Kontextbegreppet

Begreppet kontext kan ha många olika betydelser och definitionsnivån kan skifta från mikro- till makronivå. Det är ett relativt nytt begrepp och varierar mycket i vidd och fokusering. Det kan innebära bl a kultu- rell, social, institutionell, situationell och språklig kontext. Detta visar att användningen av begreppet kontextuellt kräver en tydlig definition av vad som avses i det aktuella sammanhanget. Många forskare fram- håller att kontexten är av största betydelse för interaktionens utseende och innehåll och att olika både outtalade och uttalade normer och regler styr utslaget av interaktionen. Bland dessa forskare innebär kontext inte alltid samma sak och på vilken nivå man lägger innebörden varierar (Broady, 1981; Kantor, 1988; Kärrby, 1987; Mehan, 1979).

Strandell (1994) för i sin avhandling en diskussion kring olika di- mensioner av kontextualiteten. De två dimensioner hon behandlar är frågan om ”bredd”, alltså hur många faktorer som ska anses relevanta att ta med i sammanhanget. Den andra frågan är var kontexten ”finns”. Om den föregår handlingarna och i någon mening kan anses vara deras orsak eller om kontext är något som produceras i samhandlingar och kan anses vara ett resultat av dem. Hon menar att de två dimensionerna är beroende av varandra. Båda frågorna berörs nedan.

Forskare inom den etnografiska traditionen, som Erickson (1981), Hymes (1981), Mehan (1979) och Qvarsell (1994) menar att studium av den sociala kontexten är av avgörande betydelse vid forskning kring social interaktion. Även Cook-Gumpertz och Corsaro (1977) har stude- rat den fysiska miljön inom den institutionella, bl a i förskolan. De me- nar att en social ordning präglar den fysiska miljön och benämner kon-

textindelningen i olika fysiska sociala mötesplatser för barnen på för- skolan, för social kontext. De framhåller att dessa olika kontext, som exempelvis sandlåda och byggplats, ger upphov till konventionalisera- de förväntningar kring olika rollbeteenden och normativt handlande. Deras resultat visar att en kontextuellt utslagsgivande variabel avseende barnens tal, är närvaron av vuxna (författarna använder begreppet kon- textuellt även avseende vuxennärvaro i det här sammanhanget). Det framkommer att barnen använder en strategi att tillfredställa de vuxna genom att svara på deras frågor och agera i enlighet med deras för- väntningar.

Erickson betonar att det inte enbart är det fysiska rummet, som utgör kontext utan att det är kombinationen människor, vad de gör och säger samt deras ömsesidigt delade definitioner av situationen som påverkar roller och relationer.

Åtskilliga författare och forskare, som Rogoff (1994), Valsiner (1987) och Vygotskij (1962) har belyst hur de kulturella inlagringar som finns i olika miljöer och situationer påverkar barn i deras utveck- ling. Platser, aktiviteter och föremål och dessas hanterande har olika kulturell mening och detta ger på olika sätt en förståelse av världen och av en själv. Gumpertz (1976) använder begreppet ”contextualization cues” för kulturellt formade signaler som kan tolkas olika under olika förhållanden. Hon framhåller den mänskliga kommunikationens stora produktion av både verbala och icke verbala kontextuella signaler och ger åtskilliga exempel på detta: Ändring av rösten, förändring av den språkliga stilen, koden och ämnesområdet, ändring av tempo och rytm och av kroppens rörelsemönster. Även Bjerrum Nielsen och Rudberg (1992) framhåller betydelsen av det kontextuella perspektivet vid studi- er av hur kön uttrycks:

”I forhold til konteksten klasseoffentlighet er jentene passive, i forhold til konteksten veninnefellesskap er de aktive, i forhold til laererens arbeid (og systembevarende) opdragelse er de både lojale og subversive (de mö- ter opp til timen, sitter på sine plasser, men bruker tiden på å lakkere neg- lene).” (a.a., s 138.)

