De inte vuxenledda situationerna

Som Inte vuxenledda situationer har de lekstunder utan särskild vuxen- planering och -ledning, s k fria leksituationer, rubricerats. Följande ka- tegorier är de vanligast förekommande under dessa situationer.

Barnens signaler

• Flickor och pojkar tar lika mycket initiativ till kontakt med de vuxna.

• Önskan om få något är det som barnen till övervägande del signa- lerar till de vuxna.

• Det som barnen i andra hand signalerar i kontakten med pedago- gerna är önskan om bekräftelse och fråga.

Under de Inte vuxenledda situationerna, vilka innebär lekstunder utan planering av pedagogerna, tar barnen inte så mycket initiativ till kon- takt. Både flickor och pojkar signalerar i samma utsträckning önskan om kontakt med de vuxna i dessa situationer.

Det kan vara allt från att få hjälp med något konkret till att få hjälp med att lösa en konflikt med ett annat barn. En av de tre situationerna är hämtad från förskolan Tuvan med pedagogen Laila och de två andra från förskolan Rosen med pedagogen Ada:

Bosse säger till pedagogen Laila: ”Jag är snorig, jag är snorig”. Laila: ”Är du snorig då tar vi papper, så kan vi duka sen. Kan du hjälpa mig med det?”.

Laban, som sitter på en plasthäst, gör ljud. Laban vickar till på plasthästen och ser rädd ut. Han vänder sig mot pedagogen Ada, sträcker handen mot henne och tittar på henne. Ada: ”Vad är det Laban? Kommer du inte av den?”. Ada tar Laban under armen och hjälper honom av hästen. Ada: ”Är den lite läbbig att komma av?”. Därefter säger Ada med öm röst: ”Så”.

Mårten och Tilda sitter och lägger pussel på golvet. Peter kommer och tar en pusselbit från Tilda. Tilda skriker till. Peter tittar mot pedagogen Ada och fortsätter röra pusslet. Tilda skriker till igen. Ada kommer och sätter sig ned hos dem och ger Tilda pusselbiten och säger till Peter med mjuk röst: ”Tilda har den nu”.

Det är också påfallande att det är under dessa lekstunder som det före- kommer mest gnäll, skrik och gråt. Ibland kan sådana känslouttryck vara svåra att kategorisera, men har oftast tolkats som en önskan om att få något, som i ovanstående exempel.

Det som barnen i andra hand signalerar i kontakten med peda- gogerna är önskan om bekräftelse och fråga. Både flickor och pojkar tar, som tidigare nämnts, initiativ till kontakt i samma utsträckning, med viss variation mellan förskolorna. Det är framför allt de äldre bar- nen som söker bekräftelse verbalt, genom att berätta något som de vill ha pedagogernas respons på. Följande exempel är hämtat från förskolan Tuvan med pedagogen Laila. Barnen sitter och leker i smågrupper. Nå- got, som inte jag iakttagit, har hänt mellan Edit och Jill:

Edit vänder sig till pedagogen Laila: ”Jill löd inte på mig”. Laila till Edit: ”Vad gör man då Edit? Vad gör man då? Vad gör man då?”. Edit tvek- samt: ”Tar den”. Edit tittar länge frågande på Laila. Laila tar Edit på ax- eln och tittar på henne: ”Va?”. Edit tyst: ”Tar den”. Edit går därifrån. Kommentar: Exemplet skulle kunna tolkas som önskan om att få något. Jag valde önskan om bekräftelse, eftersom den utlösande situationen inträffat tidigare och jag fick intrycket att Edit bara ville berätta för att få bekräftelse. Pedagogen Laila uppfattar det som skvaller från Edits sida och vill få henne att agera själv i stället för att komma och berätta för en vuxen. Edit ger ett mycket osäkert intryck när hon ska svara pe- dagogen och verkar fundera på vad det är hon vill ha för svar.

Barnen söker inte mycket affektiv kontakt under dessa lekstunder med visst undantag för en förskola.

Pedagogernas respons

• Barnen får i stor utsträckning svar på sina initiativ till kontakt. • Pojkarna får mer utvidgade svar under dessa lekstunder än flick-

Följande observation med pedagogen Emma och några barn är hämtad från förskolan Linet. Emma sitter på golvet med Rita mellan sina ben och Julius och Olle sitter på små träbilar vid sidan om:

Julius: ”Vi ska till den stora Delfinen”. Olle och Julius gör ljud: ”Brrn, brrrn”. Pedagogen Emma gungar sidledes fram och tillbaka med ett hårt grepp om Rita och gör också lite motorljud. Emma: ”Till den stora Delfi- nen, vad roligt. Dit vill vi gärna”. Julius: ”Vi är redan framme”. Emma: ”Är vi framme? Visar du vägen Julius, för jag hittar inte dit”. Emma och Rita reser sig. Pojkarna reser sig från bilarna. Rita: ”Men jag hittar dit”. Vid ett tillfälle blir det ovanligt lång dialog mellan en pedagog och ett barn. Denna situation skiljer sig lite från den dagliga rutinen eftersom det är Mårtensafton och pedagogen Laila sitter och klipper ut gäss i papper som ska användas till bordsdekoration till middagen:

Martin kommer fram till pedagogen Laila och frågar: ”Vad gör du?”. Lai- la svarar: ”Såna som man ska lägga på bordet”. Martin: ”Är den död?”. Laila: ”Va?”. Martin: ”Är den död?”. Laila: ”Nej den är inte död men den är i papp. Den lever inte. Martin: ”I papper”. Laila: ”Ja det är ingen rik- tig”. Martin: ”Simmar i havet där de lever”.

Kommentar: Det verkar som om denna lite ovanliga situation, med pe- dagogen som sitter och tillverkar något som barnen inte känner igen, föder nyfikenhet och frågor och leder till en dialog mellan den vuxna och barnen.