Sterns teori

Senare psykoanalytiker, bland dem Stern (1991a), har genom sin forsk- ning med hjälp av observationer av spädbarn till stor del gjort nya rön, vilka förändrar den syn på det späda barnet som objektrelationsteorin representerar. Stern är professor i psykiatri och psykoanalytiker. Kom- bination av kliniska erfarenheter och beteendevetenskapliga observa- tioner, som Sterns teori kring självutveckling grundats i, har lett till att han betraktats som en banbrytare. Det finns de som menar att Stern skapat grunden till en ny utvecklingspsykologi. Sommer (1997) har myntat begreppet ”barndomspsykologi” som ersättning för barnpsyko- logi och han grundar till stor del denna barndomspsykologi i Sterns teori. Hans observationer visar barnet som en aktiv, redan från början kommunicerande individ. Enligt Stern existerar inte den autistiska fa-

sen, som exempelvis Mahler (1984) ursprungligen framhöll (men även hon reviderade detta synsätt vid en senare tidpunkt). Synen på den för- sta tiden i spädbarnets liv är en av skillnaderna mellan Sterns och Mah- lers teorier.

En annan avgörande skillnad mellan objektrelationsteorin och Stern är, att Stern betonar det interpersonella och intersubjektiviteten i stället för strävan efter individuering och autonomi, som är i centrum i Mah- lers teori. Stern menar att i och med att man fokuserat så mycket kring självständighetssträvan – autonomi – är det de aspekterna man sett och betonat. Självständigheten har fått alltför stor tyngd i synen på barns ut- veckling på bekostnad av intersubjektiviteten och den utvecklings- potential som ligger i relationen och delandet av upplevelser och erfa- renheter med någon annan (Stern, 1991a).

Ytterligare en anledning till att Stern har en framskjuten position, när det gäller barnets tidiga utveckling, är att han tydligt beskrivit och lyft fram den preverbala interaktionens betydelse för utvecklingen. Kohut (1986) anses som självpsykologins skapare. Han presenterade en teori med självet i centrum och ersatte därmed ”jaget” som huvud- begrepp i utvecklingsteorin. Termen självobjekt introducerades och innebörden av detta begrepp är att viktiga personer i barnets omgivning internaliseras och blir viktiga funktionella delar av självet. Man avlägs- nade sig nu mer och mer från driftsteorin och oidipuskomplexets bety- delse och det skapades en ny psykoanalytisk begreppsvärld.

Stern beskriver de fem känslorna av själv på följande sätt:

1. Känslan av ett begynnande själv. Den sträcker sig från födelsen till ca två månaders ålder. Domänen för relaterande under denna fas är begynnande relatering.

2. Känslan av ett kärnsjälv som växer fram från ca två till sex måna- ders ålder. Domänen för relaterande under den här fasen är kärn- relatering.

3. Känslan av ett subjektivt själv som växer fram från ca sju till femton månader. Domänen för relaterande är intersubjektiv relatering. 4. Känslan av ett verbalt själv som växer fram från ca femton till arton

månader. Domänen för relaterande är verbal relatering.

5. Känslan av ett berättande själv som utvecklas från cirka tre år och framåt. Det är inom denna femte domän för relaterande, berättande

Var och en av de fem känslorna av själv har också ett speciellt om- råde för socialt relaterande. Relaterandet vilket enligt Stern utgör något av det mest avgörande för vår psykiska hälsa. De fem olika känslorna av själv följs åt av känslor av relaterande. Till varje känsla av själv hör en domän för relaterande (figur 1).

Den femte, känslan av ett berättande själv, har Stern tillfogat senare och den finns därför inte med i denna tidigare gjorda modell.

Figur 1. Relaterandedomäner (från Stern, 1991a, s 46).

1. Tiden för känslan av ett begynnande själv har tidigare beskrivits som en period i barnets liv, då det levde avskärmat från omvärlden och in- stängt i sig själv. Det är denna period som Mahler benämner den au- tistiska fasen. Stern har genom sina studier visat att spädbarnet under den här första perioden i livet är både mer aktivt och öppet för intryck utifrån än man tidigare trodde. Barnet kan under den här tidiga perio-

den själv söka både sensorisk och social stimulering, alltså själv vara aktivt i processen. Det är en form av en viss och till stor del kroppslig känsla av ett begynnande själv.