Cicourel (1979) har studerat barns kommunikativa handlande i olika sociala kontext. Hans användning av begreppet innebär en bredare de- finierad institutionell och en mer begränsad situationell kontext. Kon- text som institutionell inramning av aktiviteter där situationella kontext

skapas inom vilka interaktionsdeltagarna agerar utifrån sina positioner och aktivitetens rumsmässiga och innehållsmässiga förankring, är inne- börden av Cicourels kontextförståelse.

Erickson (1981) menar, att vid varje kontextförändring förändras rollrelationerna och ”participant structures”, ett samlingsbegrepp för sätt att tala, lyssna, leda och följa. Erickson behandlar i det här sam- manhanget kontext som varje liten förändring inom ramen för en speci- fik situation, exempelvis en lektion. Uppropet kan vara en kontext, läx- förhör en annan och redovisning av något arbete en tredje. Han beskri- ver dock ett forskningsprojekt, där skillnader i graden av formell styr- ning av aktiviteterna var i fokus och där skiften i deltagarstrukturer mellan de olika graderna av formell styrning iakttogs. Även Kantor (1988) använder kontextbegreppet med viss variation dels som situa- tion (samling eller skapande aktivitet), dels som skiftning mellan olika moment inom en situation (upprop på samling och sång). Det sist- nämnda beskriver hon dock som kontext/segment.

Kontext i denna avhandling syftar på situationell kontext och an- knyter därmed till Cicourels (1979) kontextförståelse, vilken innebär en institutionell inramning av den situationella kontexten inom vilken in- teraktionen äger rum. Inom denna situationella kontext agerar barn och pedagoger utifrån, som Cicourel uttrycker det, sina positioner och uti- från aktivitetens rumsmässiga och innehållsmässiga förankring.

Graden av pedagogledning eller styrning, som är det begrepp Erick- son (1981) använder och som behandlas ovan, är en väsentlig faktor även i förskolans verksamhet. Förskolans olika grad av pedagogledd verksamhet tangerar även den indelningsgrund som utgör utgångspunk- ten för Odelfors (1996) studie. Hon använder dock riktade, mellan och fria handlingsområden, vilket ursprungligen är Reeds (1993) termino- logi. Dessa handlingsområden innebär olika grader av styrning och er- bjudanden från pedagogernas sida. I hennes studie är flickors och poj- kars kommunikation i fokus och den visar att olika handlingsområden ger flickor och pojkar olika utrymme. Eftersom de yngsta barnen är i fokus i denna avhandling och eftersom de vuxna har större betydelse för barnen ju yngre dessa är, har jag valt situationell kontext utifrån graden av pedagogledning. Dessutom är urvalet av studerade situatio- ner gjorda utifrån den betydelse de har i små barns liv. Vardagslivet i förskolan med sina s k rutinsituationer med stort inslag av omvårdnad är en väsentlig del av verksamheten på en småbarnsavdelning och är av

stor betydelse för barnens allmänna välbefinnande och känslomässiga utveckling (Diderichsen, 1991; Pramling, 1993), men också för lärande (Pramling, 1993). Dessa situationer utgör därför en stor del av observa- tionsmaterialet och benämns Delvis vuxenledda situationer. Exempel på sådana situationer är måltider, på- och avklädning, hygiensituationer och aktiviteter som målning och bad.

Samlingsstunderna, med hög grad av vuxenledning, förekommer på samtliga de tre studerade förskolorna och fyller en ritualiserande funk- tion för barnen. De utgör en motsvarighet till lektioner med mer formell ledning i skolan, vilka visat sig ha könsrelaterade samspelsmönster bland äldre barn på förskola (Odelfors, 1996). Dessa samlingssitua- tioner kallas i studien för Helt vuxenledda situationer.

Lekstunder utan vuxenledning är också av intresse som jämförelse- material till den övriga vuxenledda verksamheten. Dessa situationer benämns Inte vuxenledda situationer.