är från förskolan Rosen och en samlingsstund som pedagogen Bea håller i. Mona är en flicka som är gäst från den andra avdelningen. Hon har tidigare varit på den aktuella småbarnsavdelning- en och har sin mamma som personal här, dock inte pedagogen Bea, som leder samlingen i följande observation. Det är sångstund och bilder till sångerna sätts upp på en tavla vid samlingsringen och Mona sitter bred- vid Bea och hjälper till med bilderna:
De sjunger ”Bä bä vita lamm”. Vid slutet av sången börjar först Mårten och sedan Sven att skrikgnälla: ”Ijjjajjijjjj”. Sven och Mårten tittar på varandra och ler och tittar på pedagogen Bea och viftar med armarna. Bea säger till dem: ”Men ni är inte tretton år ännu (med en blandning av till- rättavisande och humoristisk röst), va”. Bea tittar med huvudet framåtlu- tat mot Sven och Mårten. De tystnar. Mona reser sig direkt när sången är slut och tar ner bilden från tavlan. Pedagogen Bea till Mona: ”Ska du läg- ga ner den här då?” (om bilden). Mona tar bilden och lägger den i en låda. Eskil: ”Hej då bä”. Mårten och Sven kryper fram mot tavlan. Pedagogen Disa fångar upp Sven och drar honom tillbaka till hans plats. Han sätter sig. Mårten fortsätter att krypa fram och sätter sig på Monas plats och hon lägger ner en bild bakom sig. Eskil: ”Hej då bä”. Bea: ”Hej då bä”. Mår- ten säger något nästan ohörbart som: ”Ooa”. Pedagogen Bea till Mårten: ”Det här är Monas plats. Då kanske Mona blir galen på dig”. Mårten sitter kvar och Bea sätter upp en ny bild och börjar sjunga och göra rörelser till sången. Mona reser sig under sången och går till pedagogen Disa med bilden med lammet på och ställer sig sen framför Bea och tittar med han- den i munnen och ett sorgset uttryck i ansiktet. Mårten gör ljud till Bea och plockar bland bilderna. Bea till Mårten: ”De här ska faktiskt ligga där. De här kan du lägga där (om bilderna). Den där har vi faktiskt haft”. Mona: ”Mamma, mamma”.
Kommentar: Mona är uppenbart glad att få sitta bredvid sin f d försko- lefröken på samlingen. När Mårten kryper fram och intar Monas plats, uppmärksammas det av pedagogen Bea och kommenteras. När Bea nämner platsbytet tittar hon på Mårten och kommenterar Monas even- tuella reaktion men frågar inte Mona eller tittar på henne. Mona ser ledsen ut och lämnar sedan sin plats och detta kommenteras inte vidare av pedagogen. Senare återvänder Mona och ställer sig framför peda- gogen Bea med handen i munnen, men inte heller detta kommenteras. Mårten fortsätter att vara delaktig i ledandet av samlingen.
En observation från förskolan Tuvan belyser ”Herre på Täppan”- fenomenet i relation till en flicka som av de vuxna tilldelas en mer missgynnad position:
Det är sångsamling som pedagogen Viktoria håller i. Barnen har fått in- strument. Viktoria: ”Nu spelar jag, nu spelar jag”. Viktoria spelar på sin gitarr. ”Nu slutar jag. Då gör jag så: ’Schhh’”. Viktoria visar med handen för munnen: ”Då ska alla marackas vara tysta. Ska vi prova?”. Martin står på knä och han säger: ”Jag vill inte ha den” och håller upp sin marackas. Viktoria svarar: ”Nu får du ha den så får du en annan en annan gång”. Plötsligt räcker Viktoria fram lådan med instrument till Martin och han byter marackas. Viktoria: ”Sen får ni ha den ni har”. Edit räcker fram sin och ska byta. Pedagogen Laila säger: ”Vi byter inte nu”. Viktoria: ”Nu får ni ha de ni har. Nu spelar vi”.
Gemensamt för de tre förskolorna är att det är någon av de äldre poj- karna, dock bara i ett fall den äldste, som intar den dominerande posi- tionen. Det är både ålder och kön som dessa har gemensamt. Det är alltså en stor grupp pojkar som tar och får betydligt mindre utrymme än dessa tre och vissa pojkar har mindre utrymme än en del flickor. Någon pojkdominans i allmänna termer går det alltså inte att tala om i det här sammanhanget utan snarare en pojke som blir representant för gruppen pojkar. Detta illustrerar att pojkar inte är någon enhetlig grupp utan att det inom gruppen pojkar finns stora variationer, beroende på bl a ålder och individuella drag. De i denna undersökning observerade samlings- stunderna visar, att i den grupp som tar litet utrymme under de Helt vuxenledda situationerna ingår dels de yngsta barnen, dels barn av båda könen. Att de yngsta barnen har ett relativt begränsat utrymme kan för- stås utifrån att det är barnens signaler om vuxenkontakt som registrerats medan samlingarna mest bygger på verbal kommunikation. Bland de äldre barnen är det, som nämnts, ”Herren på Täppan” som dominerar och bland de som tar lite utrymme finns både flickor och pojkar.
7.5.2.1 Pedagogernas roll i genuskonstruktionen
De vuxna i förskolan ingår som en del av den process av genusforman- de som försiggår där. De observationer som redovisats har belyst peda- gogernas deltagande i denna process. Det verkar som om de kvinnliga pedagogerna önskar en motvikt till den feminiserade värld som för- skolan utgör, något som sannolikt förekommer i de flesta köns-
segregerade miljöer. Genuskoreografi, ett uttryck som myntats av Hird- man (1988), skulle kunna användas som beteckning på detta genus- konstruerande samspel mellan pedagoger och barn. Med detta menar Hirdman att det är olika turer och steg som är tillåtna för flickor respek- tive pojkar och kvinnor respektive män. Det innebär också att kön till viss del är förhandlingsbart och att det pågår ständiga samhandlingar där kön är en aktiv part. Detta medför i sin tur att pedagogerna inte bara påverkar barnen i denna process utan att de i samhandlingar med barnen även utvecklar sin egen subjektivitet. Det finns ofta en dold koreografi för de inblandade, i det här fallet även för de vuxna. Man är inte medve- ten om alla de steg och turer man tar och man tar olika turer i olika kon- text. Observationerna illustrerar detta.
På förskolan Rosen, när Mårten tar initiativ och dominerar på sam- lingsstunden, lämnar pedagogen Bea över ledningen till honom, trots att en flicka, Malin, är gäst och fram tills dess har bistått Bea under sam- lingen.
Observationen från förskolan Linet är ett exempel på hur pedagogen ger Julius hans framskjutna position. Trots att han under i stort sett hela samlingen dominerat talutrymmet och kontakten med pedagogen, ber hon honom, bland alla de övriga barnen som inte fått så mycket utrym- me, att dels tända julstjärnan, dels inleda sången.
Även vid exemplet med instrumentutdelningen på förskolan Tuvan får Martin, ”Herren på Täppan”, en priviligierad position av pedagogen. Trots att han slutat be om att få byta instrument, får han plötsligt ett nytt av pedagogen. När sedan en flicka vill byta får hon inte.
Vid två av dessa observationer används någon form av smeknamn på eller omnämnande av pojkarna, som ytterligare bidrar till att ge dem personlighet och framhäva dem. Mårten och Sven blir framlyfta och uppmärksammade som speciella och omtalas i halvt tillrättavisande halvt överseende ton: ”Ni är inte tretton år ännu va?”. På förskolan Tu- van kallas Martin med öm röst för Martinne av pedagogen.