Relaterandedomänen under den här perioden kallas begynnande re- latering. Att utförligt och tydligt beskriva hur Stern formulerar detta tidigaste relaterande skulle föra för långt i detta relativt begränsade ar- bete. Det finns dock några aspekter som är viktiga att framhålla. Vitali- tetsaffekter framhåller Stern som viktiga i upplevelsen av annan. Dessa skiljer sig från andra affekter som kan indelas i diskreta kategorier som sorgsenhet, lycka, vrede osv. Stern menar att det finns känslor med upplevelsekvaliteter som är viktiga för spädbarn och som inte passar in bland dessa ”vanliga” affekter. Exempel på vad Stern menar med vitali- tetsaffekter är mer dynamiska affekter, t ex explosiv, häftig, borttonan- de och utdragen. Ett exempel på en sådan vitalitetsaffekt är när en mamma säger ”såja, såja” i lugnande ton och samtidigt stryker lugnan- de över huvudet. Han menar att detta är steg in i processen att uppleva ”en begynnande annan” (Stern, 1991a).

”Denna globala subjektiva värld av begynnande organisation är och för- blir den fundamentala domänen för mänsklig subjektivitet… Den ligger också till grund för känslomässig utvärdering av skeenden. Och slutligen är den ändå till sist den brunn man har att ösa ur för all kreativ upplevel- se.” (a.a., s 80-81.)

2. Nästa period, då känslan av ett kärnsjälv växer fram, inträder någon gång vid ca två till tre månaders ålder. När den här nya perioden inträ- der märks en stor skillnad hos barnet med mer vitalitet och aktivitet. Barnet blir nu mer socialt och när det ingår i en social interaktion ver- kar det mycket bättre integrerat. Den för självupplevelsen så betydelse- fulla fysiska närheten och ömsesidigheten i upplevelsen beskriver Stern så här:

”Att krama eller gosa med en varm kropp, känna dess former och själv bli kramad; se in i en annans ögon och själv bli sedd; hålla en annan och själv bli hållen – sådana slags självupplevelser tillsammans med en annan är bland de mest sociala av våra upplevelser i den enkla meningen att de aldrig kan inträffa om de inte framkallas eller hålls kvar genom en annans handlande eller närvaro och de kan inte existera som en del av medveten självupplevelse utan en annan.” (Stern, 1991a, s 115.)

Det ovan citerade stycket kan sägas illustrera vad som är avgörande i relaterandet under perioden vars relaterandedomän kallas kärnrelate- ring, där det kroppsliga är det centrala i relationen.

Det är alltså ingen kognitiv konstruktion utan betoningen ligger på upplevelsen av den konkreta verkligheten i form av handling, sinnes- intryck och affekt. Känslan av kärnsjälv ligger sen till grund för alla de mer utvecklade känslorna av själv (Stern, 1991a).

3. Vid sju till åtta månaders ålder inträder nästa period vilken Stern refererar till som känslan av ett subjektivt själv. Under denna period ökar förmågan till psykisk närhet i och med att barnet börjar kunna tol- ka bakomliggande intentioner hos den andre. Först nu, menar Stern, kan barnet upptäcka mönster och regler i interaktionen som leder till upptäckandet av intersubjektivitet.

Fortfarande är barnet under den här tiden preverbalt, vilket innebär att de subjektiva upplevelser det ska kunna dela måste vara av ett slag som inte behöver översättas till språk. Stern skiljer ut tre mentala till- stånd som har stor relevans i den interpersonella förspråkliga världen, nämligen att gemensamt dela uppmärksamhet, att ha samma intentioner och att dela känslomässiga tillstånd.

Pekgesten använder Stern som ett belysande exempel på delat upp- märksamhetsfokus. Någon pekar mot ett mål. Barnet följer med blicken mot målet och det som är nytt för den här perioden är att barnet också vänder tillbaka blicken för att uppleva den pekandes ansiktsuttryck och få feedback. På detta sätt kan barnet uppnå bekräftelse på att en gemen- sam uppmärksamhet har uppnåtts, dvs att fokus för uppmärksamheten delats.

Att dela intentioner innan man erövrat det verbala språket blir möj- ligt med användande av olika ljud och kroppsrörelser för att ge uttryck för önskan, dvs protolingvistisk kommunikation. Stern exemplifierar med barnet som vill ha kakan som mamman har i handen. Barnet säger: ”Eh, eh” i befallande ton och tittar uppfordrande på mamman. I och med denna handling visar barnet att det tillskriver modern ett inre men- talt tillstånd, nämligen att hon kan förstå barnets önskan och att hon kan tillmötesgå den. I och med detta har interintentionalitet uppstått, dvs att intentioner är upplevelser som går att dela.

Att dela känslotillstånd är enligt Stern den mest genomgripande och fruktbara delen av intersubjektiv relatering. Andra teoretiker har kallat detta delade känslotillstånd spegling (Mahler, 1984). Stern benämner det affektiv intoning och menar att spegling kan innebära en ren imita- tion, men han talar om en mer djupgående process, där man avläser varandras känslotillstånd och ger tillbaka ett beteende, som är en form av imitation, men där den andres känslotillstånd finns med, fast kanske uttryckt på ett annat sätt eller i en annan modalitet. Speglingen och in- toningen är avgörande för förmågan till empati, dvs inlevelse i andras känslotillstånd. Vad som menas med intoning går att förtydliga med ett exempel, som Stern själv ger i det här sammanhanget:

”En nio månaders pojke sitter mitt emot sin mamma. Han har en skallra i handen och skakar den upp och ner med ett intresserat och lätt roat ut- tryck. När hans mamma ser det börjar hon nicka upp och ned med huvu- det i takt med pojkens rörelser.” (Stern, 1991a, s 151-152.)

Mamman följer upp och bekräftar pojkens beteende genom sitt nickan- de med huvudet och utvidgar och bekräftar i och med detta hans upp- levelse av att det är roligt att leka med skallran. Detta delande av käns- lotillstånd, där responsen ges tillbaks i en annan modalitet, som exemp- let ovan med skallrans rörelse som mamman svarar på med sin huvud- rörelse, är affektiv intoning.

4. Vid tiden för utvecklandet av språket, dvs från ca 15 till 36 månader, inträder en ny period i utvecklingen som kallas känslan av ett verbalt själv. Stern har en mycket intressant tes i det här sammanhanget. Han menar att utvecklande av språket oftast ses som något positivt, vilket det också är sett ur interpersonell synvinkel, i och med att man kan dela upplevelser, sätta ord på förhållanden och ge saker mening. Intoningar som görs i högre ålder blir förändrade. Det kroppsliga får mindre bety- delse i och med att språket används mer och mer och röstens nyanser blir viktigare och viktigare. Dock anser Stern att utvecklingen av språ- ket är ett tveeggat svärd, eftersom språket tar ifrån barnet direkt- upplevelsen och som han uttrycker det:

”... slår in en kil mellan två samtidiga former av interpersonell upplevelse: Den man är med om och den som representeras genom språket.” (Stern, 1991a, s 172.)

Stern menar att utvecklingen av språket medför en splittring i upp- levelsen av självet. Vissa delar av känslomässiga, rent perceptuella upplevelser blir mindre möjliga att dela med andra. Språket skapar en distinktion mellan två slag av interpersonell erfarenhet: Erfarenheten som upplevd och erfarenheten som verbalt representerad. Under det andra levnadsåret utvecklas barnets språk och under den processen för- värvar känslan av självet nya dimensioner, ett nytt område av rela- terande – känslan av verbalt själv. Samtidigt finns de tidigare ut- vecklingsnivåernas former för relaterande kvar och har betydelse under hela människans utveckling. Utvecklingen sker som en spiralform och inte som faser i en linjär form. Domänen för relaterande kallas verbal relatering och ger en ny intimitetsdimension i relationen i och med möj- ligheten att dela mening (Stern, 1991a).

5. Den femte perioden, som benämns känslan av ett berättande själv, fanns inte med i Sterns ursprungliga teoriformulering men har lagts till senare. Den infaller från ca tre till fyra år. Stern (1991b) framhåller att det var nödvändigt att lägga till en femte känsla av självet i och med att förmågan att beskriva upplevelser med referenser till berättandets form utgör en betydelsefull aspekt i barns självutveckling. Det betydelsefulla i att berätta om händelser, om sig själv och andra som medagerande ligger i att barnet sätter in sig själv i ett sammanhang, kan börja hitta orsak och verkan-samband och genom att berätta kan förmedla den affekt som var inblandad i händelsen. Förmågan att berätta historier är viktig för alla kända kulturer och utgör ett viktigt steg i ett litet barns utveckling.

Sterns beskrivning av självutvecklingen ger en bild av inre skeenden och är naturligtvis en psykologisk syn på identitet, men den är social i den meningen att interaktionen med andra och relationen till viktiga andra är avgörande för utvecklingen av ett själv, en identitet.

Sterns teori kring utveckling har vuxit fram ur studiet av mor-barn- relationer och den tidiga relationens betydelse. Den relation som stude- ras och beskrivs i dessa teorier är mor-barnrelationen, men denna grundläggande relation kan även finnas till någon annan nära vårdande person än mamman. Det har också visat sig att barn kan knyta an till flera personer samtidigt (Berg Brodén, 1989). Därför blir också andra omsorgspersoner betydelsefulla för barnet. Som nämnts ovan har de ti- digare perioderna i självutvecklingen med motsvarande interaktions-

områden (domains of relatedness) betydelse även under senare perioder då andra självutvecklingsområden är i centrum. De är alltså inte borta ur bilden utan tidigare frågor kring t ex beroende och separation kan bli aktuella även i senare utvecklingsskeden, men arenan för interaktionen där frågorna utspelas kommer då att förändras, allteftersom själv och andra upplevs annorlunda (Stern, 1991a).